Reservofficer blir Totalförsvar

Året närmar sig sitt slut och det ges tillfälle att reflektera över det gångna året. Vi på Reservofficer tittar tillbaks på ett mycket spännande och händelserikt år som inleddes med att bloggen fick en flygande start i och med Folk och försvars Rikskonferens i Sälen i januari 2015.

Tack för alla 163 000 besök under året!

Twitterkontot var igång ett år innan bloggen, men efter att ha myntat begreppet ”Ryska påsken” och därefter grävt fram bilden som avslöjade anflygningen så lyckades vi aldrig riktigt toppa det... Förutom möjligen med den rätt populära försvarstwittrartoppen som idag presenteras för sista gången. Nåja, för sista gången av oss. Glädjande nog tar Lars @Cornubot Wilderäng över listan från årsskiftet!

Vi kommer nu att döpa om oss till Totalförsvar och helt fokusera på Totalförsvarsstudien. Grunden för den har lagts under hela det gångna året och många har läst den första skrämmande genomgången av det icke existerande Totalförsvaret, som publicerades för drygt ett år sedan.

Efter att ha läst regeringens uppdrag till MSB, Försvarsmakten och övriga beredskapsmyndigheter så inser vi att något måste göras snabbt och effektivt. Därför verkar vi nu för att etablera en stiftelse – Totalförsvarsstiftelsen – som kan samla in pengar för att finansiera studien. Förhoppningsvis kommer också en kortare film i samma stil och anda som ”Förebudet” att produceras för att levandegöra det vi försöker beskriva i Omfall EDMUND.

Totalförsvarsstudien kommer att närmare beskriva hur ledning och logistik kan fungera. Totalförsvarsledning och Totalförsvarslogistik är något helt annat t.ex. operativ ledning av militära insatser eller försvarslogistik. Totalförsvarslogistik handlar om hur hela befolkningen skall hållas varma, förses med vatten, mat och läkemedel. Nationell strategisk ledning i händelse av krig eller en krigsliknande situation är något helt annat än att leda militära insatser av bataljons storlek i Afghanistan. Strategisk militär ledning har i stort sett inte förekommit i Sverige på många år.

När man läser Lasse Wierups utmärkta artikel i DN om hur regeringen och regeringskansliet hanterat flyktingkrisen och ser det mot bakgrund av krisledning under tsunamin så blir man förskräckt. Nationell ledningsförmåga (med avseende på ledning, prioritering, styrning INTE samordning) i kris kan inte outsourcas till någon myndighet. Planen var att den krisledningsorganisation som knöts till statsministerns kansli efter tsunamin, skulle fungera som rikets centrala krisledning (N.b. med politikerna som beslutsfattare).

Nu har både MSB och den nationella krisledningen flyttats till justitiedepartementet och den sistnämnda fått uppgiften att ”hålla landets politiska ledning informerad om risker och hot riktade mot Sverige”. Var och en som har arbetat med operativ ledning under tidspress förstår att det är något som saknas här. Allan Widman föreslog nyligen ett återupprättande av Totalförsvarets chefsnämnd. Det är ett mycket bra förslag. Men det behövs mycket mer. Exakt vad skall vi försöka utröna i Totalförsvarsstudien.

Vi hoppas att ni hänger med oss ett tag till! Och självklart anser vi att Sverige bör söka medlemskap i NATO!

Sverige befinner sig i krig

Idag skriver en gästskribent som vill vara anonym. Han är pensionär sedan ett antal år men har tidigare arbetat på ÖCB och SPF. Observationerna stämmer väl med vad vi tidigare kunnat läsa här på Reservofficersbloggen.

Sverige befinner sig i krig. Inte ett krig som innebär att främmande uniformerade soldater luftlandsätter och landstiger på svensk mark utan ett annat slags krig. Detta krig kan benämnas på olika sätt – men det viktiga är att det här kriget har samma mål som det konventionella kriget – nämligen att påverka och/eller byta ut den politiska ledningen.

