torsdag 29 januari 2015

A distinction without a difference

This article was originally published on Medium, on the 21st of November 2014.
 
The expression “a distinction without a difference” means that if I tell you the consequence of an action and then tell you the cause, and you correct me, because you and I know that there can be multiple causes for that consequence or the cause is irrelevant — then I could say “that is a distinction without a difference”. It does not really matter what the cause is och who is causing it because the consequence is what we should be worrying about. It is particularly used when consequences has connotations associated with it that one party to an argument prefers to avoid…
 
The saying is very relevant to the Swedish society in the civil contingency perspective today. Sweden has during the eight years of conservative regime and the twelve years of social democrats before that reduced national robustness, resilience and readiness for crisis to such an extent that whatever the reason or whoever is trying to affect the country — distinctions are without a difference.
Even if that sounds strange, if you take a deeper look in to Sweden, one of the most stable democracies on earth, you will find numerous examples of areas where peace-loving, blue-eyed, naïve and short-sighted political leaders, for different reasons, mainly due to micromanagement and compromises, started to deconstruct the Swedish civil and military defence from being one of the best examples of comprehensive robustness throughout any social and civil institution down to being a high-tech drenched, highly fashionable and advertising-bureau-staged paradise balancing on a very sharp edge.
 
The legitimacy of the State is the most important pillar of the Rule of Law. A community based on rule of law has a correlational bond to the population regarding on one hand asking or demanding that the citizens pay their taxes and on the other hand providing the security and in the end — civil contingency. Of course a lot more goes in to the term “Rule of Law” but in this context, national civil contingency is of particular interest.
 
How do you gain the trust of the population? How does the state maintain its legitimacy?
 
First of all the taxes must be fair and collected in a manner that is understandable for the people. Secondly the police must do their work in manners that seem efficient and reasonable for the law abiding citizen. Thirdly medical and social care must be managed and performed to the public’s satisfaction. And fourthly emergencies e.g. firefighting and environmental hazards must be taken care of properly. Last but not least the financial transactions e.g. pensions and sick leave allowances must be handled correctly.
 
The next level of governmental commitment regards the long term perspective. There is a large number of areas where the government support the nation’s and the people’s welfare but let us focus on security and civil contingency.
 
The Swedish armed forces and the arms industry was some fifty years ago part of the backbone of the private sector, as well as a large portion of the publicly owned enterprises. A company like Ericsson has the armed forces to thank for being the perfect environment for R&D and testing new technologies. The radio division at the national telephone company together with Ericsson and the armed forces developed technologies for military use, later exploited to reach huge success for Swedish cell phone products.
 
In the 50’s the Swedish air force was one of the largest in the world (at least per capita) and in the 60’s and 70’s the army included 4–5 divisions, more than 30 brigades. In the Swedish navy you could find some of the best submarines ever built — and they were constructed and manufactured in Sweden. The Swedish fighter jets were all constructed and built in Sweden and were also regarded as some of the best in the world. The armed forces were well trained and especially the air force and the navy had a high level of integration training. On top of that the coastline was fortified and armed with hundreds of coastal artillery cannons with very high readiness levels. All of them are gone.
 
In the 90's all coastal artillery facilities were dismounted
 
After the cold war ended there was a period of hesitation. Was Russia really defeated? The main part of the armed forces remained untouched for a decade and some say we have never been better than we were in 1997. But around the millennium things started to deteriorate. Today there are embryos of two brigades, there are approx. 100 JAS 39 Gripen, 4–5 submarines and a number of very small functional units in the armed forces like logistic battalions, engineers, CBRN, rangers etc. We have no air defence or artillery systems at all. At least not to make any difference on an operational level.
The civil readiness and robustness was slowly deteriorating and today most of the shelters are abandoned, there are no gas masks for the population, very few are informed about and even less trained in how to handle a crisis situation.
 
This might to a large extent be explained by the reduced threat but the side effects of dismantling a whole area of expertise are aggravating. Some 20–30 years ago the phonebook, distributed to all households by the state owned telephone company, included a manual of how to behave in case of war or crisis. Hospitals that used to be prepared for mass casualty scenarios were closed and deconstructed. The stockpiling of food and oil has been reduced to a minimum in the era of lean production. Transport resources and organisations specifically for public needs are dissolved, all transports are performed by private corporations — outsourcing it to cheaper foreign firms.
 
