Svensk-Finsk ubåtsjakt i svenska vatten

Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

För att lyckas med det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt ledningskoncept, ett svenskt HNS-koncept samt styrningar från respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän i detta inlägg, vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom respektive lands ubåtsjaktsförmåga.

Av det skälet har två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta inlägg gemensamt. Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov och vägen framåt och därmed stimulera alla parter att göra sitt yttersta för att förverkliga politikernas beslut.

Reservofficer inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger ett finskt perspektiv.

HNS (av Reservofficer1)

Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.

Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.

De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och BALTOPS. Det var under SWENEX del två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.

Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).

Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade sitt syfte, den saken är klar.

Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna HNS till finska marina styrkor - eller till vilka förband som helst - som skall hjälpa oss vid en skarp insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar – s.k. snap drills. Det räcker dock inte - HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.

När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.

 

Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

Uppgiftsställning

Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

 

Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)

Sverige och Finland är ju - vad en amerikan skulle säga - "joined at the hip" därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans. 

För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.

På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd "ATU" (Amphibious Task Unit) eller "SFATU" (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska - i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.

Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska systemet möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS.

Scenario och avgränsningar

I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens "underrättelseoperation" benämnd "Örnen" som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen. 

Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.

Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden. 

Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.

Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs. 

• 2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber

Foto: Finska försvarsmakten

• 4 x Hamina FAC:  32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen? 
  

• 4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare

• 2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
  Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system

• 36 st Jurmo Stridsbåtar.
  Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.

• Nylands Brigad

(Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)

• Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning

Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.

Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar - populärt kallad "fisk" som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).

Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.

Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.

Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

Stridsekonomi/uthållighet. 

Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger befordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en "besökares" förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).

Tid till insats
(inkallande - embarkering- ombasering - debarkering och gruppering - påbörjande av att lösa uppgift) 

Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en "besökares" INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL  hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).

Interoperabilitet

Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår.  Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.

Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.

Interoperabilitet på mellan svensk- och finsk marin ledningscentral testades för första gången kl 14.35 - måndagen den 12e januari 2015!

Bibehållandet av en nationell gard

 

Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.

Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle - om en analys från finsk sida så medger - också kunna användas. 

Förslag som följer

3-4 st Rauma

Motivering: 

Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.

Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.

Uppgift: 

Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.

1-2 Katanpää 

En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.

Enheter från Nylands brigad

• Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
• Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon

Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska - föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett - förhoppningsvis - geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.

Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

• Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera. 

Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) - om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.

Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.

Övriga enheter/funktioner

SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.

Ett spelat scenario kallat "Örnen 2" för att testa tider och logik

Foto: TT

Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett "best case"-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats. 

D1 - Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid. 

D2 - Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/transportflyg (både svenska och finska - utifrån tillgång och lämplig utgångsgruppering) anländer för att ta ombord trupp enheter ur Kustbrigaden och Nylands brigad.

D3 - De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport. 

Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att "hoppa bock" med spaningsgrupperna.

Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter. 

På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har  erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.

På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.

Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna. 

D4 - På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.

De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.

D5-D7 - En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.

Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.

D8 - Plötsligt får en minjakt kontakt med en "möjlig ubåt" som senare kan klassas upp som "konstaterad ubåt". Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.

När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i - ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en  ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas....

..... Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.

Möjligheter

• Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
• Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.

Frågeställningar

• Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
  Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats?
• Lagstiftning - både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
  Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium.
• Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?

Konklusion

• Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihop 
  styrkorna kommer att vara kostnadsdrivande. Det kommer att kosta, men vi kan snabbt läcktäta inom tappad numerär
• Speed is of essence!
• Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att man 
  måste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt. 
  Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras. 
  Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam. 
• Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
• Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
• Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
• Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla 
  (utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?). 
• Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vi 
  nu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
• En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras
• Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
• Öva  Öva  Öva!

Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med "Ja" besvarad (om viljan finns)

Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

 

Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.

Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort

Med det sagt är undervattensoperationer inne på finskt vatten, särskilt i de fall moderna miniubåtar används, ingen omöjlighet, varför också Marinens ubåtsjaktförmåga fått ökad prioritet. Grunden i den finska ubåtsjaktförmågan är ett nätverk av fasta sensorer. Deras antal, prestanda, och exakta placeringar hör till Marinens bäst bevarade hemligheter (i varje fall för de länder som inte genomfört undervattenskränkningar och kartlagt dessa), men i en intervju under hösten beskrev kommodor Markus Aarnio i egenskap av chef för Finska Vikens Marinkommando övervakningskapaciteten som mycket god: ”De finns ett begränsat antal ställen i vår skärgård där en ubåt kan ta sig fram, vi vet var dessa ställen är. Där har vi övervakning i gång 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan, både över och under ytan.”

Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.
 Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.

MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.

Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.

Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.
Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.

Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

 

Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild.