En svensk säkerhetspolitisk idé

Hur lyder Sverige säkerhetspolitiska idé? Kan alla svara på det? När man gjorde lumpen fick man lära sig att det var viktigt att kunna rabbla postinstruktionen om översten kom på besök. Annars blev det underkänt. Som ung officer lärde man sig att avlägga en s.k. ”snärtig fältanmälan” som inbegrep vad man sysslade med och var man befann sig samt något om vad syftet var med det hela. Kan man tänka sig att alla som arbetar direkt eller indirekt med Sveriges säkerhet också bör kunna återge landets säkerhetspolitiska idé? Ja, absolut! Men kan alla officerare göra det? Kan alla civilanställda i Försvarsmakten göra det? Kan personalen på MSB, FOI, FRA, TRM, KBV, FBA och FHS göra det? Kan alla poliser göra det? Inte för att alla dessa människor varje dag bedriver verksamhet inom ramen för den svenska säkerhetspolitiska idén men skall man tro på Försvarsberedningens säkerhetsmål så gör de det indirekt.

Men problemet kanske inte ligger där? Problemet kanske inte är att den säkerhetspolitiska idén inte är spridd utan problemet kanske är att den inte finns?

Häng med, låt oss gå på jakt efter en svensk säkerhetspolitisk idé!

Den första platsen man letar på är givetvis regeringens hemsida. Det vi helst vill ha är ett beslut fattat av en bred riksdagsmajoritet. Varför inte ett försvarsbeslut? Vi hittar följande formulering:
”Arbetet med att förbereda ett nytt försvarspolitiskt inriktningsbeslut inleddes 2012. Målsättningen är att regeringen ska lägga fram en försvarspolitisk inriktningsproposition för riksdagen under 2015.”

Ok, något beslut finns alltså inte. Men det kanske ändå finns formuleringar som är användbara. Vi letar vidare och hittar:

”Europa präglas i dag av ömsesidiga beroenden. Säkerhetspolitiska möjligheter och utmaningar som Sverige ställs inför delas i hög utsträckning av övriga Europa. Det går inte att föreställa sig en militär konflikt i vårt närområde som enbart skulle påverka ett land.”

Ukraina? Kanske?

Vidare står det:

”Samarbetet inom Europeiska Unionen (EU) intar en särställning i svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Sambandet mellan vår säkerhetspolitik och vår europapolitik är uppenbart. Sveriges säkerhet stärks genom europeisk integration. Regeringen menar att det ligger i Sveriges intresse att genom nära samarbete stärka medlemsstaternas gemensamma säkerhet samtidigt som EU, genom att vara en effektiv säkerhetspolitisk aktör, kan verka för en fredlig och demokratisk utveckling i omvärlden.”

Det var bättre än ingenting och vi börjar förstå att internationalisering, globalisering, samarbete, handel och ömsesidiga beroende är nyckeln till säkerhetspolitikens utformning. Kanske. Dock bör man ha i minne att EU inte i första hand är en säkerhetsorganisation utan en handelsorganisation. Det utrikes- och säkerhetspolitiska spelet i Bryssel är lågt prioriterat och en del skulle t om säga att det har låg status. Fråga personalen på EU Military Staff.

För att förstå mer bläddrar vi vidare till UD och den Den utrikespolitiska deklarationen. Det kanske inte skall ha någon betydelse - men det känns lite osäkert att lita till en av Alliansen utgiven utrikespolitisk deklaration - när vi nu har en S/Mp-regering.

Hur som helst - den utrikespolitiska deklarationen anno 2014 känns väldigt Carl Bildtsk. Han lyckas få med Balkan även om det aldrig varit stillsammare där. Men det finns ingenting som liknar en säkerhetspolitisk idé - annat än att säkerhet är något vi åstadkommer tillsammans med andra. Det är en säkerhetspolitisk princip men det är inte en idé designad av Sverige. Det är en grundläggande förutsättning.

Vi får rota djupare i arkivet helt enkelt. Få se nu, i maj 2013 lämnade Försvarsberedningen sin rapport "Vägval i en globaliserad värld". Där borde det åtminstone gå att finna något om försvarspolitik och säkerhetspolitik som visar hur vi svenskar tänker. Eller åtminstone bakgrunden till den förda politiken. Man skall dock komma ihåg att när rapporten kom ut så hade Euromaidan inte startat. Vid den tidpunkten hade inte ens det ryska importstoppet av ukrainska varor trätt i kraft så det var sannolikt endast några personer med tjocka glasögon på MUST, FOI eller FRA som kunde hinta om den kommande utvecklingen. Av detta finns det alltså, självklart, inte något spår i Försvarsberedningens rapport. Det konstateras lakoniskt att Ukraina inte längre driver på för ett NATO-medlemskap. Jämför det med att folk idag tycker att ansökan om svenskt eller finskt NATO-medlemskap är en eskalering! Snacka om ny normalbild...

Hela kapitel 8 handlar om Ryssland. Den viktigaste formuleringen lyder: "Försvarsberedningen noterar att utvecklingen i Ryssland sedan 2007 gått i en auktoritär och repressiv riktning". I övrigt har man även koll på att media är "närstående staten" och att rättssystemet är satt ur spel.

Ordet "Krim" finns inte med någonstans i rapporten. Därvidlag kan vi inte låta bli att credda oss själva... Jämför med timelinen för invasionen av Krim.

