Privata militära företag

Läs gärna ovanstående rubrik med någon lämplig dramatisk musik i sinnet! För visst är det så att när vi pratar om PMC eller PMF så föreställer vi oss något som närmast associeras med ett våldsindränkt dataspel eller om laglöshetens Irak efter USA:s markinvasion 2003.

Men är det verkligen en sann bild? Är vi eller någon annan betjänt av den bilden? Vem driver public relations agendan?

Vi skall avvakta med informationsaspekterna något och istället börja från början. Födelsen av företeelsen PMF brukar tillskrivas en grupp f.d. veteraner ur SAS (Special Air Service, ett specialförband inom den brittiska armén). Sir David Stirling och John Woodhouse grundade företaget WatchGuard år 1965. Deras första uppgift var en ren underrättelseuppgift där de för brittiska staten kontrollerade status på eldupphör-överenskommelsen i Yemen. Därefter följde en rad pojkboksliknande äventyr i Zambia, Sierra Leone, diverse oljeländer runt Persiska viken tills de deltog i ett misslyckat kuppförsök mot Muammar Gaddafi 1971. Därefter gick det utför och Stirling hoppade av 1972. En annan intressant uppgift om Stirling är att hans andra bolag, KAS Enterprise på uppdrag av WWF (World Wildlife Fund på den tiden), spanade på och slog till mot smugglingen av elefantbetar ur Sydafrika på 70-talet. Just Sydafrika var också en grogrund för nya PMF, t.ex. legendariska Executive Outcomes.

Sverige har också en del av historien främst genom Securitas och Grupp 4. Faktum är att Grupp 4 (idag känt som G4S) grundades av svensken Jörgen Philip Sörensen. Han hade visserligen danskt påbrå men föddes i Malmö. Grupp 4 var från början en division i Securitas där Sörensen samlade fyra brittiska vaktbolag under det beskrivande namnet.

Nästa milstolpe i utvecklingen av PMF var när den militära logistiken började sin privatiseringsresa. 1985 drog USA igång ett program som kallades "Logistics Civil Augmentation Program", LOGCAP. För att beskriva och förstå LOGCAP måste man först gå igenom en rad logistikprinciper t.ex. definition av begreppen Host Nation Support, Contractor Support to Operations, In Country Resources etc. men det gör vi inte i det här inlägget, men sannolikt i framtida inlägg. Kort sagt startade LOGCAP en mycket stark trend där mer och mer militära uppgifter lades ut på entreprenad hos privata företag. En trend som inte visar några tecken på att mattas av.

När det Kalla kriget tog slut 1989-91 så blev raskt uppskattningsvis sex miljoner soldater och officerare på västsidan utan jobb under de första åren. I den vevan kunde man se hela förbandsenheter, t.ex. Sydafrikanska 32nd Reconnaissance Battalion bli ett privat företag.

Även på östsidan förekom liknande utveckling. Gamla Sovjetiska veteraner ur Spetsnaz Alpha med Överste Golvatov i spetsen startade företaget Alpha-B i augusti 1993. Just Alpha-veteraner är extra intressant när t.ex. Blackwater kommer på tal eftersom de var involverade i dödsskjutningarna i samband med de Baltiska staternas utbrytningar ur Sovjetunionen 1991. Det finns också tydliga kopplingar mellan Alpha-B och organiserad brottslighet och politik!

Det går inte att skriva om PMF och strunta i Blackwater. För oerhört många, även officerare i svenska Försvarsmakten, är PMF och Blackwater synonymt. Det är fel ur många synvinklar. Dels domineras dagens PMF-marknad av logistikföretag och rent omsättningsmässigt i pengar så är logistikföretagen väsentligt mycket större. Men också för att Blackwater gjorde ett antal misstag som inte många andra PMF har gjort. Det viktigaste misstaget var att i sin tur kontraktera ut uppdrag på underleverantörer som dessutom tilläts lägga ut kontraktet på lokala leverantörer.

Blackwater grundades 1997 av den mycket intressanta personligheten Erik Prince. Läs gärna om honom, det är nästan ett separat inlägg. Det pågår en mytbildning runt honom värdig en afrikansk diktator. 1990 fick den då 21 år gamle Erik en praktikplats i Vita huset under George Bush den äldre och strax därefter en praktikplats för Ronald Reagans gamla talskrivare Dana Rohrabacher. 1992 tog han värvning i amerikanska flottan och blev sedemera antagen till Navy Seals. Han genomförde uppdrag för Team 8 i Mellanöstern och på Balkan men det var Rwanda-kriget som fick honom besluta sig för att starta Blackwater, allt enligt hans egen levnadsbeskrivning.

Blackwaters viktigaste bidrag till PMF-historien är förstås massakern i Baghdad den 16 september 2007 när operatörer ur Blackwater sköt ihjäl 17 civila och skadade 20. Varför beskrivs det som "viktigast"? Efter detta började hela situationen med kontraktörer för den amerikanska försvarsmakten att granskas av den amerikanska kongressen och domstolar. Domstolarna misslyckades med att hantera situationen men eftersom amerikansk media och opinion påverkade lagstiftarna att ändra regelverket för hur kontraktörer används i insatsområden, ändrades förutsättningarna. Denna process pågår ännu.

