A distinction without a difference

This article was originally published on Medium, on the 21st of November 2014.

 

The expression “a distinction without a difference” means that if I tell you the consequence of an action and then tell you the cause, and you correct me, because you and I know that there can be multiple causes for that consequence or the cause is irrelevant — then I could say “that is a distinction without a difference”. It does not really matter what the cause is och who is causing it because the consequence is what we should be worrying about. It is particularly used when consequences has connotations associated with it that one party to an argument prefers to avoid…

 

The saying is very relevant to the Swedish society in the civil contingency perspective today. Sweden has during the eight years of conservative regime and the twelve years of social democrats before that reduced national robustness, resilience and readiness for crisis to such an extent that whatever the reason or whoever is trying to affect the country — distinctions are without a difference.

Even if that sounds strange, if you take a deeper look in to Sweden, one of the most stable democracies on earth, you will find numerous examples of areas where peace-loving, blue-eyed, naïve and short-sighted political leaders, for different reasons, mainly due to micromanagement and compromises, started to deconstruct the Swedish civil and military defence from being one of the best examples of comprehensive robustness throughout any social and civil institution down to being a high-tech drenched, highly fashionable and advertising-bureau-staged paradise balancing on a very sharp edge.

 

The legitimacy of the State is the most important pillar of the Rule of Law. A community based on rule of law has a correlational bond to the population regarding on one hand asking or demanding that the citizens pay their taxes and on the other hand providing the security and in the end — civil contingency. Of course a lot more goes in to the term “Rule of Law” but in this context, national civil contingency is of particular interest.

 

How do you gain the trust of the population? How does the state maintain its legitimacy?

 

First of all the taxes must be fair and collected in a manner that is understandable for the people. Secondly the police must do their work in manners that seem efficient and reasonable for the law abiding citizen. Thirdly medical and social care must be managed and performed to the public’s satisfaction. And fourthly emergencies e.g. firefighting and environmental hazards must be taken care of properly. Last but not least the financial transactions e.g. pensions and sick leave allowances must be handled correctly.

 

The next level of governmental commitment regards the long term perspective. There is a large number of areas where the government support the nation’s and the people’s welfare but let us focus on security and civil contingency.

 

The Swedish armed forces and the arms industry was some fifty years ago part of the backbone of the private sector, as well as a large portion of the publicly owned enterprises. A company like Ericsson has the armed forces to thank for being the perfect environment for R&D and testing new technologies. The radio division at the national telephone company together with Ericsson and the armed forces developed technologies for military use, later exploited to reach huge success for Swedish cell phone products.

 

In the 50’s the Swedish air force was one of the largest in the world (at least per capita) and in the 60’s and 70’s the army included 4–5 divisions, more than 30 brigades. In the Swedish navy you could find some of the best submarines ever built — and they were constructed and manufactured in Sweden. The Swedish fighter jets were all constructed and built in Sweden and were also regarded as some of the best in the world. The armed forces were well trained and especially the air force and the navy had a high level of integration training. On top of that the coastline was fortified and armed with hundreds of coastal artillery cannons with very high readiness levels. All of them are gone.

 

In the 90's all coastal artillery facilities were dismounted

 

After the cold war ended there was a period of hesitation. Was Russia really defeated? The main part of the armed forces remained untouched for a decade and some say we have never been better than we were in 1997. But around the millennium things started to deteriorate. Today there are embryos of two brigades, there are approx. 100 JAS 39 Gripen, 4–5 submarines and a number of very small functional units in the armed forces like logistic battalions, engineers, CBRN, rangers etc. We have no air defence or artillery systems at all. At least not to make any difference on an operational level.

The civil readiness and robustness was slowly deteriorating and today most of the shelters are abandoned, there are no gas masks for the population, very few are informed about and even less trained in how to handle a crisis situation.

 

This might to a large extent be explained by the reduced threat but the side effects of dismantling a whole area of expertise are aggravating. Some 20–30 years ago the phonebook, distributed to all households by the state owned telephone company, included a manual of how to behave in case of war or crisis. Hospitals that used to be prepared for mass casualty scenarios were closed and deconstructed. The stockpiling of food and oil has been reduced to a minimum in the era of lean production. Transport resources and organisations specifically for public needs are dissolved, all transports are performed by private corporations — outsourcing it to cheaper foreign firms.

 

 

Now back to the header — “a distinction without a difference”. If the population of a country learn from media and from friends and relatives working within the armed forces, civil contingency agencies, medical care or the energy or transport sectors about the disastrous management of these imperative areas of interest — what will that lead to?

 

It is inevitable to ask yourself these disturbing questions: What part of the country will be protected? Who will be protected? Who will take these decisions?

 

If this continues we will experience an escalation of the citizen’s discontent with their political leaders and a decline in the legitimacy of the state. It is yet not at an alarming level but it is a clear signal to politicians and citizens when almost 30% voted for non-traditional political parties. Almost 13% voted for the far-right party; the Sweden democrats. More than 3% voted for the single-issue party, The feminist party, almost 6% on the former communist party, nowadays named “The left” and 7% voted for the Green party.

 

On top of that the far-right Sweden democrats are on the balance of power and are able to stop the government bills in the parliament. This creates particular distress since it is a well-known fact that Putin is flirting with a majority of the far-right political parties of Europe. And they are flirting with him.

 

If you have the some understanding of Russian intelligence strategies you will quite soon come to the conclusion that looking in to the parliamentary, security policy and civil contingency situation in Sweden — it is a sitting duck.

 

Vladimir Putin has indirectly and through his representatives stated that it is an imported goal for Russia that the expansion of NATO stops. In several different statements Russia has sent some clear messages to the governments of Finland and Sweden that if they join NATO the tension in the Baltic sea area will rise. And that is from a level that is almost back at the same as it was during the cold war.

 

The foreign minister of Sweden, Mrs Margot Wallström, proudly presented a new foreign policy for Sweden. It is to be the world’s first feministic foreign policy. It means that soft power is to be used as a foreign policy tool at least on the same level as hard, traditional power. The problem is that Russia sees soft power as absence of power.

 

Don’t get us wrong, Putin and the Russian intelligence community along with parts of the armed forces are well trained and capable using soft power themselves. But not to support peace and trade but to project power. The mind-set of the Swedish leaders reminds a bit of the naivety among the students on Tiananmen Square in 1989.

 

Lately the tone has changed a bit. Recently the prime minister, the defence minister and the supreme commander arranged a press conference stating that the Swedish navy had proof of a foreign submarine trespassing Swedish territorial waters. The message was clear and harsh. Next time — you will be bombed. But not a word about who the trespasser might have been, even though the former foreign minister, a right-wing hawk, immediately claimed it was Russia.

 

Defence minister Peter Hultqvist, Prime Minister Stefan Lövfen and the Supreme Commander Sverker Göransson

 

Even if the government and the military leadership have a big dog attitude everyone can see it is a small knee dog in the lap of the United States. The conclusion for Russia is that as long as no direct kinetic energy is used, virtually any other use of power projection will not cause any intervention from the US. NATO is of course not an option since Sweden is not a member. Leaving the field open for Russian sixth generation hybrid warfare — with the purpose to keep Sweden (and Finland) outside NATO and at best make us doubt the peace-keeping effectiveness of the European Union.

 

If, what and why Russia does what it does is a distinction without a difference. Russia will project power and go as far as possible to protect its economy and vital interests. It is aggressive, revisionist, expansionist and is very much driven by interior problems. Most part of Russia’s foreign activities are aimed at the own population. When Putin invades Ukraine the popularity rates are off the chart. When Putin acts like a naughty boy at the G-20 meeting in Australia it is not to gain popularity abroad — but at home. And it works.

 

So when Putin wants to keep the gas pipeline in the Baltic Sea open, when he wants to weaken and divide EU and NATO, when he wants ice-free harbours and coastlines and when he wants to find new customers for the Russian arms and energy industry — he will affect everyone and everything in his way — but in the most cost effective way possible.

 

Sweden is nowadays a very cheap target for him. To influence Swedish leaders he only has to hint what he is capable of with military jets and submarines. He can let SVR agents infiltrate extreme organisations, criminal networks or even political parties in the parliament. He can let illegal residents use undercover and clandestine methods to target the civilian population and the private sector. In short — he can show force without firing one shot. And thus making policy makers receptive for his power, his will and work for his goals, maybe even without knowing it.

 

Putin executing soft power

If Sweden is to counter this threat as a robust and resilient society the civil readiness must be raised, Sweden must join NATO and increase the defence budget. Exercises and training events must occur much more often. Volumes must increase as well as depth and width regarding personnel, materials and support covering the whole of Sweden and the whole population. A robust defence against propaganda and psychological operations must also be re-established. Information- and communication technology must be resistant to computer network attacks. We must be able to store food and oil in case the country is cut off. We must be able to protect water supply systems and the power grid in case of crisis. The trauma care must be able to handle mass casualties.

 

Why? Is it because Putin is threatening us? Or is it because we otherwise jeopardize the legitimacy of the state?

 

That is a distinction without a difference.

 

By the way - we recommend that Sweden joins NATO.

Putins handlingsalternativ

Många utrikespolitiker, underrättelsetjänster och försvarsmakter sitter just nu med frågan: "Vad skall Putin göra nu?"

Förutom riskerna med spegeltänk så är det i sista änden så att nationalekonomi inte är något som går att trolla bort. Putin är dessutom smärtsamt medveten om orsakerna till Sovjetunionens kollaps. Det är därför rimligt att anta att det räknas en del i Kreml just nu.

Rysslands BNP var 2014 ca 2000 miljarder dollar. För att greppa om den siffran kan vi konstatera att västvärldens sex största oljebolag (Royal Dutch Shell, ExxonMobil, BP, Total, Chevron och Philips 66) omsätter ganska precis lika mycket. Notera alltså att hela Rysslands samlade ekonomi är lika stor som sex av västvärldens oljebolag. Vill man jämföra på ett annat sätt kan man titta på Apples marknadsvärde som är ca 1/4 av Rysslands BNP.