Kampen står inte längre om territorium. Medlet är inte att med vapenvåld tvinga sig till direkt kontroll över hela eller delar av befolkningen. Det handlar inte om att genom våld eller hot om våld tilltvinga sig produktionsmedel. Kampen står om pengarna och andra tillgångar som kan omsättas i pengar. Sverige är rikt och har gott om världsinnovationer och stora exportföretag. Dessa pengar skall komma angriparen till del är tanken. Främst genom energiaffärer.

Metoderna är indirekta. Angriparen använder sig i första hand av en beskrivning av verkligheten, ett så kallat narrativ. Detta görs dessutom via ombud så att det angripna landets befolkning inte uppfattar att budskapet kommer från angriparen. Budskapen lindas också in i andra budskap som bygger på en redan känd åsikt.

Låt oss ta några konkreta exempel:

I arbetet med att förhindra terrordåd har polismyndigheter världen över använt sig av underrättelser på ett sätt som förhindrat terrordåd. Detta var omöjligt för 40 år sedan när Bader Meinhof-ligan, IRA, Röda brigaderna eller baskiska separatister satte skräck i västeuropa. Det var svårt när Al-Jihad (senare Al-Qaeda) började sin terror för drygt 30 år sedan.

Idag fungerar underrättelsesamarbetet bättre och omfattar nu även grov organiserad brottslighet, vapensmuggling, trafficking, penningtvätt, illegal narkotikahandel och naturligtvis traditionell underrättelsetjänst inriktad på andra länders krigförande förmåga. Detta underrättelsesamarbete har möjliggjorts genom teknisk utveckling, lagändringar, omorganisationer men framförallt ett utökat samarbete – utbyte av underrättelser.

I Sverige har massmedia i första hand uppmärksammat lagändringar och teknisk utveckling inom signalspaningsområdet där det många gånger har framställts en bild av att statliga myndigheter har ett intresse av att massavlyssna befolkningen. Den som har den minsta lilla aning om hur underrättelsearbete bedrivs begriper omedelbart att detta är en tidningsanka som syftar till att öka räckvidd och trafik till massmedia. Det finns inget självändamål att massavlyssna den egna befolkningen. De brottsbekämpande myndigheterna har fullt upp med att hinna jaga de grövsta brottslingarna.

När angriparen ser över sina möjligheter att i detta ”nya” krig försöka destabilisera vårt land i syfte att ändra på den politiska inriktningen så letar man efter den här typen av missnöje. Det är relativt enkelt att spä på bilden av att våra myndigheter spionerar på oss vanliga laglydiga vilket förstås är oerhört upprörande! Det är bara det att det inte är sant.

Detta påminner en hel del om hur den ryska informationskrigsapparaten skapade massor av videofilmer med titeln ”9/11 was an inside job” så snart små rykten om denna konspiration börjat ta fart i USA. Det gäller här alltså att underblåsa ett redan befintligt missnöje och göra det mycket större än vad det egentligen borde vara. Allt för att öka det upplevda avståndet mellan medborgare och stat.

När den ryska informationskrigsapparaten plockar upp ilskan över att befolkningen i andra länder upplever att staten avlyssnar dem och vrider den ett eller flera varv åt konspirationshållet – så känns det plötsligt som att vi upptäckt denna omoral själva. Vi känner oss tacksamma över pirater och inkognito-flikar och vi använder ”raggar-krypto” när vi pratar i mobilen om hemligheter. Vi undviker att maila känslig information och våra surfvanor förfinas. För vi VET ju att myndigheterna massavlyssnar oss. Eller om det var USA kanske.

När Edward Snowden avslöjar att NSA (och alla västliga underrättelsetjänster) massavlyssnar sina oskyldiga medborgare och sedan – hör och häpna! – åker till Moskva, så VET vi ju att den där gissningen var helt korrekt. Att Snowden inte nämner ett enda ord om Rysslands eller Kinas massavlyssning… ja, det är nog bara en slump.