I dagarna avslutades ISAF i Afghanistan. NATO's insatser där är inte helt avslutade. En ny mission, Resolute Support Mission uppstod den 1 januari 2015 och över 10 000 amerikanska soldater är fortfarande i landet. Men medan ISAF var en stridande operation där NATO och partners stred sida vid sida med den Afghanska armén är RSM en ren rådgivningsmission. Alla förstår att det finns undantag men det är den officiella linjen. Detta innebär att kraven på och omfattningen av privata militära företag i Afghanistan minskar väsentligt även om faktiskt ration för PMF vs statligt anställda aldrig varit högre. Det innebär också att just nu sätter sig ett stort antal militärer, politiker och företagare ned för att utvärdera hela ISAF-insatsen sett ur ett PMF-perspektiv. Det kommer att komma ut oerhört mycket matnyttig kunskap från detta arbete.

2012 skrev Joakim Berndtsson en rapport för Gothenburg Research Institute, "Den privata säkerhetssektorn i internationella operationer". Göteborgs freds- och konfliktforskarvärld har haft låg status bland officerare sedan de gamla 68-veteranerna Hans Abrahamsson och Björn Hettnes härjningar men CSMS representerar något helt annat. Borta är den default-kritiska biasen och istället ser vi konkret och nyttobaserad forskning under Institutet för Globala Studier. Joakim Berndtssons rapport är avgränsad till Privata säkerhetsföretag i internationella operationer vilket är lite synd eftersom detta är ganska väl genomlyst och dessutom har relativt liten betydelse i nationella och globala kontext annat än möjligen som slagträ i politisk propaganda.

Då är istället Marcus Mohlins arbete på Försvarshögskolan att föredra. Han har tagit ett helhetsgrepp om utvecklingen. Han studerar PMF globalt och lokalt och han inkluderar samtliga tjänsteområden, inte bara säkerhet och skydd. Han gör det under rubriken "Outsourcing som strategi" vilket är ett mycket bättre angreppssätt. Han har även myntat begreppet "diskreta resurser" i sammanhanget vilket är mycket användbart och ger en relevant politisk aspekt på ämnesområdet. För detta handlar naturligtvis om politik. Mer om det i avslutningen nedan.

Nyckelfrågan för Mohlin har varit "På vilket sätt förstärker, och emellanåt ersätter, USA sina militära förmågor med hjälp av civila företag och deras specifika resurser och kompetenser?". Att Mohlin väljer USA beror på att han besökt branschorganisationen IPOA årligen och att USA är det land i världen som kommit längst med outsourcing och lägger i särklass mest pengar på PMF.

Mohlin beskriver att begreppet PMF leder helt fel, det associerar till legoknektar snarare än till en naturlig utveckling av försvarsindustrin till att omfatta mer än enbart materielsystem. Han konstaterar också att marknaden av naturen är global och helt internationaliserad. Det hindrar dock inte att han funderar på hur Sverige bäst nyttjar trenden.

Först och främst kan man konstatera att numera finns allt att köpa på marknaden. Från stridsflygsystem via lednings- och sambandssystem till ammunition och personlig utrustning. Borta är sedan länge den tid då staten själv ägde och kontrollerade all produktion av materiel till Försvarsmakten. Tvärtom så är trenden mot total outsourcing via offentlig/privat samverkan urstark och visar inga tecken på avmattning.

Skriver man om svenska PMF kan man inte låta bli att nämna Vesper Group. De kallar sig "säkerhetskoordinatorer" och arbetar åt svenska utrikesdepartementet bland annat i Afghanistan. De erbjuder i första hand personskydd. Precis som den amerikanska förlagan har Vesper Group hamnat i juridiska klammerier. Bland annat har det tidvis varit oklart om de har varit anställda av UD eller av det privata företaget. De har också misstänkts för vapensmuggling, något de helt friades från. Vesper Group är ett litet ungt företag. De har funnits sedan 2004 och omsätter ca 50 MSEK. Detta kan jämföras med t.ex. Hägglunds som omsätter 2,2 miljarder SEK och har funnits i över 100 år.

Denna artikel skall ses mot bakgrund av huvudtrenden outsourcing och OPS. Vi kommer att se en ökad privatisering av militär verksamhet även i Sverige. Men det är inte solklart att det blir billigare och långt ifrån säkert att det blir bättre. Som väljare och skattebetalare i Sverige är det viktigt att förstå att det politikerna presenterar som effektiviseringar och utgiftssänkningar också har en baksida i form av minskad säkerhet, ökat beroende av aktörer utom politisk kontroll och värsta fall bristande användbarhet i kris och krig. Ämnet har berörts av oss förut där vi varnat för riskerna med att lägga ut för mycket logistik på externa civila och privata företag som i en krigssituation helt enkelt vägrar eller saknar förmåga att fullfölja.

Privata Militära Företag kräver ett eget lagrum. Joakim Berndtsson skriver "Uppluckringen av offentligt och privat är dock en viktig effekt av den så kallade privatiseringen av säkerhet, och bidrar till att göra frågor om definition, ansvar, kontroll och reglering än mer komplexa."

Vi kan bara hålla med. Det finns också en tendens att överdriva behovet av sekretess och detta är ytterligare ett skäl till att utveckla lagstiftningen på området. Om regeringar och stater kan gömma verksamheter som normalt skulle kunna granskas av tredje statsmakten baserat på offentlighetsprincipen, i företag som istället skyddas av lagen om företagshemligheter - vad får vi då för utveckling? Detta är en förenklad beskrivning, vid misstanke om lagbrott kan polis och åklagare förfoga över all dokumentation som bolaget har men med tanke på hur svårt de haft att strypa Pirate Bay som ändå är källarverksamhet - hur lätt är det för lagens exekutiva funktionärer att få grepp om privata företag som dessutom jobbar på uppdrag av regering och myndigheter?

Gör ett enkelt test med dig själv - hur många svenska privata militära företag känner du till och vilka uppdragsgivare har de?