EU och USA:s gemensamma ekonomi är sjutton (17) gånger större än Rysslands. Kinas ekonomi är fem gånger större än den ryska. Japan, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Brasilien och Italien har var och en för sig större ekonomier än den ryska.

Rysslands ekonomi är inte särskilt väl diversifierad. De tre största bolagen Gazprom, Lukoil och Rosneft sysslar alla med olja och gas. Därefter följer sparbanken Sberbank, konglomeratet Sistema och sedan ytterligare några energiföretag.

Den ryska vapenindustrins totala export är ca 13 miljarder USD. Som jämförelse har det amerikanska företaget Lockheed Martin en total försäljning på 35 miljarder USD. Jämförelsen haltar eftersom de ryska väpnade styrkorna köper mycket av den total ryska produktionen vilket gäller även i USA. Men det är ändå intressant att konstatera att den ryska exporten av vapen och militär materiel inte är större än så. Rysslands största krigsmaterielföretag är Almaz-Antey. De omsätter lite drygt fyra (4) miljarder dollar.

Ryssland har på pappret fått igång energihandel med Kina men den är på lång sikt och den hjälper inte för dagen. USA genomför i dagarna ett viktigt statsbesök i Indien som tidigare var Rysslands största vapenkund. Att döma av media har det gått ganska bra och Narendra Modi har uttalat sig mycket positivt om USA som handelspartner.

EU:s och USA:s sanktioner mot Ryssland har ökat i omfattning stadigt under 2014, något som tyvärr inte beskrivits särskilt väl i svenska media. Detta har resulterat i att Ryssland nu stramar åt på alla områden utom rustning och informationsoperationer. Utöver det har oljepriset sjunkit drastiskt. Detta är kanske den enskilt viktigaste faktorn.

 

 

När det ryska MinFin lade budget för 2015 i september 2014 låg oljepriset på 90 USD. Idag är det halverat. Mot bakgrund av det som står ovan så torde detta slå stenhårt mot den ryska ekonomin.

 

Den som köpte Rysslandsfonder i januari 2014 fick se värdet på innehavet halveras fram till december 2014. Moskvabörsen har återhämtat sig något, sannolikt orsakat av att börsen handlas mindre och mindre av utlänningar och mer och mer av ryska finansaktörer som har en koppling till Kreml.

 

Värdet på rubeln har sedan september 2014 halverats mot USD.

 

 

 

För att försvara rubeln chockhöjde den ryska centralbanken räntan till 17% i mitten av december 2014. Det har dock inte hjälpt och den sjunkande rubeln slår främst mot import av varor och tjänster från väst. Tyvärr har rubeln halverats även mot kinesiska Yuan så det är ingen lösning att importera från Kina.

 

Det är sannolikt att fortsatt aggressivt ryskt agerande i Ukraina men även i Kaukasus och Moldavien ytterligare kommer att försämra den ryska ekonomin främst pga utökade sanktioner. Den största släggan har väst sparat - att blockera Ryssland från SWIFT-systemet, alltså den internationella clearingstandarden och systemet för transaktioner mellan banker och handelsplatser. Detta prövades mot Iran 2012 med god framgång.

 

Den enskilt viktigaste drivkraften i den ekonomiska krigföringen mot Ryssland är den amerikanska kongressens Ukraine Freedom Support Act som klubbades i december 2014. Som kuriosa kan nämnas att där adresseras också för första gången formellt hur USA skall förhålla sig till de ryska informationsoperationerna.

 

Så vad skall Putin göra nu?

 

Än så länge har Putin stöd hos det ryska folket. Hans popularitet är ograverad vilket bäst förklaras med att "man vet vad man har men inte vad man får". Detta gäller i viss mån också västvärlden. Om Putin faller finns det en risk för att inbördes spänningar mellan olika grupperingar kommer i dager och en ny kamp om kontroll över tillgångar startar - liknande den som utkämpades i början av 90-talet. Detta kan i värsta fall leda till en kollaps där Ryssland övergår i ett "failed-state" scenario. Eftersom Ryssland har världens största kärnvapenarsenal är detta ett scenario som väst till varje pris vill undvika.

 

Frågan är bara hur länge Putin kan spela med det kortet? Just nu går tankarna till fabeln om haren och sköldpaddan där Putin likt haren skryter om sina framgångar och visar upp det han och ryska folket uppfattar som styrkor medan den västliga demokratiska sköldpaddan långsamt kryper mot målet. Frågan är bara om det finns en exit för Putin som inte är en prestigeförlust för honom eller någon annan ryss?

 

Just nu är det bara frusna konflikter så långt ögat når men om ett par år kanske man kan skönja en "ärofull" exit genom att diskussionerna inför den 7 maj 2018 kommit igång. Vem som skall efterträda Putin OM han nu väljer att avgå är fullständigt höljt i dunkel idag. Den enda som kan anses vara ställföreträdare är försvarsminister Shoigu men det speglar snarare dagens situation. 

 

Sommaren 2018 kanske vi ser tillbaka på Ukraina som en frusen konflikt med en tillräckligt stabil fred och en Putin som vid invigningen av fotbolls-VM från läktaren på Luzhniki stadion i Moskva vinkar till folket i egenskap som avgången president med det bästa track record en rysk ledare någonsin visat upp i form av välfärdsutveckling och trygghet för det ryska folket.

 

Men för oss som arbetar med säkerhet och försvar så kan vi inte planera för det "bästa" och mest bekväma scenariot utan mot värsta tänkbara händelseutveckling - en rysk statskollaps och ett inbördeskrig som drabbar våra grannländer och kanske även oss. Kom ihåg att när utvecklingen väl rullar ingång så kan det gå mycket fort. Jämför med Hugemark, Dörfer och Christianssons konstateranden i efterhand - när de skrev slutet av Operation Garbo del III så hade de stora farhågor om en mycket farlig utveckling i Sovjet och WP. Något år senare föll imperiet samman som en falnande glöd efter en brasa.

 

Den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen går inte att förutspå. Och när det gäller den säkerhetspolitiska utvecklingen i Ryssland och dess närområde så är det hart när omöjligt.

 

Det är bland annat därför vi för övrigt anser att vi bör gå med i NATO.

 



Mediaklimatet och säkerhetspolitiken

Har man haft med Sovjetunionen och Ryssland att göra under närmare 50 år som några av oss haft så har man lite svårt att ta små näthatare och troll från respektive ytterkant på allvar. Under veckan har några höger- respektive vänsteraktivister hemsökt oss och försökt beslå oss med rysshat eller ryssfobi. Det är därför på sin plats att meddela att vid tycker mycket bra om rysk kultur, rysk vodka och stora delar av det ryska landskapet. Bolsjojteatern är världens bästa och förnämsta balettscen. Sjostakovitj 7:e symfoni! Eller Scen 9, Akt 1 ur Tjajkovskijs Opus 20 (Svansjön) som är en av världens mest kända klassiska stycken. Moskvas tunnelbana är världens vackraste! Några av världens främsta författare som Solzjenitsyn, Turgenjev, Tjechov, Pusjkin, Gogol, Dostojevskij och givetvis den största: Tolstoj - var ryska! Eller Michail Sjolchovs "Stilla flyter don" - detta mästerverk! Sergej Eisensteins Potemkin och Storm över Ryssland. Det finns mycket fantastisk kulturhistoria i Ryssland och faktiskt även från Sovjet-tiden, mot alla odds.

Så, en gång för alla, nej vi är inte rysshatare och nej det är inte Ryssland som ligger bakom all ondska i hela världen. Och nej - svenska extremister och aktivister dansar inte efter Putins pipa. Tvärtom vore det fullständigt kontraproduktivt om rysk underrättelsetjänst skulle börja tvinga sig till tjänster. Det skulle göra det otroligt mycket lättare för vårt kontraspionage. Det fungerar inte heller att rakt av köpa tjänster. Men däremot kan det dyka upp någon likasinnad på mötet som säger sig ha en rik släkting som vill lämna en donation men pga sin affärsverksamhet så kan han inte förknippas med extremisterna. Etc. Vi kan inte utbilda alla troll eller extremister i hur rysk underrättelsetjänst arbetar men vi vill ändå förtydliga att vi inte alls deltar i höger och vänsterdebatten, vi diskuterar rikets försvar och nationell samt global säkerhetspolitik med stöd av rationella kriterier utifrån aktuell och framtida hotbild.

Idag sitter en maffiagruppering bestående KGB-män och skrupelfria affärsmän i ledningen för Ryssland och de har bestämt sig för att återvinna det "bästa" från förr och tillföra det allra senaste. Resultatet blir en mycket kompetent underrättelse och säkerhetstjänst och ett propagandamaskineri som får allt annat att blekna i jämförelse. Detta måste man förstå. Vare sig man är aktivist, politiker, journalist eller skattebetalare. Eller alltihop samtidigt (Göran Greider).

USA är inget perfekt land. Där finns massor med fel och brister. Dock tror vi inte att det pågår någon avsiktlig massövervakning av amerikanska medborgare. Det tror vi är en myt som förvisso amerikanska medborgare själva vårdat ömt men som späs på rejält av skickliga påverkansoperationer. Det finns avlyssningstekniker och det finns övervakningstekniker men ingen underrättelsetjänst i världen skulle frivilligt lyssna av och övervaka varenda medborgare. Det finns inget som helst rationellt skäl till det.

Det amerikanska militärindustriella komplexet i kombination med amerikansk energiindustri och dollarsystemet är en olycklig kombination som orsakat en hel del ont. Men det hade kunnat vara värre. USA hade kunnat vara ett stängt samhälle, en ren diktatur i likhet med Ryssland, Kina, Nordkorea eller Iran. Men USA är öppet och det pågår en vass granskning av politiker och makthavare. Koncentrationen av mediaägandet är olycklig men den trenden är global och inte amerikansk.

Vill man lära sig lite mer om säkerhetspolitik och förstå vart den är på väg, globalt, så skall man INTE titta på dagens svenska riksdagsdebatt om det säkerhetspolitiska läget. Den höll vid några tillfällen pinsamt #lågnivå när Dalunde, Linde och Söder tävlade om vem som kunde skåda djupast i naveln. Man blir bara ledsen. Det borde vara lag på att man läser in sig på ämnet innan man går in i plenisalen och öppnar munnen.