Det andra uppenbara exemplet är immigrationspolitiken. Det finns en vetenskapligt belagd företeelse som på akademiskt språk kallas för ”xenofobi” – alltså en stark och irrationell motvilja eller rädsla för människor från andra länder. Detta är inte nytt, det har alltid funnits. Däremot har politiker använt sig av xenofobi kombinerad med nationalism i flera hundra år – enbart för att det gynnar deras egna syften – som påfallande ofta är att skaffa sig mer makt.

När frågan om asyl blandas med frågan om flyktingar och dessutom rörs ihop med arbetskraftsinvandring eller fri rörlighet inom EU – då kan man vara säker på att Putins trollfabrik varit involverad. Deras specialitet är att skapa ett överflöd av motsägelsefull information där äpplen och päron blandas. Många svenskar har en diffus bild av att det kommer oerhört många flyktingar som ställer till en enorm röra i vårt ordnade land. På samma sätt har man en diffus bild av att s.k. icke-svenskar är överrepresenterade i brottsstatistiken, särskilt våldsbrott. Man har också en diffus bild av att tiggare är en del av den organiserade brottsligheten.

Men ytterst få – har själva upplevt detta i den fysiska verkligheten. Det är något man hört från någon avlägsen bekant som hört det från någon. Eller så har man läst det i tidningen och det som står där är ju sant! Men mest sannolikt har man läst det i sociala media, där någon bekants bekant skrivit uppbragt om ”fakta” och ”sanningar” - gärna med en bifogad länk till spännande ”nyhetssajter” som Dailybuzzlive.com eller något sådan.

Tvärtom så har de flesta ”svenskar” nästan bara positiva minnen och erfarenheter av ”icke-svenskar”. De flesta de känner som är av utländsk härkomst skapar inte problem och på direkt fråga om du haft problem med dem blir ofta svaret: ”Nej, inte han/hon men de där andra…”.

Ändå går drevet. Alla media skrev eller sände nyheter om ”avlyssningsskandalen”. Alla media skriver eller sänder om ”flyktingkrisen”. Och det är alltid så att nyheterna innehåller en hel del sanning. Det är vinklingen av nyheterna som skapar opinion. Inte substansen. Och det är just vinklingen och den flitiga produktionen av vinklade nyheter som är specifikt för informationskrigföringen.

Vän av ordning frågar sig förstås – vad har Ryssland att vinna på att stötta främlingsfientliga partier i EU? Tyvärr är det inte så enkelt att dessa partier enbart fokuserar på invandring. Denna enfrågeprofil döljer i själva verket en samhällsomstörtande agenda.

För Ryssland är det utmärkt att det finns högerextrema partier, piratpartier, vänsterpartier eller andra enfrågepartier som t.ex. miljö- eller feministiska partier. Alla dessa partier kan ha en mer eller mindre frisk politisk idé som de har grundlagsskyddad rätt att föra fram. Men eftersom de sitter på nyckeln till riksdagen, åtminstone om de klarar 4 %-spärren, så är de mycket intressanta för angriparen. Om dessa kan påverkas indirekt, via folkets opinion, att inom ramen för det demokratiska systemet, föra fram åsikter och påverka den förda politiken så är halva slaget vunnet.

Men den riktiga bingovinsten är förstås minoritetsregeringar. Då blir mållandet mycket lättare att påverka och destabilisera. Varför vill man då destabilisera ett land? Helt enkelt för att om landets politiker och myndigheter då får fullt upp med utmaningar och bekymmer – och så kan den politik man önskar sig föras. Vilken politik är det då? Ja, t.ex. allt som är motsatsen till globalisering. När världen är uppdelad i många små protektionistiska stater så gynnas Ryssland. De kan lättare göra affärer med enskilda politiker och affärsmän. De behöver inte ta hänsyn till en politiskt korrekt grupp av elit-politiker i Bryssel. Och mållandets regering blir mindre intresserad av att verka inom stora och starka allianser. Ryssland vill i motsats till de flesta utvecklade länder att vi skall koppla ned oss, inte koppla upp oss, isolera oss, inte internationalisera oss.