 
Now back to the header — “a distinction without a difference”. If the population of a country learn from media and from friends and relatives working within the armed forces, civil contingency agencies, medical care or the energy or transport sectors about the disastrous management of these imperative areas of interest — what will that lead to?
 
It is inevitable to ask yourself these disturbing questions: What part of the country will be protected? Who will be protected? Who will take these decisions?
 
If this continues we will experience an escalation of the citizen’s discontent with their political leaders and a decline in the legitimacy of the state. It is yet not at an alarming level but it is a clear signal to politicians and citizens when almost 30% voted for non-traditional political parties. Almost 13% voted for the far-right party; the Sweden democrats. More than 3% voted for the single-issue party, The feminist party, almost 6% on the former communist party, nowadays named “The left” and 7% voted for the Green party.
 
On top of that the far-right Sweden democrats are on the balance of power and are able to stop the government bills in the parliament. This creates particular distress since it is a well-known fact that Putin is flirting with a majority of the far-right political parties of Europe. And they are flirting with him.
 
If you have the some understanding of Russian intelligence strategies you will quite soon come to the conclusion that looking in to the parliamentary, security policy and civil contingency situation in Sweden — it is a sitting duck.
 
Vladimir Putin has indirectly and through his representatives stated that it is an imported goal for Russia that the expansion of NATO stops. In several different statements Russia has sent some clear messages to the governments of Finland and Sweden that if they join NATO the tension in the Baltic sea area will rise. And that is from a level that is almost back at the same as it was during the cold war.
 
The foreign minister of Sweden, Mrs Margot Wallström, proudly presented a new foreign policy for Sweden. It is to be the world’s first feministic foreign policy. It means that soft power is to be used as a foreign policy tool at least on the same level as hard, traditional power. The problem is that Russia sees soft power as absence of power.
 
Don’t get us wrong, Putin and the Russian intelligence community along with parts of the armed forces are well trained and capable using soft power themselves. But not to support peace and trade but to project power. The mind-set of the Swedish leaders reminds a bit of the naivety among the students on Tiananmen Square in 1989.
 
Lately the tone has changed a bit. Recently the prime minister, the defence minister and the supreme commander arranged a press conference stating that the Swedish navy had proof of a foreign submarine trespassing Swedish territorial waters. The message was clear and harsh. Next time — you will be bombed. But not a word about who the trespasser might have been, even though the former foreign minister, a right-wing hawk, immediately claimed it was Russia.
 
Defence minister Peter Hultqvist, Prime Minister Stefan Lövfen and the Supreme Commander Sverker Göransson
 
Even if the government and the military leadership have a big dog attitude everyone can see it is a small knee dog in the lap of the United States. The conclusion for Russia is that as long as no direct kinetic energy is used, virtually any other use of power projection will not cause any intervention from the US. NATO is of course not an option since Sweden is not a member. Leaving the field open for Russian sixth generation hybrid warfare — with the purpose to keep Sweden (and Finland) outside NATO and at best make us doubt the peace-keeping effectiveness of the European Union.
 
If, what and why Russia does what it does is a distinction without a difference. Russia will project power and go as far as possible to protect its economy and vital interests. It is aggressive, revisionist, expansionist and is very much driven by interior problems. Most part of Russia’s foreign activities are aimed at the own population. When Putin invades Ukraine the popularity rates are off the chart. When Putin acts like a naughty boy at the G-20 meeting in Australia it is not to gain popularity abroad — but at home. And it works.
 
So when Putin wants to keep the gas pipeline in the Baltic Sea open, when he wants to weaken and divide EU and NATO, when he wants ice-free harbours and coastlines and when he wants to find new customers for the Russian arms and energy industry — he will affect everyone and everything in his way — but in the most cost effective way possible.
 
Sweden is nowadays a very cheap target for him. To influence Swedish leaders he only has to hint what he is capable of with military jets and submarines. He can let SVR agents infiltrate extreme organisations, criminal networks or even political parties in the parliament. He can let illegal residents use undercover and clandestine methods to target the civilian population and the private sector. In short — he can show force without firing one shot. And thus making policy makers receptive for his power, his will and work for his goals, maybe even without knowing it.
 
Putin executing soft power
If Sweden is to counter this threat as a robust and resilient society the civil readiness must be raised, Sweden must join NATO and increase the defence budget. Exercises and training events must occur much more often. Volumes must increase as well as depth and width regarding personnel, materials and support covering the whole of Sweden and the whole population. A robust defence against propaganda and psychological operations must also be re-established. Information- and communication technology must be resistant to computer network attacks. We must be able to store food and oil in case the country is cut off. We must be able to protect water supply systems and the power grid in case of crisis. The trauma care must be able to handle mass casualties.
 