Nej, avsätt en stund åt att beskåda "The senate hearing on National Security Threats" från igår. Herrarna Zbigniew Brzezinski och Brent Scowcroft är blytunga namn inom #säkpol. Scowcroft efterträdde Kissinger som national security advisor och Brzezinski efterträdde sedan Scowcroft och båda har därefter verkat i Washington genom Think tanks och diverse kommittéer. De har en extremt omfattande erfarenhet av global säkerhetspolitik.

Under dagen har vi åter noterat några svenska mediahaverier. T.ex. bestämde sig Love Benigh på SVT för att "försvaret KRÄVER tre miljarder EXTRA" istället för att försvarsbudgeten balanseras eller att regeringen tillskjuter medel man tidigare plockat bort. Usel journalistik - särskilt när det kommer från public service. Vem sätter agendan? Vem skall Benigh skylla på? Eller tycker han att formuleringen speglar verkligheten?

Efter morgonens bussprängning (som nu blivit så normalt att det knappt blir en krusning på Twitter) i Buhas, sydväst om Donetsk så upptäcktes att Aftonbladet tråkigt nog endast angivit ryska statsmedia som källor, dessutom okommenterat. Det kunde vi inte låta passera varför nedanstående dialog utspelade sig. En lite solskenshistoria eftersom Aftonbladet sökte upp och adderade några källor efter påpekande. Bra!

 

En annan diskussion som vi måste reda ut innan publiceringen av #journalistan är det här med kriterierna. Det är inte möjligt för oss att sitta och gradera journalister. Det blir en subjektiv bedömning som gäller där och då men kan ändras snabbt och då måste listan revideras.

 

Vi kommer att använda antal följare på Twitter som gradering av två skäl 1) Tycker man att en journalist är bra, objektiv och källkritisk - då följer man denne, tycker man det inte så avföljer man. Många följare betyder åtminstone till del att journalisten gör ett bra jobb. 2) Vi vill "tvinga ut" journalisterna på Twitter. Vi vill att de skall möta sina läsare och det gör de bäst där. Vi vill att de söker källor och gör research med hjälp av experter som de möter på Twitter. Vi vill att de länkar till sina alster där. På så sätt blir journalistiken lite bättre och vi läsare slipper artiklar som lyder t.ex. rysk agenda. Eller någon annan agenda.

 

Ovanstående gäller förstås de som är MED på listan. Det finns ju ett antal som gjort bort sig så pass att de inte får delta alls.

 

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Inför Journalistan

Frejlif Olsen var Ekstrabladets (Köpenhamn) första chefredaktör för ca 100 år sedan. Han sa bl.a: "En journalist är en människa som inte begriper någonting, men som skriver begripligt om vad som helst.". Uttalandet känns som en lämplig allegori över riskerna med bristande källkritik, något vi sett ganska mycket av under Ryssland-Ukraina kriget.

Inom kort kommer vi att publicera en lista över journalister som skriver om försvaret, säkerhetspolitik, utrikespolitik eller rapporterar främst från Ryssland och Ukraina i synnerhet men också ledarskribenter, politikjournalister och utrikeskorrespondenter i allmänhet.

Det indirekta syftet med listan är att ge dig som medborgare, mediekonsument, väljare och skattebetalare en möjlighet att tillsammans med andra värdera och gradera informationsvärdet. Att tillsammans med andra på ett nyanserat sätt kritisera sagesmän och källgranska det du läser.

För att lyckas bra med det behövs förebilder. Det är dessa som kommer att återfinnas på listan. (Nu var det nog en och annan som pustade ut). Visst kan man tänka sig en svensk variant på Johan Kylanders "Hall of shame" men frågan är om inte det skymmer syftet.

Listan baseras än så länge på tips och diskussioner vi haft med andra försvarsbloggare - inga komplicerade urvalskriterier således. Listplaceringen bygger på antal följare på Twitter, i likhet med Försvarstwittrartoppen. Man kan fundera på om det är rätt men så ser det ut just nu. Det kan ändra sig. Ett skäl att ha det så, är att aktivera journalisterna på Twitter där de faktiskt möter sina läsare och där källkritiska granskare inom deras respektive faktaområde kan bidra till deras objektivitet.

Nedanstående text ger en bakgrund till Försvarsjournalist-listan, eller "Journalistan" som den kommer att kallas.

Under 2014 gick det upp för många mediekonsumenter att en mycket viktig del av den ryska hybridkrigföringen, sjätte generationens krigföring, är informationsoperationer och psykologiska operationer. Detta är på intet sätt något nytt. I Sovjetunionen växte under 30- och 40-talet propagandamaskineriet i takt med det nazistiska och färdigheterna slipades under Stalin på 50-talet. Den typ av påverkansoperationer på utländsk opinion vi ser idag har dock sina rötter i 60- och 70-talets verksamhet på KGB:s första direktorat, alltså det som i USA motsvaras av CIA. Idag heter det SVR men har i stort sett samma uppgifter.

Under 50- och 60-talet var USA och Storbritannien världsdominanter på Soft Power. Populärkulturen var en bärande våg för kulturströmningar och indirekt påverkan. Sovjetunionen och östblocket hade nästan motsatt effekt på andra partens mottagare förutom under Chrustjevs första år när han (säkerligen med ärligt uppsåt) ville göra upp med Stalin-eran.

Under sena 60-talet och 70-talets början sjösattes destabiliseringsdoktrinen fullt ut, den som vi skrivit om många gånger. Det bästa exemplet är infiltrationen av miljö- och fredsrörelsen i Västtyskland och påverkansoperationerna inför utplaceringen av Pershing II-systemet. Enligt Pacepa är också mycket av det vi ser idag av Väst vs Islamister en produkt av sovjetisk destabiliseringsstrategi och extremt långsiktiga påverkansoperationer. Därom tvista säkert de lärde. Det finns fler rationaliteter för US/UK att kriga i Mellanöstern.

 

Under den här tiden etablerades också de metoder som senare har blomstrat och som brukar sorteras in under begreppet konspirationsteorier eller kort och gott "foliehatt". Detta gäller i första hand USA men skvätter även på Västeuropa. KGB använde sig under 60- men främst 70-talet av några redan befintliga myter i USA. En handlar om alla de frimurarordnar och KKK-sällskap som enligt myten styr och ställer på olika nivåer i det amerikanska samhället, en annan handlar om hur aliens besökt jorden och därvidlag fått kontakt med det amerikanska flygvapnet och vissa initierade i den amerikanska regeringen. I denna jordmån odlade KGB ett antal konspirationsmyter med dessa ingredienser närvarande på ett eller annat sätt. Allt handlade om att vända det amerikanska folket mot den styrande makten. Den styrande makten i USA är dock allt annat än homogen men det var viktigt för KGB att skapa den bilden. Det är mot den bakgrunden man skall se dagens myter och konspirationer, t.ex. den som SVR sannolikt värvade Julian Assange och Edward Snowden för - massövervakningsmyten. En myt som SVR jobbat hårt med är den som kallas "9/11 was an inside job". Du som läser Veterans Today, Alex Jones eller t om David Icke - ha detta i bakhuvudet. Om agendan är att till varje pris demonisera USA:s ledning så är risken stor att SVR har ett finger med i spelet. Det är ganska självklart att om man vill destabilisera ett land så är det bra om folket upplever att deras ledning är onda jävlar.

 

Under 80-talet fick amerikansk Soft Power fullt genomslag och genom ekonomisk krigföring och strategiska informationsoperationer riktade i första hand mot övriga WP-länder kunde Kalla kriget vinnas. Den historieskrivningen bör också nyanseras men vi sparar den diskussionen till ett annat inlägg. Under 90-talet splittrades KGB upp. Första direktoratet blev SVR, andra direktoratet blev FSB. Tredje direktoratet som var en angivarorganisation inom de väpnade styrkorna upplöstes i princip. Resterande direktorat fördelades på SVR, FSB och den militära underrättelsetjänsten GRU. Totalt minskade det gamla KGB från att ha sysselsatt mellan en halv och en miljon medarbetare till att i mitten på 90-talet endast bestå av knappt 100 000 medarbetare totalt (fördelade på SVR, FSB och GRU).

Sedan dess har dock den ryska underrättelse- och säkerhetstjänsten växt och idag arbetar 100 000-tals medarbetare med informationsoperationer, påverkansoperationer, psykologiska operationer, cyberattacker, signalspaning och det som fortfarande kallas för nyhets- och mediabyråer.

Sovjet hade precis som USA en tradition av att arbeta "via proxy". Man utarbetade under Kalla kriget förfinade metoder för att via Syrien, Libyen, Angola, Chile, Grenada, Nicaragua, Kambodja och många andra länder indirekt bekämpa väst och USA. Och som redan nämnts infiltrerades t.ex. miljö- och fredsrörelserna i väst. Detta finner man också idag när man tittar närmare på extremhöger, extremvänster och islamister runt om i USA och västvärlden. Vi kan bara titta på vår egen bakgård. Nordfront, AFA, Ofog och Radio Islam för att ta några exempel har förvånansvärt mycket gemensamt med Kreml. Samtliga har t.ex. stora problem med USA, EU eller NATO och de har stora problem med det de kallar etablissemanget som de anser bör störtas och/eller försvinna. Putin gnuggar händerna. Och skickar möjligen en slant som tack.

Det förtjänar att särskilt omnämnas det gamla 8:e och 16:e direktoratet, FAPSI, myndigheten för statlig kommunikation och information. Det kan jämföras rent uppgiftsmässigt med NSA eller FRA. Arvet efter denna finns nu hos FSB och märk väl att sedan den 7 mars 2005 är FSB direkt underställt Rysslands president.