Hur påverkar detta Sverige? Främst genom att SD växer sig stora genom att odla en dolkstötslegend. På samma sätt som högerextrema i Tyskland under 20- och 30-talet spred den propagandistiska myten om ”novemberförbrytare” så sprider SD en bild av övriga partier som en ”sjuklöver” som svikit Sverige. Syftet med dylik propaganda är att öka sin maktbas. Det kan ske långsiktigt inför nästa riksdagsval men troligen snarare kortsiktigt där målet är att genomföra en folkomröstning om invandringen eller att driva fram ett extraval för att visa sig maktmogna.

Notera att det är ytterst få som utför handlingar som gynnar angriparen – som är medveten om det. Mycket av det som SD, MP, V, FI, PP har sagt genom åren skulle – omsatt till gammaldags krigföring – vara jämförbart med kollaboration, landsförräderi eller högförräderi. Men den stora skillnaden är att förkunnandet ofta sker utan insikt om kopplingen till angriparens vilja. Det finns dock några undantag som är väl kända…

Det bästa som skulle kunna hända sett ur rysk synvinkel är om Sverige hamnar i ett inbördeskrigs-liknande tillstånd med upplopp, slagsmål mellan extremhöger och extremvänster, brända bilar, sprängningar, rivaliserande gäng, brända flyktingboenden, GOB som passar på i röran etc. Då kan man ytterligare späda på defaitismen genom att notoriskt upprepa systemkollaps-demagogin. Det spelar SD rakt i händerna och därmed banar man vägen för isolationistisk politik. Dessutom kommer gemene man att uppleva det som en förbättring inledningsvis. Men sen kommer problemen…

När SD på sikt har så mycket makt att de kan styra landet som de vill så kommer vi i värsta fall att få se den ena ekonomiska katastrofen efter den andra. Det finns en risk att företag kommer att lämna landet och många ur den samhällsbärande klassen kan komma att utvandra. Landet kommer i så fall att utarmas ekonomiskt och arbetskraftsmässigt. Detta är precis vad Ryssland vill. Sverige kan då bli en importör av billig rysk energi, ryska vapen och andra ryska varor i mycket större utsträckning än idag. SD vill – precis som Putin - ta avstånd från EU, NATO och USA något som gör oss än mer sårbara, än mer mottagliga för rysk påverkan och ännu mer öppna för och rentav beroende av rysk handel.

Vem förmedlar desinformation?

Mot bakgrund av dagens stora nyhet – att MSB äntligen offentliggör sin antipsyops-verksamhet – så bör man ställa sig frågan: Vem förmedlar desinformation?

Alla som läser detta blogginlägg har minst en gång, sannolikt hundratals gånger förmedlat desinformation. Utan att veta om det. Är man en s.k. ”nyttig idiot” för det? Nej, självklart inte.

Och - ja - vi har också förmedlat desinformation. Och defaitism. Men blivit klokare!

En nyttig idiot är per definition någon som manipuleras medvetet av en tredje part för att sprida desinformation. Det bygger också på att tredje part har ett klart uttalat syfte med att få just den personen att sprida desinformationen.

Vad Ryssland gör och vilka resurser de har framgår tydligt i gammelmedia just idag. DN, SvD och Aftonbladet skriver mer om detta fenomen på en dag än vad de gjort på flera år.

Åter till frågan: Vem förmedlar desinformation? Svaret är helt enkelt: Den okunnige.

Alla som har kunskap och vetskap om att det florerar rikligt med medvetet spridd desinformation kommer att undvika att delta i spridningen av den.

Problemet är bara det att de som skapar och sprider desinformationen alltid tar vara på befintliga åsiktsströmmar, gärna åsikter som baseras på känslor, inte förnuft. Ingen skulle sprida desinformation som uppenbart känns orealistisk. Utom den 1 april. Däremot delar man gärna med sig av sådant man känner igen sig i t.ex. rädsla för sin egen trygghet och hälsa.

Idag förekommer en hel del främlingsfientlighet, något som nyttjas i ryska påverkansoperationer. Det förekommer också en stor portion defaitism, alltså ett ”accepterande av förlust utan kamp”. Ett bra exempel på defaitism är när personer med extrema eller populistiska åsikter talar om landets förestående undergång. Eller bara spyr ur sig negativa omdömen om landet, staten, myndigheter eller media. Detta är utmärkt grogrund för spridande av desinformation.

Den 7 oktober skrev mediadebattören Anders Mildner en utmärkt artikel på DN Kultur där följande citat är hämtat:

”Vi lever i en tid som blir allt mer polariserad. Traditionella medier har i hög grad bidragit till utvecklingen. Tyckonomin, där starka svartvita åsikter värderas högre än lågmälda insikter, har fått ett enormt genomslag i en nyhetsförmedling som tack vare konkurrensen från realtidsmedierna sätter allt mer fokus på nuet.”

Detta sammanfattar skälet till att massmedia (gammelmedia) i många fall blir ett utmärkt verktyg för den som vill sprida desinformation. Massmedias aktörer, journalister, redaktionschefer och ansvariga utgivare, har därför ett särskilt ansvar.

Nyligen citerade Expressens journalist Niklas Svensson den väl ansedda nyhetsbyrån AP. Citatet handlade om att Ryssland i Syrien endast bekämpar ISIS. CNN gick också i fällan. Senare visade sig detta inte alls stämma men målet var nått, många fick uppfattningen att Ryssland nog ändå var i Syrien för att bekämpa ISIS och det är väl bra? När väst påpekar detta går den ryska informationsapparaten till angrepp genom metoden "whataboutism" - men ni då?! Ni har också bombat fel mål! Och så har fokus flyttats bort från den aktuella frågan.

Politiker blir också lätt nyttiga idioter eller desinformationsspridare. Särskilt politiker i extrema eller populistiska partier. Många av dem tjänar också personligen på att desinformationen sprids.

En gammal KGB-metod för desinformation kallas med ett engelskt uttryck för "framing" som enkelt översatt handlar om att "smeta ner" en person eller organisation med negativa omdömen. Illasinnad falsk ryktesspridning helt enkelt. Detta var en av KGB:s viktigaste metoder, långt viktigare än underrättelseinhämtning. Metoden användes flitigt av Stalin och Andropov och sannolikt utförde Putin många sådana uppdrag i Dresden på 80-talet. Idag använder FSB och SVR metoden för att smeta ned personer och organisationer i väst. Allt från att påstå att Obamacare är kommunism till att Carl Bildt är CIA-agent.

Att Ryssland genomför en framing-operation på svensk välfärd är fullt rimligt. Det leder till destabilisering och minskar vår motståndskraft. Det gör oss mer mottagliga för ryska narrativ. Och i slutänden kanske vi överger TTIP, NATO/PfP, Schengen och slutligen EU. Därmed blir vi en solitär som på individnivå (politiker och företagare) mycket lättare kan påverkas att köpa gas, olja och varför inte vapen från Ryssland eller undvika konflikter med Ryssland även om det skulle innebära att vi sviker Finland och Baltikum.

Nästa gång du läser om den förestående systemkollapsen eller att hela myndigheter slutat fungera – innan du delar det – se till att först skaffa dig bevis för att det som skrivs faktiskt är sant. Om du tror att polisen som helhet sluta fungera, ta dig till närmsta polisstation och försäkra dig om att så är fallet. Om du tror att det stämmer att Sverige inte har något försvar – åk till ett regemente och kontrollera. Om sjukvården är otillgänglig som det skrivs – ta dig till vårdcentralen och se om att det stämmer.

Men du vet ju redan att det inte riktigt är så illa. Kanske det då är bättre att lägga sin kraft på att bidra till att Sveriges problem får en lösning? Den enda som gynnas av att desinformationen leder till destabilisering och rentav subversion är - angriparen.

Vi har ju trots allt ett demokratiskt, öppet, politiskt system i Sverige som är skyddat av våra grundlagar. Den vägen får alla vara med och påverka. Och den 9 september 2018 är det val igen - då är det bara att rösta på dem som föreslår den bästa lösningen.

Om Ryssland lyckas med sitt uppsåt att destabilisera Sverige och våra grannländer så kan vi lova dig en sak: Du kommer att längta tillbaks till den dag du satt på bussen med din smartphone och delade domedagsprofetior…

Den blomstertid nu kommer?

Det är med stor glädje vi konstaterar att filmkollektivet Crazy Pictures nu satsar på långfilm. De har gjorts sig kända genom sin kortfilmsserie på Youtube: "Poesi för fiskar", där Christoffer Nordenrot och Magnus Sundberg spelar huvudrollerna. Utöver kortfilmer gör Crazy Pictures även reklamfilm, musikvideor och TV-produktion.

Nu skall de alltså göra långfilmen "Den blomstertid nu kommer" med den engelska (betydligt bättre) titeln "The Unthinkable".

Här är ett smakprov:



Filmen handlar alltså om ett nationellt krisläge som vi dock i nuläget inte får veta så mycket om. I den bästa av världar är det mindre zombie-attack och mer antagonitisk angripare.

Kanske MSB pyttsar in en slant så kan filmen användas i försvarsupplysningssyfte?

Gå nu omedelbart in och stötta filmens tillblivande på Kickstarter: https://www.kickstarter.com/projects/crazypictures/den-blomstertid-nu-kommer-feature-film-thriller

Vem går i fällan?

Igår kallade Sverigedemokraterna till en extra presskonferens för att ge ett huvudbudskap och några underordnade budskap.

Huvudbudskapet är att sittande regering inte kan hantera de utmaningar Sverige står inför. Presskonferensen genomfördes idag (15 oktober 2015). Demagogin handlar om att landet står på randen till systemkollaps och kaos och att detta främst är den sittande regeringens fel. Dock har SD växt starkt på att definiera sig själva som den enda oppositionen genom att t.ex. mynta det propagandistiska uttrycket ”Sjuklövern” om övriga riksdagspartier varför det måste betraktas som att även Alliansen är skyldiga till kaoset, sett ur SD perspektiv.

Åkesson lovar också att "Vi kommer att arbeta utomparlamentariskt med ett massivt kampanjande och signalpolitiska åtgärder som inte den svenska regeringen vill göra". Man försöker alltså inte ens dölja att man aktivt ökar politisk instabilitet och att man vill kringgå och underminera det svenska politiska systemet.

Att vi har en flyktingkris är alltså sett ur psyops-vinkel, ett underordnat budskap. Det är ju något som alla partier, alla media och folket är överens om. Man använder det istället som ett medel för att nå ett mål - nämligen politisk instabilitet.

Vi lever i en av världens mest stabila demokratier och ingen har synpunkter på att ett parti som har 49 av riksdagens 349 mandat har rätten att framföra sin politik. Om folket inte tycker om politiken så visar det sig i nästa val. Men eftersom vi också har yttrandefrihet i Sverige så har var och en rätt att kritisera politiken, partierna och politikerna.

Vi brukar inte ägna oss åt inrikespolitik här på Reservofficersbloggen, men nu har det inrikespolitiska läget blivit en del av det totala säkerhetspolitiska läget i Europa och dess närområde. Frågor som många väljare aldrig behövt, velat eller kunnat ta ställning till börjar dyka upp i debatten. Ett exempel är NATO-medlemskap, ett annat är flyktingsituationen. Båda dessa frågor knyts ihop med inrikespolitik på ett sätt som inte alltid gynnar objektivitet och empiri. Nu skall inte politik vara vetenskap, det handlar trots allt i grunden om ideologier. Men det kan vara klokt att basera politiska beslut på väl beprövad erfarenhet.