Är det snarare Krim än Kiev som är CoG? @forsvarsakerhet @JanMortberg @AGardberg @OAJonsson @Jagarchefen @oplatsen
— Reservofficer (@Reservofficer1) 20 februari 2014

Nåväl, på sid 147 hittar man den märkliga formuleringen "Rysslands konventionella militära förmåga ökar sedan länge från en låg nivå.". Man undrar om Cecilia Widengren skrev dit den efter att revideringen var klar... Lite senare i samma stycke hittar man dock "Landet har idag en ökad militär förmåga jämfört med den mycket låga nivån på det sena 1990-talet". Man förstår att hela Försvarsberedningen lutar sig mot dessa beskrivningar. I stycken som avser den ryska försvarsreformen så har FOI och Carolina Vendil Pallin fått rejält genomslag. Den förutspådda övningsverksamheten hade man lite svårare att sia om. Zapad 13 hade man framför sig och man kan väl säga att man då inte hade en aning om den och alla tillkommande övningars komplexitet när texten författades. Eller så visste underrättelsetjänsten men ville inte att vi skulle berätta vad vi visste.

I slutet av rapporten finns de säkerhetspolitiska målen och de lyder som följer:

De av Försvarsberedningen föreslagna och av riksdagen beslutade målen för vår säkerhet är:

• att värna befolkningens liv och hälsa,
• att värna samhällets funktionalitet och
• att värna vår förmåga att upprätthålla våra grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Vad har allt detta med en svensk säkerhetspolitisk idé att göra? Mål är ju inte samma sak som idéer? Det är ju rimligen hotbilden som dimensionerar säkerhetspolitiken. Och i och med att den hotbild som beskrivs bara ett år senare var obsolet så verkar inte detta vara dokumentet vi söker. 

 

Det sista dokumentet vi söker i är den senaste rapporten från Försvarsberedningen, den som sköts upp pga händelseutvecklingen i omvärlden, men slutligen nådde Fritzes tryckpressar i maj 2014, "Starkare försvar för en osäker tid".

 

Där har hela händelseutvecklingen i Ukraina kommit med och plötsligt "markerar Ryssland sin stormaktsposition med  alla tillgängliga medel inklusive militära". Men sen är det som att det ändå inte går att ta in det här med angripare och "stormakt röd". Vi hade ju bestämt att den hotbilden inte längre existerar! Så sent som i oktober 2012 slog Cecilia Widengren fast att Ryssland drar sig österut. Att Europa är säkrare än på länge...

 

I kapitlet 3.2 Svensk säkerhetspolitik förekommer en rad formuleringar som kan tjäna som grund för en säkerhetspolitisk idé. T.ex. "Sveriges säkerhetspolitik syftar ytterst till att garantera landets politiska oberoende och självständighet.". Ja, det är ett sätt att beskriva syftet. Men egentligen är det en innehållslös floskel, en politisk plattityd. Vidare, "Hävdandet av vårt lands suveränitet och territoriella integritet är en nödvändig förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet.". Ja, exakt, det är en förutsättning.

 

Sedan kommer det igen: "Sverige kan inte och vill inte isolera sig från omvärlden. Sverige är inte ensamt. Säkerhet byggs solidariskt tillsammans med andra och hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer."

 

Japp. Men den 3 oktober 2014 säger Stefan Löfvén att det är uteslutet att Sverige skulle gå med i NATO. Då har han inte ens utsett försvarsminister i sin regering.

 

Hur är detta möjligt? Hur kan den nytillträdda statsministerin i oktober säga att Sverige inte skall ansöka om medlemskap i NATO när en enig Försvarsberedning i maj skriver att hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer? Hur skall vi i Sverige kunna enas om en säkerhetspolitisk idé under sådana förhållanden?

 

Lite längre fram står det dessutom att "Det inte går att föreställa sig att en militär konflikt i vårt närområde enbart skulle påverka ett land. Ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt."

 

Jaha? Vilka andra länder pratar vi om? Skall vi tolka det som att om Baltikum blir angripet (vilket är det mest sannolika händelseförloppet i vårt närområde) så kommer vi att ingripa med stöd av solidaritetsförklaringen och då hamna mitt i en NATO-konflikt (baltländerna är NATO-medlemmar) utan att själva vara medlemmar i NATO? Eller är det Danmark, Norge, Tyskland eller Polen som blir angripna. Och de är också EU-länder. Och medlemmar i NATO. Hur skall detta gå till? Aha! Det är inte vi som skall skynda till andras hjälp utan de skall skynda till vår hjälp? Men hur var det nu...

 

Lite längre fram finns också bakgrunden till HNS MOU med: "För att utveckla Försvarsmaktens förmåga att genomföra operationer i Sverige, i närområdet och utanför närområdet behöver förutsättningarna att ge och ta emot militärt stöd från andra länder förbättras."

 

Men vem skall skicka militärt stöd? Frågan ställdes direkt till en talesman för NATO vid NATO HQ i Bryssel nyligen och man upprepar samma svar som Rasmussen gjorde på Folk och försvar 2013. Det blir inget stöd från NATO så länge Sverige inte är medlem. Vem skall då hjälpa oss? Irland? Malta? Cypern? Finland lär ha mer att göra än vi vid en väpnad konflikt med Ryssland. Vi får hoppas på Österrike då.

 

Det finns så många motsägelser på det säkerhetspolitiska området så att man blir alldeles snurrig.

 

Men - vilken tur - på söndag börjar Folk och försvars konferens. Och då kan dessa frågor ställas till de som formulerat innehållet i de olika dokumenten. Särskilt försvarsminister Peter Hultqvist som suttit i Försvarsberedningen och därmed måste anses delaktig i att ta fram formuleringarna.

 

Vi anser, för övrigt, att Sverige bör gå med i NATO.