Från 2000 och framåt började Putin långsamt stärka greppet om inhemsk media. Journalister mördades och fängslades, medieföretag med "fel agenda" trakasserades och stängdes och statliga nyhetskanaler höjde volymen. Under 2013 och 2014 slutförde Putin detta arbete genom bildandet av Sputnik, nedläggningen av RIA Novosti och Russia Todays internationella expansion. RT får i nästa års ryska budget en summa motsvarande 3 miljarder kronor för att sprida sitt budskap. Nyhetsbyrån Sputnik har tilldelats ett anslag på 170 miljoner dollar för 2015, tre gånger mer än ursprungligen planerat. Det sker i ett läge då den ryska ekonomin stagnerar och då stora nedskärningar i budgeten hotar inom offentlig sektor som hälso- och sjukvård.

Det är mot ovanstående bakgrund man skall betrakta medielandskapet som svenska journalister måste förhålla sig till. Samtidigt måste man förstå att svenska redaktioner och nyhetsbyråer har hårda sparkrav på sig och ägare till mediaföretag förväntar sig avkastning på investerat kapital som vilket industriföretag som helst. Detta leder till anorektisk bemanning och hårda tidskrav för att inte missa möjligheten att spinna på händelser som är aktuella och pågår för stunden. Media har dessutom flyttat från tidningar, TV och radio till internet med allt vad det innebär för publiceringsprocessen. Det är frestande att haka på ett snabbt händelseförlopp, få många läsare (klickare) och då öka reklamintäkten. Förr hade man ett tidsfönster innan tidningen gick i tryck då redaktörer och mer erfarna journalister kunde rätta till de värsta grodorna. Det här fönstret finns i viss mån kvar hos mer seriösa publicister men då uppstår nästa problem - de ryska medierna väntar inte. Och de finns i samma dator eller smartphone som mediakonsumenten konsumerar svensk media i.

Vi har beslutat att skapa den här listan för att vara ett stöd i första hand för medvetna och källkritiska mediekonsumenter. Alltså väljare, skattebetalare och medborgare. Vi som förtjänar att få en så objektiv beskrivning av verkligheten som möjligt. Från vårt inlägg "Gick du på den lätta?" hämtar vi upp filosofen Jean Baudrillard och hans hyperrealitet som på ett bra sätt illustrerar hur vi tror oss veta något om den fysiska verkligheten när det i själva verket är en version av verkligheten, medvetet eller omedvetet förvrängd.

Hur ser lösningen ut då? Ett bra sätt att komma till rätta med de värsta avarterna är naturligtvis debatt och diskussion. Hur går sådan diskussion till? Visst finns det elitsamlingar som Publicistklubben, men det gynnar inte öppenhet i någon större omfattning. Det blir sällan bra när samtliga i rummet har samma yrke, bakgrund och utbildning. Visst måste det också finnas men faller snarare under rubriken "utveckling".

Bloggande och Twittrande har seglat upp som kanaler där väljare, medborgare, skattebetalare och mediakonsumenter kan möta journalister, mediahus och politiker. Det finns för närvarande ingen bättre plats för det mötet än just Twitter. Det som gör det extra spännande är att kanalen är internationell. Det gör att man kan få en svensk journalists syn på en händelse i Ukraina och strax därefter få en tweet från en person som faktiskt befinner sig på plats där det händer. Det ställer höga krav på källkritik vilket är utmärkt!

Vi tror att Twitter och bloggar kompletterar media och journalistisk rapportering och granskande och instämmer i den bild som Anders Lindberg målar upp i det andra videoinslaget nedan. Vi hoppas att på detta sätta bidra till att ytterligare förstärka den trenden.

Referenser och instudering
 

Nedan finns ett kort inslag om Pacepa där professor Rychlak (medförfattaren till boken "Desinformation") intervjuas. Pacepa själv lever med skyddad identitet på hemlig ort. Glenn Beck är libertarian har haft en TV-show på Fox News Channel under två år men är nog att betrakta som mittfåra i USA. Han har en tydlig bias, inget snack om det, men han är öppen och tydlig med det - till skillnad från SVR och rysk media. Bortser man från det och att den första minuten är lite sladdrigt amerikansk så är det återstående 4,5 minuterna mycket intressanta och målande.

Därefter tar du en titt på det här och lyssnar mycket noga på Jakob Hedenskog, Fredrik Konnander och Anders Lindberg.



Och därefter är det dags (igen) för lite överkurs. Titta så mycket du orkar! Den här versionen är den kompletta med samtliga tillgängliga avsnitt. Det är enklast att titta på den så att man får med allt även om det är lite störande med den portugisiska textningen.

 

Lycka till med källkritiken så ses vi snart på Twitter tillsammans med duktiga journalister.

Läs gärna Skippers inlägg om påverkansoperationer, Wisemans inlägg om medias bristande förståelse för den egna rollen i informationskriget samt DN-härvan av Johan Kylander.

Tack till Johan Kylander och Wiseman för inputs!

 

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Gick du på den lätta?

Denna artikel publicerades ursprungligen på Medium den 12 december 2014.

Tidningen Metro startade i mars i år en site man kallat ”Viralgranskaren”. I USA har företeelsen funnits sedan slutet på 90-talet t.ex. i form av Hoaxbusters.org. Initiativet är mycket lovvärt och har gjort mycket gott. Men man vänder sig förstås till en mediakonsumerande publik som ibland rodnar över att de spridit lögner i fikarummet på jobbet. Ingen skada skedd, någon förfasade sig, någon blev irriterad och någon fick skämmas. Men inte mer än så.

Vi som arbetar inom statlig förvaltning med verktygen för säkerhetspolitikens genomförande måste ha betydligt högre ambitioner än så. Arbetar du inom polisväsendet eller någon av försvarsmyndigheterna så har du kanske fått en regelrätt säkerhetsgenomgång dig till livs någon gång under din anställning. Tråkigt nog tar man sällan upp frågor som hör hemma i informationsarenan. Men du har ändå tack vare ditt yrke blivit lite paranoid eller åtminstone sunt källkritisk.

Om du däremot arbetar i andra delar av den offentliga sektorn så har du sannolikt inte lagt mycket krut på de här frågorna. Och det har inte din chef heller. Ibland kommer en allvarsam säkerhetschef eller IT-säkerhetschef förbi och drar några anekdoter om hur det brustit avseende skydd av personuppgifter eller ännu vanligare — någon har stoppat en virussmittad USB-sticka i jobbdatorn.

Men om vi begränsar oss till personal inom offentlig sektor som faktiskt har betydelse för samhällets robusthet, för det civila försvaret om du vill, så kan man undra hur det är ställt. Sannolikt är det en fallande skala från MSB och Länsstyrelserna som man kan hoppas har en relativt god insikt i effekterna av välplanerade och väl genomförda informationsoperationer ner till enskilda kommuner som sannolikt aldrig berört frågorna. Möjligen med undantag för de kommuner som har kärnkraftverk, annan kraftförsörjning eller stora flygplatser inom gränsen.

Det riktigt allvarliga är dock inte de offentliga aktörerna som ändå står under direkt politisk kontroll. Det svåra är alla de privata företag som den offentliga sektorn lutar sig emot på en rad områden för att samhället skall kunna upprätthålla stabilitet, säkerhet, trygghet och välfärd.

Vad är informationsoperationer?

Definitionen lyder: ”samlade och samordnade åtgärder i fred, kris och krig till stöd för egna politiska eller militära mål genom att påverka eller utnyttja en motståndares eller annan utländsk aktörs information och/eller informationssystem medan man samtidigt utnyttjar och skyddar egen information och/eller informationssystem. Det yttersta målet är att påverka det mänskliga beslutsfattandet. Informationsoperationer kan vara såväl offensiva som defensiva operationer.” Grundsyn InformationsOperationer, Försvarsmakten, 2007

I Försvarsmakten Handbok Info Ops från 2008 finns en bild som på ett tydligt sätt visar hur beskrivningen av verkligheten fått ett övertag över den faktiska verkligheten.

Skall man vara riktigt akademisk kan man härvidlag referera till alla Matrix-fans stora idol, den franske filosofen Jean Baudrillard. Han påstår att vi idag rör oss i ett samhälle där det finns modeller av en verklighet utan någon reell grund. Detta beskrivs som att en hyperrealitet produceras, och det är i den hyperrealiteten vi lever. Det verkliga har inte längre någon betydelse och kan knappt sägas existera alls. Tecknen föregår verkligheten, ordningen kastas om och simuleringen skapar vår värld. Media fråntar allting dess ursprungliga mening och värde. Detta är en extrem och filosofisk beskrivning men ger en idé om elementa för de som arbetar med informationsoperationer.

Åter till målgruppen. Vi som arbetar med Sveriges säkerhet, stabilitet, trygghet och välfärd. Vad vet vi om dessa förhållanden? Förstår vi att det är så här informationssamhället fungerar?

Det är en sak att förstå att reklamen inte talar sanning, att man inte blir lycklig och får kompisar om man dricker Coca-Cola. Men det är en tankeansträngning att omsätta det till att avsändaren är en stat och inte ett företag som tillverkar och säljer konsumentprodukter. Man kanske kan förstå att Ryssland gärna överdriver sin militära styrka. Många har ändå hört talas om begreppet propaganda och förknippar det med Goebbels och nazismen. Rätt många har också förstått att Sovjetunionen och det kommunistiska blocket fungerade ungefär så — ett samhälle baserat på lögner. Men att vi idag skulle vara påverkade av stater hela vägen ned till vårt frukostbord? Det är svårt att ta in. Sannolikt tänker man inte ens i dessa banor. Och det är precis det som är meningen…

I dagarna har vi drabbats av några händelser som mycket väl exemplifierar ovanstående. Under veckan har flera system drabbats av cyberattacker eller IT-attacker. Detta”vapen” ingår i arsenalen för informationsoperationer. Samtidigt har en rysk hackergrupp, LizardSquad, tagit på sig dådet och motiverat det med att de är missnöjda med spelbolagen EA och Microsofts XBOX. Detta är sannolikt dels ett sätt att dölja statsdrivet cybersabotage men ännu troligare en metod för vilseledning. Samtliga svenska nyhetsmedia har svalt betet och rapporterar om illbattingarna i LizardSquad och att Telia fått problem med DNS (DNS är ett slags postnummer och adressystem för navigering av information över internet). I själva verket är det sannolikt att angreppet är mer omfattande än så. Det ligger i alla svenska aktörers intresse att tona ned omfattningen och därmed höljs också avsikten i dunkel. Telia vill som privat företag inte verka svagt och sårbart inför sina kunder, MSB och PTS agerar här precis som SÄPO, Försvarsmakten (MUST) och FRA skulle ha gjort — man avslöjar inte för fienden vad man vet om fiendens kapacitet och aktiviteter. Om man alls vet något — vilket man inte heller gärna visar för angriparen.