Why? Is it because Putin is threatening us? Or is it because we otherwise jeopardize the legitimacy of the state?
 
That is a distinction without a difference.
 
By the way - we recommend that Sweden joins NATO.

13 kommentarer:

  1. Tack för en mycket mycket bra artikel.
    Frågan är bara vad en skapligt engagerad gräsrotsmedborgare kan göra på det allmänna planet. Spritköket och vattendunkarna står redan i förrådet.
    Jag tror vi är för vana vid att lovas allt till alla eller med andra ord nästan hjärntvättade med - what can your country do for you?
    Vilken politisk ledare har mod att ställa den omvända frågan?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Påverka! Skriv på sociala media. Journalister och politiker läser och tar intryck i större omfattning än man kan tro.

      Radera
  2. Grejen är väl att antingen ställer vi frågan själva, annars gör någon annan det åt oss.
    That is the difference.
    Och det gör vi bäst i egen regi, dvs utanför Nato.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med till 100%. Har följt debatten på denna och andra mil bloggar utan att känna sann militär förmåga att gör objektiva bedömanden. Det är politisk agenda som döljs under miltiär täckmantel. Som ett brev på posten får man då en nästan imbecill förklaringsmodell för konflikten i Ukraina.

      Radera
  3. 2,5-3% av bnp till försvaret och inriktning mot nationellt försvar igen så kan vi bita ifrån utan nato!

    SvaraRadera
  4. @Erik78:

    2, 3, 5 eller 10 % av BNP till militära försvaret spelar ingen roll om det inte finns något att bita i. Hur skulle DU göra för att få Sverige att skriva under ett vänskapsavtal med Ryssland, kanske bjuda in till ryska baser i Sverige? JAG skulle se till att rejält skada det svenska elnätet och kombinera med lite minor på västkusten. Räcker antagligen bara med ett hot om detta.

    Som det antyds i artikeln och som också Wiseman har skrivit om är det svenska samhället alldeles för sårbart och ett lätt mål för utpressning så länge vi är allianslösa. Enda lösningen är medlemsskap i NATO, men se det inte som att få garantier om säkerhet. Det NATO ger är en minst lika mycket en osäkerhet för Ryssland när det gäller resultatet av att hota Sverige, en viktig distinktion.

    Men, för att osäkerheten som medlemsskapet ger ska vara trovärdig måste vi bli en uppskattad medlem, bl a genom att fylla det nuvarande säkerhetsvakumet med ett rejält förstärkt civilt och militärt försvar.

    Alltså, dina 2-3 % men av en annan anledning.

    SvaraRadera
  5. Intressant men enligt min åsikt en helt anakronistisk text. De flesta militärbloggar verkar vara helt fast i en världsbild från början av 80-talet. Som om de senaste 3 decennierna inte inträffat.
    Sverige har under denna tid genomgått en FUNDAMENTAL förändring av samhällslivet och sitt nationella uttryck genom att en så stor del av befolkningen nu utgörs av invandrare från avlägsna länder som till stor del har mycket liten kunskap (och intresse) om vårt lands historia, kultur och särart. Att ens beröra detta ämne gör ju att man direkt sparkas ut ur de flesta debatter, om man ens släpps in. Men detta måste påpekas, i synnerhet när man diskuterar samhällets resiliens.
    Idag är Sverige mycket fragmenterat utefter linjer som på ytan förefaller gå mellan ekonomiskt mer välbeställda och de mer marginaliserade, som ofta står utanför arbetsmarknaden helt och hållet. Att den förra gruppen till större delen består av etniska svenskar och den andra av första eller andra generationens invandrare diskuteras i våra riksmedia enbart för att skuldbelägga den första gruppen och stämpla den andra som offer. A distinction without a difference. Det viktiga är egentligen här att motsättningen finns och den växer. Denna slumrande konflikt försöker många i vår mediala och kulturella elit av politiska skäl helt utmåla som en klassmotsättning men den dag när konflikten går över i en aktiv fas, öppet våld, så kommer ev. ekonomiska motiv snabbt hamna i bakgrunden och istället kommer knivskarpa etniska skiljelinjer lösa upp de sista resterna av tilltro till den svenska staten och nationen. Samtidigt fortsätter mekanismen som ligger till grund för hela samhällstransformationen, invandringen, att accelerera från beskedliga nivåer på slutet av 70-talet till fullkomligt ohållbara och absurda nivåer idag.
    Det är denna förändring som är grunden till att vi aldrig kommer att komma tillbaka till det försvar som Sverige hade från Andra världskrigets slut till slutet av millenniet. Vi är helt enkelt inte längre ett folk som ska försvara sitt land. Här bor numera otaliga folkgrupper och lojaliteterna kommer att skifta mellan vad som kan erbjuda bäst villkor för såväl den egna gruppen som individen. Civilförsvar, höjd försvarsbudget eller t.o.m. NATO-medlemskap kan inte på något sätt inverka på denna utveckling och kommer således heller inte nämnvärt stärka Sveriges motståndskraft mot yttre påverkan, kris eller krig.
    Denna utveckling är mycket olycklig efter som jag delar uppfattningen att vi under de närmaste 10-20 åren kommer att få utstå kraftiga spänningar i vårt närområde både politiskt, ekonomiskt och militärt. Landet har aldrig varit ett så dåligt skicka att möta dessa som nu.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har förmodligen rätt och vår poäng, som säkpol och föpol debattör, är att visa att Putin drar nytta av det. Och en del annat. Men lösningen på de problem du beskriver finns inte i säkpol och föpol utan i den sociala och ekonomiska politiken. Sammantaget påverkas samhällets stabilitet. Vi förringar inte andra områden - vi kan för lite om dem.

      Radera
    2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    3. Tack för Ert svar!
      Håller fullständigt med Er om att den sociala och samhälleliga förändringen är något som till fullo kommer att utnyttjas av de som önskar påverka Sverige.
      Mitt inlägg var något otydligt tror jag. Det är svårt att fatta sig kort och koncist inom ramen för blogg-kommentarer. Ni har helt rätt att lösningen på ovan stående frågor ligger utanför säkerhets- och försvarspolitikens förmåga att lösa. Vad jag däremot önskar påpeka är att det förändrade samhället har så kraftig påverkan på säkerhets- och försvarspolitiken att vi nu rör oss i helt nya territorier. Exempelvis måste ett ev. NATO-medlemskap värderas, inte bara för påverkan på våra internationella relationer, utan också hur det skulle påverka relationen mellan olika grupper inom landet. Vissa grupper har inte några särskilt positiva upplevelser av amerikansk militär. Hur påverkas deras relation till och förtroende för den svenska statsmakten av ett svenskt NATO-medlemskap? Det gäller ju även för gruppen svenskar. Inom flera områden eroderas just nu statens legitimitet även bland etniska svenskar, t.ex. transportarbetare som inte upplever att de har något skydd mot osund konkurrens från utlandet. Är försvarsmaktens högsta mål att bevara nuvarande svenska politiska system? Hur ställer då sig de som inte upplever att nuvarande regim har deras bästa för ögonen?
      Det är intressant att ni tar upp Polisens roll. Polisen ifrågasätts nu från flera håll. Både de i utanförskapsområden där den ses som en repressiv representant för makten och de i medelklassen som känner sig alltmer övergivna p.g.a. det monumentala misslyckandet med dagens brottsbekämpning. Återigen, detta är inga problem som jag tror att man kan lösa inom försvarspolitiken men de måste förstås och diskuteras i sin säkerhetspolitiska kontext. Man kan t.ex. fråga sig vilka som avses när man talar om "Sweden" i artikeln ovan? Är det svenskarna eller invånarna i Sverige (som ju nu till stor del utgörs av andra nationaliteter)? Och i vilka försvars- och säkerhetspolitiska punkter sammanfaller de olika gruppernas intressen till störst del?
      Vad jag efterlyser är en fördjupad och diversifierad säkerhetspolitisk debatt som tar hänsyn till vår alltmer komplexa situation inrikes såväl som utrikes.

      Radera
  6. Jättebra och viktig artikel. Dock, några tips:
    1) korta ned - koncist är bättre
    2) skippa komplicerande fyndigheter som distinction without difference
    3) mer konkreta förslag

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Tips till dig - läs flera artiklar på bloggen. Några artiklar svarar upp mot dina önskemål.

      Radera
  7. ...och sluta med särskrivningar! Låt bloggen heta "Reservofficer" och låt INTE dina egna kommentarer benämnas "Reserv officer".

    GMY

    Sinuhe

    SvaraRadera