Svenska folket som betalar för kalaset får inte ens en kritisk granskning av media! Media som dessutom också vill ha betalt för sina insatser, antingen genom prenumerationer eller annonsering. Och vem är det som annonserar? Tja, t.ex. telekom och IT-företag. Det sistnämnda är lite onödigt konspiratoriskt men det är för att visa på sambanden och hur du som enskild medborgare i slutändan är helt beroende av krafter som inte alla gånger gynnar dig. Med ”att gynna dig” menas i det här fallet att sörja för säkerhet, stabilitet, trygghet och välfärd — något vi betalar för via skattsedeln.

Under veckan har också ryska och serbiska gravstenar välts i Sydney. Detta har mycket lite med Sverige att göra men när det senare bara återges utan kommentarer i svenska media så får man omedvetet en bild av att världen är emot Ryssland OCH Serbien. När Ryssland senare vill stärka banden med Serbien och mota bort Nato och EU därifrån så har de samlat på sig virke för att hålla den brasan vid liv. Se det som ett exempel på hur till synes ointressanta nyheter påverkar oss alla i en riktning som för avsändaren är önskvärd.

 

När svensk media beskriver kriget i östra Ukraina som en kamp mellan staten Ukraina och ”pro-ryska” ukrainska aktörer som vill ha lokal och regional frihet från Kiev så är det en beskrivning som inte stämmer med verkligheten. I den fysiska verkligheten finns ryska specialförband initialt och senare ryska reguljära förband på plats i Donetsk och Luhansk för att genomföra regelrätta strider med Ukrainska armén. Rysk vapenteknologi t.ex. avancerade luftvärnssystem är grupperade i Ukraina och ligger t.ex. bakom nedskjutningen av det malaysiska flygplanet. Ryssland inrättar ett observatörsteam med ett namn som är förvillande likt det internationella organet OSCE, fast istället bestående av ett urval av europeiska högerextremister. Mycket av detta passerar obemärkt och okommenterat i svenska media genom att det återges som en beskrivning av den fysiska verkligheten.

 

En annan hårresande historia är den om Edward Snowden. Så sent som den gångna veckan har svensk media återupprepat beskrivningen av Snowden som en visselblåsare som pekat på brister inom den amerikanska underrättelsetjänsten. Svenska medborgare matas vidare med den klassiska KGB-myten om det amerikanska övervakningssamhället. Snowden är en rysk agent även om det är oklart exakt när han värvades. Han går ryska ärenden och gör det väldigt, väldigt bra. Det är inte den bild som målas upp i svenska media. Fundera på varför.

 

 

 

Det finns många exempel på ovanstående och bara det senaste året har fenomenet tilltagit i styrka. Vi lever närmare och närmare Baudrillards hyperverklighet och vi har färre och färre objektiva källor att tillgå för att få reda på vad som händer i den fysiska verkligheten.

 

För att på ett snyggt sätt återkoppla till Viralgranskaren kan vi avsluta med att ta en titt på ett fantastiskt exempel på påverkan inom ramen för informationsoperationer. Martin Löwdin twittrade på fredagen om en website som förespråkar att Putin skall vara en av kandidaterna i det amerikanska presidentvalet. Vid en första anblick ligger avsändaren förutom http://voteputin.com/ också bakom https://twitter.com/USAproRussia och http://www.gofundme.com/bu4f7w. Exemplet är inte särskilt förfinat, det finns mycket mer svårupptäckt psyops mot USA men det ingår i en företeelse som levt sedan långt innan internet. (Fundera på vem avsändaren är och vad syftet med ”kampanjen” är.)

 

Företeelsen kan slarvigt sammanfattas med ordet ”foliehatt”. I denna gruppering ingår personer som tror att aliens varit på besök på Jorden och dessutom samarbetar med USA:s regering. Många tror också på en styrande elit som ibland kallas Illuminati och ibland består av rymdödlor (notera hacker-alias i cyberattacken i veckan). En mycket vanlig uppfattning är att 9/11 utfördes av amerikansk underrättelsetjänst. Sök bara på ”Illuminati” på YouTube så har du fullt upp i en vecka. Enligt Ion Pacepa, f.d. underrättelsechef i Rumänien (under WP-tiden) så är företeelsen en produkt av långvariga desinformationskampanjer utförda av KGB under Kalla kriget. Det kan man diskutera men det finns en logik i att Sovjet ville destabilisera USA och NATO genom informationsoperationer. KGB tog fasta på befintliga konspirationsteorier i USA t.ex. om påstådda besök av aliens och utvecklade dem vidare, något som den avhoppade KGB-agenten Yuri Bezmenov också bekräftat och kampanjen beskrivs ingående i Pacepas bok ”Disinformation” som han skrev tillsammans med den amerikanska professorn i juridik, Ronald Rychlak.

 

Idag, efter 20 år med internet, har metoderna förfinats. Och möjligen är det exempel på sådant vi ser i ovanstående ”Vote for Putin” och veckans LizardSquad-angrepp. Nu är det inte längre fråga om flagranta och uppenbara konspirationsteorier, nu börjar man lägga orden i munnen på västmedia. Ännu kan man med ett kritiskt öga upptäcka små avvikelser som avslöjar psyopsen men som ovan beskrivits är det långt ifrån alltid som upptäckten görs och vad värre är — svenska media upptäcker det inte alls utan vidarebefordrar informationen utan kommentarer och utan källkritisk granskning.

I en öppen demokrati kan folket på olika sätt kritisera de styrande. Under veckan har tortyrrapporten lagts fram i USA. Den visar att det finns en politisk vilja att kritisera landets ledning och underrättelse- och säkerhetstjänsten, i det här fallet CIA. Det rekommenderas varmt att du tittar på Jon Stewarts program ”Daily show” för att få en uppfattning om hur högt i tak det är i amerikansk media. Allt är inte Fox news… (Kan du inte se programmet pga den plats där du befinner dig så kan du alltid ladda ner tillägget Hola som gör det möjligt se utländska tv-program oavsett lokalisering)

 

Detta ger också ett tillfälle för Ryssland att använda ett av sina favoritverktyg i informationskrigslådan, nämligen det som brukar benämnas ”Whataboutism”. Enkelt beskrivet kan man säga att Ryssland på kritik svarar ”men ni då — är ni så bra själva?”. En av Putins närmsta män, Dmitry Peskov, har återupptagit denna gamla sovjetiska psyops-teknik och förfinat den. Särskilt när det handlar om mänskliga rättigheter. Vi kan räkna med att för varje gång som väst avslöjar ryska informationsoperationer så kommer Ryssland att komma med en förvriden beskrivning av den fysiska verkligheten och kasta lika mycket skit tillbaka antingen direkt som Peskov eller indirekt via personer som Alex Jones och David Icke och deras följe.

 

Vi lever i en öppen demokrati och har ett djupt samarbete med andra öppna demokratier. När våra slutna grannländer använder sig av dolda och odemokratiska metoder som direkt eller indirekt drabbar oss så måste detta påpekas och beskrivas. När myndigheter som har ansvar för att göra det misslyckas — måste vi som ansvarstagande individer och medborgare göra det. Och när media — som har som uppgift att granska och rapportera misslyckas så blir det vår enda möjlighet att behålla kontakten med den fysiska verkligheten.

 

Vårt samhälle är baserat på yttrandefrihet och övriga grundlagsstadgade friheter. Dessa måste alltid värnas. De är viktigare än summan av de institutioner som bär upp dem. De är summan av folkets vilja och välgång. Igår, idag och i morgon.

 

Vilket faktiskt innebär att det bästa som kan hända nu är att den här artikeln blir rejält påhoppad. Bättre kan syftet med artikeln inte illustreras…

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

Svensk-Finsk ubåtsjakt i svenska vatten

Under Folk och Försvars Rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

För att lyckas med det krävs interoperabilitet, att lednings- och sambandssystem pratar med varandra, delning av gemensam lägesbild, ett operativt ledningskoncept, ett svenskt HNS-koncept samt styrningar från respektive regering. Det sistnämnda lämnar vi helt därhän i detta inlägg, vi fokuserar på likheter, skillnader, utmaningar och möjligheter inom respektive lands ubåtsjaktsförmåga.

Av det skälet har två svenska bloggare och en finsk bloggare skrivit detta inlägg gemensamt. Förhoppningen är att sprida ljus över nuläge, behov och vägen framåt och därmed stimulera alla parter att göra sitt yttersta för att förverkliga politikernas beslut.

Reservofficer inleder med HNS (Host Nation Support), Klart Skepp skriver därefter ur svenskt perspektiv och inlägget avslutar med att Corporal Frisk ger ett finskt perspektiv.

HNS (av Reservofficer1)

Det svenska HNS-konceptet för gemensamma marina övningar med Finland är väl prövat. Finland och Sverige har också samarbetat vid markinsats där verkstaden i Mazar-e-sharif kanske är det bästa exemplet. Sverige och Finland har erfarenheter från tre nordiska stridsgrupper där det funnits anledning att testa svensk HNS. Vi har ju det bejublade exemplet med ammunitions- och vapentransporten under NBG 11 som ÖB berörde när vi ställde frågan om HNS på Folk och försvars rikskonferens.

Dock måste man konstatera att Sverige och Finland inte samverkat vid skarp marin insats ännu även om båda nationerna bidragit till operation ATALANTA i Aden-viken. Men däremot har det övats friskt tillsammans. En eloge bör gå till Amfibieregementet i Sverige och Nylands brigad i Finland där respektive kustjägarkompani, ömsom i Finland ömsom i Sverige, samövat under ett tiotal år.

De för ämnet mest relevanta övningarna torde vara SWEFINEX, Northern Coasts, SWENEX och BALTOPS. Det var under SWENEX del två hösten 2013 som marininspektören Jan Thörnqvist beskrev visionen om en svensk-finsk gemensam marin styrka för krishantering.

Sveriges förmåga till HNS för marina enheter prövades under 2014 främst under övningen Northern Coasts. Under den övningen genomfördes en omfattande HNS-verksamhet med erfarenhetsvärden som har stor betydelse för ett mer improviserat handlande som en ubåtsjakt kan ställa krav på. Bl a upprättades en framskjuten logistikbas (FLS) genom att ta till vara en nedlagd industrianläggning som med snabba och relativt små anpassningar kunde fungera som krigsbas för ett flertal marina förband och understödjande förband. (Vi ger inga detaljer om var och hur).

Även övningen BALTOPS är intressant ur svensk HNS-synpunkt eftersom övningen inleddes i Karlskrona i början på juni förra året. Nu kanske inte Karlskrona är något bra exempel eftersom Marinbasen ligger där. Det finns ingen bättre plats i Sverige att ta emot utländska flottstyrkor och ombesörja HNS på ett bra sätt. Men planering och genomförande av logistik, utredning av ekonomiska och juridiska förhållanden som kännetecknar allt HNS-arbete fick man ta höjd för så övningen hade sitt syfte, den saken är klar.

Sammantaget kan man säga att de svenska erfarenheterna av att ge HNS till finska förband är ganska god. Svensk HNS-förmåga i samband med övningar planerade med lång framförhållning är mycket god. Däremot är HNS-förmågan i Sverige aldrig prövat i skarp insats. Sverige har i viss mån bristande förmåga att klara HNS vid kortare framförhållning. Slutsatsen är att om Sverige skall klara att lämna HNS till finska marina styrkor - eller till vilka förband som helst - som skall hjälpa oss vid en skarp insats så måste detta övas och vi måste börja öva som ryssarna – ej föranmälda beredskapsövningar – s.k. snap drills. Det räcker dock inte - HNS avtal måste upprättas i fredstid, alltså det som är målet med det MOU som Sverige och Finland skrev med NATO i september.

När det gäller just Finland så är det rimligt att teckna avtal hela vägen ner till JIA (Joint Implementation Agreement) mot bakgrund av erfarenhetsvärden från ovan nämnda övningar. Det är faktiskt sannolikt ett krav i kombination med ovan nämnda oannonserade beredskapsövningar. Annars är risken stor att dyrbara timmar i insatsens initiala skede går förlorade.

 

Svenskt perspektiv (Klart Skepp):

Uppgiftsställning

Under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen meddelade försvarsministrarna för Sverige och Finland om att ett förslag om gemensam ubåtsjakt i svenska vatten kommer att läggas under året.

Foto: PONTUS LUNDAHL / TT

 

Bakgrund svensk-finska marina relationer (post murens fall)

Sverige och Finland är ju - vad en amerikan skulle säga - "joined at the hip" därom råder naturligtvis inga tvivel. Avseende marinsamverkan så har vi i modern tid (här definierat som post murens fall) genomfört bi- och multilaterala övningar/operationer tillsammans. 

För att nämna några: Lovisa, SWEFINEX, BALTOPS, Northern Coast samt minröjningsoperationer typ Open Spirit (?). Under bilaterala övningar har normalt sett ett gemensamt interim-sambandssystem etablerats. Den svensk-finska relationen och utbytet på förbandsnivå är mycket god.

På amfibiesidan har den svenska amfibiekåren samövat med den finska sedan slutet av 90-talet och gemensamt har man satt upp en styrka, tidigare benämnd "ATU" (Amphibious Task Unit) eller "SFATU" (Swedish Finnish ATU) tillsammans med Nylands brigad (det finska förbandet i huvudsak svenskspråkigt, men med kommandospråk finska - i sin nationella roll). Efter deklaration av den förra svenska försvarsministern, Karin Enström, och hennes finske motsvarighet, Carl Haglund, pekades specifikt amfbieförbandens samarbete ut som ett fördjupningsområde.

Sedan början 2000 har Sverige och Finland samverkat runt sjölägesbild i ett system benämnt SUCFIS som innebär att vi kan dela lägesbild. Systemet möjliggör att dela hela- eller valda delar av informationen då det finns diverse säkerhetslösningar inbyggda i systemet. SUFIS utökades för övrigt 2008 till att omfatta samtliga länder runt Östersjön utom Ryssland och går då under namnet SUCBAS. Jag uppfattar dock att det svensk-finska systemet möjliggör ett intimare samarbete än SUCBAS.

Scenario och avgränsningar

I fortsättningen utgår vi ifrån dagens situation med befintliga medel istället för att tillåta oss några utsvävningar och allmänna fantasier om möjlig tillförd utrustning. Baserat på detta betraktar vi höstens "underrättelseoperation" benämnd "Örnen" som ett scenario att basera analysen på vad ett svensk-finskt samarbete skulle kunna tillföra i ekvationen. 

Nedanstående ses endast möjligt att teoretiskt gälla under fred. I en direkt kris-/krigssituation kommer andra överväganden att ligga till grund för eventuella samarbeten.

Jag ska direkt deklarera att jag inte har någon färsk uppdatering på finska ubåtsjaktresurser. Vad jag nämner nedan är framgooglat på nätet. Felaktigheter förekommer med all säkerhet och ingen vikt har lagts vid att faktakolla alla detaljer och möjliga skeenden. 

Syftet är att översiktligt göra en ansats och diskutera runt denna. Syftet är inte att fastna i någo pre-pubertal orgie i taktiska/tekniska detaljer.

Följande enheter anser jag kan utgöra ett underlag att involvera i en svensk ubåtsjakt inomskärs. 

• 2 x Hämeenmaa MCM: 20 kn, 1300 ton, Besättning (?) Sonar: Simrad SS 304 samt möjligen förmåga att ta ombord ST2400 VDS. Vapen: AU-raket, Sjunkbomber

Foto: Finska försvarsmakten

• 4 x Hamina FAC:  32 kn, 270 ton, släpsonar (Simrad) samt en passiv towed array, 29 (värnpliktiga/underbefäl) + 5 (officerare). Ledningssystem från EADS. IR-spanare samt elektrooptiakt sikte. Lämpliga vapen? 
  

• 4 x Rauma FAC: 30 kn, 218 ton, 24 (vpl/ubef) + 5 (Off). Ny uppgraderad VDS, Ledningssystem från Saab 9LV Mk4 samt sikte med TV/IR. Vapen 4 st AU-granatkastare

• 2 x Katanpää MCM (1 till under leverans 2014 (?)): 13 kn, ca 700 ton, 36 (vpl/ubef) + 6 (off) Diverse obemannade farkoster: Kongsberg HUGIN AUV, Kongsberg REMUS 100 AUV, Saab Underwater Systems Double Eagle Mark II ROV, Atlas Elektronik SeaFox
  Sonarer: Kongsberg EM-710 RD multibeam echosounder Kongsberg TOPAS echosounder Klein Associates Klein 5500 towed side-scanning sonar Kongsberg HiPAP underwater positioning system

• 36 st Jurmo Stridsbåtar.
  Jag nämner bara dessa här då de skulle kunna användas, men jag är tveksam till att stridsvärdet är särskilt högt efter en ombasering på egen köl över ett potentiellt stormigt hav där både båtar och människor går sönder. Bättre vore att använda svenska stridsbåtar med en mixad besättning där de finska soldaterna/sjömännen flygs in.

• Nylands Brigad

(Kustjägare under landstigning. Ref James Mashiri)

• Kustbrigaden: Sjöspanare med tekniska system så som radar, eletrooptisk materiel för spaning

Kommande är att Finnarna håller på att få leverans av nya båtar med fjärrstyrda vapenstationer. Undertecknad vet däremot inte om finnarnas version är utrustad med IR, men är den det kan det vara intressant då spanings- och dokumentationsmöjligheten ökar.

Anm.) HMS (Hull Mounted Sonar) VDS (Variable Depth Sonar - populärt kallad "fisk" som kan sänkas upp och ned igenom diverse salt- och temperaturskikt).

Den finska gränsbevakningen har tillgång till två stycken Dornier DO-228 utrustade med radar och elektro-optik. Jag bedömer att det är bättre att svenska kustbevakningen sätter in ett-två av sina plan i Sverige samt att de finska planen utökar sina spaningsområden/intensiferar sina flygningar för att avlasta de svenska enheterna.

Jag kan inte finna på några ubåtsjakthelikoptrar i den finska uppställningen.

Kriterier för förslag till urval från ovan nämnda underlag består av

Stridsekonomi/uthållighet. 

Vi vet redan att en ubåtsjakt denna kaliber kräver en hel del personella och materiella resurser. Den finska bemanningen av fartyg och förband med värnpliktiga kan göra att uthålligheten kan öka och att större yttäckning kan nås. Antagandet bygger på att finsk lag medger befordring av värnpliktiga till denna typ av insats. Tveksamt om uthålligheten är en knäckfråga med tanke på en "besökares" förmodade tid i området (se tid nedan). Kopplat mot hur snabbt inkallelse för finska enheter kan ske så kostar en hel del att ha nödvändig beredskap (jourtillägg osv).

Tid till insats
(inkallande - embarkering- ombasering - debarkering och gruppering - påbörjande av att lösa uppgift) 

Vi kan nog inte räkna med att tiden mellan en "besökares" INFIL till EXFIL är mycket längre än 3-7 dagar. Kan EXFIL  hindras genom instängning i lämpligt område kan naturligtvis tiden förlängas. Antagandet kräver att INFIL upptäcks relativt omgående om vi ska hinna med i OODA-loopen. Kan man via fasta finska system lyckas få en tidig förvarning ger det en större möjlighet att få till en intercept precis vid INFIL, men det kräver sannolikt passage från finska viken och inte från Kaliningrad/Baltijsk (där Marina Spetsnaz OMRP 561 och ubåtsflottan är utgångsgrupperad).

Interoperabilitet

Det är naturligtvis en fördel om formatet/länkarna på stridsledningen är av samma typ. Att Rauma har ett Saab-ledningssystem kan underlätta då i bästa fall mer handlar om en kryptofråga för att lösa interoperabiliteten. Att gå via Länk 16 möjligt, men riskerar att kanske fördröja en del samt att funktionaliteten nedgår.  Jag är tyvärr dåligt uppdaterad på detaljer i denna fråga.

Interoperabilitet är ju inte bara en teknikfrågor utan i högsta grad en kultur och språkfråga. Att Nylands brigad ingår ses som en självklarhet. Övrig interoperabilitet t.ex. inom logistik (förnödenhetsförsörjning, HNS, sjukvård osv) bör nog baseras på en Nato-struktur som vid det här laget bör vara ordentligt samövad.

Interoperabilitet på mellan svensk- och finsk marin ledningscentral testades för första gången kl 14.35 - måndagen den 12e januari 2015!

Bibehållandet av en nationell gard

 

Det är varken önskvärt eller sannolikt att tro att finnarna vill lämna sin egen bakgård tom för att stötta en svensk ubåtsjaktoperation. Av denna anledning har ett begränsat antal finska enheter av de ovan nämnda valts för att medge en realistisk möjlighet att hantera nationellt uppkomna situationer.

Ev denna orsak är t.ex. inte Hämeenmaa och Hamina utvalda. De skulle - om en analys från finsk sida så medger - också kunna användas. 

Förslag som följer

3-4 st Rauma

Motivering: 

Relativt små och grundgående enheter (1,5 m) med Saab-ledningssystem. Dessutom TV/IR-sikte samt AU-granater. Vapen kan i och för sig orsaka en del juridiska komplikationer. Vad händer om ett finskt statsfartyg skadar eller sänker ett främmande statsfartyg på svenskt inre vatten? Detta är nog en viktig fråga att belysa om man ser framför sig att göra en vapeninsats. Därför ser jag att uppgiften i första hand handlar om att dokumentera kränkning.

Samma enheter medför mindre jobb med reservdelar, kopplingar, integrationsarbete osv.

Uppgift: 

Delta i ubåtsjakt inomskärs. Tyvärr har Rauma ingen HMS.

1-2 Katanpää 

En mycket kompetent plattform som det verkar med en hel del sensorsystem. Hennes uppgift skulle vara att dels bevaka utlopp, men också att utgöra en enhet som deltar vid sökning i en situation med instängd ubåt. Hennes autonoma undervattensfarkoster och sonar-suite är sannolikt till stor nytta. Ett överslag säger att hon teoretiskt sett skulle kunna vara på plats i Stockholmsområdet på ca 24 timmar.

Enheter från Nylands brigad

• Ekenäs Kustbataljons 2. Kustkompaniet för signalister, båtförare/besättningar och underhållsmän
• Vasa kustjägarbataljons Kustjägarbataljon

Eventuellt deltager de som mixade besättningar i svenska stridsbåtar (obs kommandodspråk är finska - föreslår att finska besättningar övar på svenska båtar och vice versa) samt grupperar för fast spaning. Beredduppgift genomföra sökoperationer på öar osv. I en situation där en ubåt har spärrats in i ett - förhoppningsvis - geografiskt avgränsat område är uppgiften att upptäcka/hindra EXFIL till fots. Förnödenhetsförsöjning och avlösning ställer krav med så mycket folk ute i operationsområdet. Det är möjligt att amfibiebataljonens underhållsresurser löser ut detta utan tillförande av enheter utifrån. Logistiken bör rimligtvis inte vara allt för tung i det beskrivna scenariot.

Enheter från den nybildade Kustbrigaden (tidigare Finska vikens marinkommando)

• Sjöövervakare med sin materiel i form av radarer och elektrooptiska sensorer. Oklart om dessa är portabla eller monterade i båtar/fordon. Om det senare gäller kan denna materiel inte ses som aktuell att disponera. 

Ur ett kostnadsperspektiv är det önskvärt att nyttja en lejonpart av de finska beväringarna (jo, jag tror finnarna använder denna benämning på sina värnpliktiga) - om man, från finsk sida, ursäktar detta svenska snyltresonemang förstås.

Amfibieenheten är de som snabbast skulle kunna vara på plats om man har helikoptrar/transportflygplan i en någorlunda hög beredskap. Det bör noteras att endast de enheter som ingår i SFATU är helikopterutbildade. Kanske måste transportplan därför användas för delar av de ingående komponenterna.

Övriga enheter/funktioner

SUCFIS utgör naturligtvis fortsatt en gemensam sjöövervaknings. Möjligen kan arbetet med att detaljera ytläget stöttas av den finska sidan.

Ett spelat scenario kallat "Örnen 2" för att testa tider och logik

Foto: TT

Notera att skeendena nedan inte är analyserade på djupet. Det finns garanterat många operativa-, taktiska- och tekniska felaktigheter. Syfte är som sagt att testa lite tider och händelser ur en högre aspekt. Vidare är scenariot sett ur ett "best case"-alternativ. Logistiska och beslutsmässiga friktioner har inte beaktats. 

D1 - Starka indikationer som påvisar främmande undervattensaktivitet föranleder den svenska militära ledningen att hemställa hos politikerna om ett utlösande av det finska alternativet till stöd. Beslutet tar ett dygn innan det landar in hos den finske försvarsministern som redan fått informationen underhand via diplomatiska kanaler. Den finske försvarsministern är inte överraskad då man i sina fasta system har noterat en ökad aktivitet över tid. 

D2 - Den finska försvarsmakten börjar kalla in nyckelbesättningar till fartyg och soldater ur Kustbrigaden samt Nylands brigad. Fartygen är bunkrade och korrekt RU (reglementerad utrustning) finns ombord. Rauma hade tack och lov inte prioriterat ordinarie robotlast på 6 robotar och var konfigurerade för ubåtsjakt. Listor för förnödenhetskomplettering skicka i förväg till det svenska HNS-stödet. Transporthelikoptrar/transportflyg (både svenska och finska - utifrån tillgång och lämplig utgångsgruppering) anländer för att ta ombord trupp enheter ur Kustbrigaden och Nylands brigad.

D3 - De första fartygen har kastat loss med sina nyckelbesättningar för omgruppering till Stockholm. Resterande besättning flygs in antingen reguljärt eller med militär transport. 

Under natten till D3 har de första enheterna ur Kustbrigaden och Nylands brigad debarkerat på Berga. Indelning och gruppering till uppgift tilldelas innan enheterna fördelas ut på båtar och öar för rörlig/fast spaning i operationsområdet. Om det är möjligt läggs minsystem M9 (beslut har funnits att avveckla detta under 2014) ut i mindre sund för att förstärka spaningen. Helikoptrar och G-båtar används för att "hoppa bock" med spaningsgrupperna.

Över huvudena på de nyanlända soldaterna cirklar då och då den svenska kustbevakningens flygplan med uppgift att försöka upptäcka möjliga värmesignaturer med sina EO-sensorer. Allokeringen till denna uppgift har varit möjlig då den finska gränsbevakningen har erbjudit sig att utöka sina spaningsrutter. 

På kvällen D3 anländer de första Rauma-robotbåtarna till operationsområdet där besättningarna embarkerar. Under på morgontimmarna D4 börjar fartygens stridsledningar att bli operativa där rätt kryptonycklar och frekvensplaner har  erhållits och matats in i systemen. System- och sambandskontroller genomförs kryptomaskinerna blinkar ilsket blått i takt med att måldata och ordar fyller etern.

På morgonen D4 anmäler sig de finska enheterna som operativa till styrkechefen.

Frågan är nu om man ska dela in de finska fartygen i en egen Task unit eller om de ska blandas för att kunna använda systemens olika frekvenser och karakteristik på ett bättre sätt. Det sistnämnda väljs och korvetterna bäddas in med de svenska enheterna. 

D4 - På morgonen har även två Katanpää anlänt och dirigeras till att bevaka var sitt utlopp i den södra delen av skärgården. Väl på plats sätter de i sina obemannade undervattensfarkoster och börjar sökning i närområdet, samtidigt som de effektivt spärrar av sina tilldelade utlopp.

De tillförda enheterna medger nu tillräcklig numerär för att öka kvalitén i bevakning av alternativa utlopp för EXFIL. Styrkechefen vågar sig på att sätta igång ett drev från norr med en Visby- och en Raumakorvett De senare med den unika förmågan, ur svenska ögon sett, att kunna avge verkanseld med sina AU-granater. Många ögon finns nu utplacerade på land och i stridsbåtar för att observera aktivitet. Båtar med förnödenheter till de olika grupperna på land och i båtarna pilar av och an för att leverera varm mat och reservdelar till de olika grupperna.

D5-D7 - En lång period av inaktivitet med få till inga indikationer. Inkräktaren bedöms ligga och trycka och enheterna genomsöker metodiskt området. Skärpt bevakning har beordrats för att detektera eller hindra EXFIL till fots.

Under denna tidsperiod kommer rapporter in om en ubåtsindikation vid Sandhamn i mellanskärgården. Styrkechefen väljer att endast detachera ett fåtal enheter till området i syfte att kunna bibehålla en effektiv inringning. En svensk ubåts spaningsruta justeras något för att möta situationen.

D8 - Plötsligt får en minjakt kontakt med en "möjlig ubåt" som senare kan klassas upp som "konstaterad ubåt". Minakten lyckas hålla kontakten och samtliga två Rauma leds in av Visby som också lyckas få kontakt med ekot. De bägge Raumafartygen leds in och levererar var sin full salva med AU-granater som bedöms ligga korrekt över målet. Två detonationer registreras av såväl sonarsystem- som människor ombord på de omgivande fartygen/båtarna. Luftuppkok och olja observeras av enheterna på ytan.

När vattnet lugnat ned sig skickar minjakten ned sin obemannade farkost och får direkt kontakt med ett till synes intakt ubåtsskrov med två femkronestora hål i - ett i fören och ett akter om tornet. Ubåten klassificeras senare av dykare som en  ubåt av typen Projekt 865 Piranja. Bägge sidotuberna är tomma och luckorna är öppna. En av två Proton-dykfarkoster kan inte återfinnas....

..... Avslutningen kan ses vara lite dramatisk, men syftet är att glida över i en politisk och juridisk frågeställning. Vad gäller om en finsk enhet sänker eller skadar ett utländskt statsfartyg på svenskt inre vatten? Stödjer svensk lag ett sådant agerande? Vad säger finsk lag? Vem är ansvarig? Vad måste göras för att omhänderta ett sådant scenario.

Möjligheter

• Möjlighet att få till en ökad numerär som medger en förbättring (om än inte tillräcklig)
• Samverkan medger en möjlighet till reduktion av fasta kostnader relativt den förmågeökning som kan erhållas i fredstid. Ett krigs/konfliktscenario kan komma att se helt annorlunda ut.

Frågeställningar

• Går det att tillräckligt snabbt samla ihop en ubåtsjaktstyrka?
  Vilka avtal, strukturer och mandat måste finnas på plats?
• Lagstiftning - både nationell och internationell (t.ex. folkrätt) krävs.
  Finland har redan påbörjat sitt arbete med detta och en lagändring förväntas kunna gå igenom 2015/2016 som medger finsk hjälp på svenskt territorium.
• Vilken ROE ska gälla? Mandat för verkanseld?

Konklusion

• Den typ av beredskap som krävs för att hinna agera och samla ihop 
  styrkorna kommer att vara kostnadsdrivande. Det kommer att kosta, men vi kan snabbt läcktäta inom tappad numerär
• Speed is of essence!
• Den finske försvarsministern, Carl Haglund, har klart och tydligt deklarerat att man 
  måste se på ett samarbetet på ett nyktert sätt. 
  Det får inte bli en politisk illusion om att ett starkt eget försvar inte behöver prioriteras. 
  Till syven och sist måste bägge nationerna planera och agera som om att man stod ensam. 
• Samarbetet gäller endast under fredstid (ref Carl Haglund)
• Diversifiering i teknik kan utgöra en styrka
• Obemannade system (liknande de ombord på fartyg av Katanpää-klass) borde utredas för inköp av svenska marinen.
• Sambands- och ledningssystem behöver vara naturligtvis vara interoperabla 
  (utmaning ur t.ex. ett svenskt LOU-perspektiv?). 
• Det är sannolikt vettigt att använda sig av lämpliga Nato-reglementen som vi 
  nu har lång erfarenhet ifrån på bägge sidor
• En analys över juridiska och politiska aspekter måste genomföras
• Utbilda finska båtförare på svenska stridsbåtar och vice versa
• Öva  Öva  Öva!

Är det möjligt? Jag bedömer att frågan är med "Ja" besvarad (om viljan finns)

Finskt perspektiv (Corporal Frisk)

 

Ubåtsjakt har alltid varit en relativt lågt prioriterad förmåga för den finska Marinen. Orsaken är enkel, majoriteten av finska vattenområden är helt enkelt olämpliga för konventionella ubåtar. Finska Viken och Skärgårdshavet består av ett gytter av större och mindre öar och skär, och de farleder som finns är ofta både grunda och svårnavigerade. Medeldjupet i Finska Viken är under 25 meter, och belysande är det faktum att under Andra Världskriget löstes problemet med Sovjetiska ubåtar genom den till synes primitiva åtgärden att två stålnät med kodnamnet Walross spändes tvärs över viken mellan estniska Nargö och finska Porkala Udd. Dessa förhindrade effektivt all fientlig ubåtsverksamhet under seglingssäsongerna 1943 och 1944. Situationen i Bottenhavet är något bättre ur kränkande nations synvinkel, men där saknas mål med samma strategiska värde som de som hittas längs sydkusten, och för att komma dit krävs att man passerar genom Skärgårdshavet.

Åbolands skärgård illustrerar de trånga farvatten som är karakteristiska för stora delar av den finska sydkusten. Källa: Finlex 15.03.2010 TRAFI/7106/03.04.01.00/2010 / Sjöfartsverkets sjökort

Med det sagt är undervattensoperationer inne på finskt vatten, särskilt i de fall moderna miniubåtar används, ingen omöjlighet, varför också Marinens ubåtsjaktförmåga fått ökad prioritet. Grunden i den finska ubåtsjaktförmågan är ett nätverk av fasta sensorer. Deras antal, prestanda, och exakta placeringar hör till Marinens bäst bevarade hemligheter (i varje fall för de länder som inte genomfört undervattenskränkningar och kartlagt dessa), men i en intervju under hösten beskrev kommodor Markus Aarnio i egenskap av chef för Finska Vikens Marinkommando övervakningskapaciteten som mycket god: ”De finns ett begränsat antal ställen i vår skärgård där en ubåt kan ta sig fram, vi vet var dessa ställen är. Där har vi övervakning i gång 24 timmar i dygnet sju dagar i veckan, både över och under ytan.”

Specifikt handlar det om lyssnarkedjor eller –stationer under ytan, medan farkoster i ytläge dessutom får räkna med radar och elektrooptiska sensorer. I de fall någon av stationerna noterar något utöver det vanliga sänds, för att citera kommodor Aarnios, ”någon enhet” till platsen för att undersöka saken.
 Vilka är då dessa enheter? I Marinen hittas framförallt fyra klasser som har den kvalificerade sonarutrustning som krävs för att lokalisera ubåtar.

MHC Katanpää under gång. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Katanpää-klassen består av tre minjaktfartyg. Dessa håller som bäst på att tas i bruk, och utgör de kanske mest kvalificerade enheterna i hela Östersjön när det gäller att hitta föremål under vattnet. De aktive sensorerna håller en mycket klass, och inbegriper både skrovmonterade- och släpsonarer. Bland dessa märks flerstrålelodet Atlas HMS-12M, som även hittas på svenska Kosterklass minjaktsfartyg. Katanpää-klassens största nackdel är avsaknandet av passiv sonar och alla former av beväpning förutom en Bofors allmålspjäs och tunga kulsprutor. Fartygen är i dagsläget inte slutligt förklarade operativa, en process som planeras för senare i år.

Hamina-klassens robotbåt Tornio (81). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

Rauma-klassens robotbåt Porvoo (72) utan sina sjömålsrobotar. Källa: Wikimedia Commons

Den finska Marinens skarpa spets består av två klasser om vardera fyra robotbåtar, Rauma-klassen levererad 1990-92 och den nyare Hamina-klassen levererad 1998-2006. Rauma-klassen genomgick en halvtidsmodifiering som blev klar 2013, vilken avsevärt har höjt dess ubåtsjaktförmåga. Båda klasserna har möjlighet att utrustas med Kongsbergs ST2400 VDS släpsonar (även känd som Simrad Subsea Toadfish). Det är en avancerad sonar som kan arbeta både passivt och aktivt, och är specialutvecklad för användning i grunda vatten och inomskärs. Nackdelen är att monteringen förhindrar användandet av de aktre sjömålsrobotarna på Rauma-klassen, vilket reducerar robotbeväpningen med hälften. På Hamina-klassen innebär monteringen av släpsonar att minrälsen/sjunkbomber inte kan användas samt att båtens RIB måste lämnas i land. Som alternativ till släpsonarn kan också Finnyards SONAC-PTA passiv släpsonar monteras, med samma begräsningar som för ST2400 VDS. SONAC-PTA består av 24 hydrofoner monterade på en 78 meter lång sensor, som kan släpas upp till 600 meter efter båten. Åtminstone två SONAC-PTA har anskaffats till Marinen, främst för användning ombord på Rauma-klassen.

Hämeenmaa-klassens minfartyg Uusimaa (05). Källa: Wikimedia Commons/MKFI

De två Hämeenmaa-klassens minskepp utgör numera Marinens tyngsta enheter, och är också utrustade med Simrad SS 304 (Sonar 191 i svenska Marinen), vilket ger dem en begränsad ubåtsjaktförmåga. Enligt vissa källor är de förberedda för montering av ST2400 VDS, men det taktiska värdet i att jaga ubåtar med dessa relativt stora enheter får anses begränsat.
Ytterligare en mer eller mindre unik aspekt för den finska Marinen är att ifall en ubåt skall bekämpas, så görs det i första hand med hjälp av antiubåtsgranat- och raketkastare. Orsaken till detta är delvis historisk, då Parisfreden 1948 förbjöd användandet av torpeder. Finland har unilateralt sagt upp begränsningarna 1990 efter att först ha informerat Sovjet och Storbritannien, som inte kom med några anmärkningar, men än så länge har torpeder inte anskaffats. Ubåtsjakttorpeder var aktuella för Rauma-klassen i samband med halvtidsmodifieringen, men ströks på grund av budgetskäl. Däremot ryktas det att den projekterade MTA2020-klassen kommer att utrustas med torpeder.

Sjunkbomber ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Saab Elma LLS.920 kastare på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Författaren

Kongsberg ST2400 VDS släpsonar ombord på Rauma-klassens robotbåt. Källa: Wikimedia Commons/MKFI

 

Rauma- och Hamina-klassernas huvudbeväpning är Saabs Elma LLS.920, med nio avfyrningsklara granater per pjäs. I Haminas fall kan upp till fyra LLS.920 monteras, medan motsvarande antal för Rauma-klassen är två. Hämeenmaa förlitar sig i sin tur på den Sovjetiska/Ryska RBU-1200 raketkastaren, och har möjlighet att föra två kastare per fartyg, med fem raketer per kastare färdiga för avfyrning. Alla tre klasserna kan också föra ett begränsat antal sjunkbomber. Katanpää-klassen saknar som nämnts helt möjlighet att bekämpa mål under vattenytan.
Som synes är de finska enheterna som kan jaga ubåtar en brokig skara både vad gäller förmåga, ålder och beväpning. Vissa nyckelsystem saknas helt, inklusive helikoptrar med ubåtsjaktförmåga och ubåtsjakttorpeder. Ett stort förmågelyft är att vänta när MTA2020 kommer att ersätta Hämeenmaa- och Rauma-klassen i mitten av nästa decennium, även om antalet skrov förväntas minska. Trots det får de nuvarande enheterna anses ge en ”tillräcklig” ubåtsjaktförmåga för att skydda finska vatten mot dagens relativt lilla hotbild.