När politiker och massmedia talar om systemkollaps, panik, kaos och sönderfall  så gör de inte folket en tjänst. tvärtom. När Stefan Löfvén på pressträffen på Grillska gymnasiet för ett år sedan sade att ”något har gått sönder” i Sverige så sjunger han en melodi där han själv inte spelar pianot.

Om det är något som gynnar subversiva krafter som i egensyften spelar på människors känslor för att skaffa sig makt – så är det när etablissemanget börjar tala i termer av kaos och förfall.

Sverige befinner sig i ett förkrigsstadium. För den som önskar akademiskt underlag för det påståendet  - läs allt som Johan Wiktorin skrivit de senaste 3-4 åren. I ett sådant stadium bör inte etablerade politiker nära politikens mitt ägna sig åt att förstärka angriparens narrativ.

Rysk informationskrigföring går delvis ut på att måla upp en bild av att väst är dekadent och saknar struktur, moral, ordning och reda. En av de stora ryska informationsoperationerna syftar just till att måla upp USA och EU:s länder som kaotiska som en direkt följd av ökad invandring. Det finns dessutom skäl att tro att Ryssland är involverade i att öka flyktingströmmen till EU.

Därför uppmanar vi realpolitiker i den svenska inrikespolitikens mittfåra att ta ansvar. Sluta sjunga med i den ryska psyops-kören! Sluta upprepa Sputniks och RT:s narrativ!

Detsamma gäller etablerade journalister och skribenter. Varför går ni Rysslands ärenden? Varför bidrar etablerade journalister till att spä på bilden av ett Sverige i förfall?

Bara för skojs skull kan man gå in på den här websidan ibland: http://www.webbkameror.se/. Var är kaoset? Ok, medvetet larvig poäng, men ganska effektfullt!

För övrigt anser vi, och en majoritet av svenska folket, att vi bör gå med i NATO. Vi bör också utan dröjsmål återuppbygga ett totalförsvar värt namnet.

Putin vinner

Det går bra nu.

Det var ett uttryck som användes flitigt för några år sedan. Det blev t.o.m. en låttitel 2008 i artisten Petters hitlåt. För Putin går det bra vilket nästan automatiskt innebär att det går dåligt för väst. Låt oss se efter...

Det hela börjar med att nyhetsmedia rapporterar om att rysk trupp verkar i Syrien. Eftersom den ryska ledningen vet att det kommer att tyckas en del, främst i Washington om detta, har man förberett reaktionen noga. När Washington uttrycker oro eller närmast irritation över det som inträffar meddelar Dmitrij Peskov att han inte har någon information om saken.

Notera att mönstret från Ukraina upprepar sig: "Vi har inga soldater där, vi vet ingenting om det".

Men så plötsligt, redan samma dag, så förlöjligar Maria Zakharova en förvånad journalistkår. "Vi stödjer Syrien nu, vi stödde dem då och vi kommer att fortsätta stödja dem. Vi har alltid levererat utrustning till dem för deras kamp mot terrorister", säger hon och hänvisar till att Ryssland (då Sovjetunionen) stött familjen Assad sedan Bashars far, Hafez kom till makten 1970.

En passus i sammanhanget är att det fanns starka kopplingar mellan Sovjet och det socialistiska Baath-partiet i Irak och Syrien. Sovjetiska SCUD-robotar (R-11 Zemlya) gjorde livet surt för några av Iraks grannar under 80- och 90-talet . Intressant mot bakgrund av att ISIS indirekt leds av gamla Baath-partister och Saddams gamla republikanska garde.

Nästa stora framgång är att nyheten om att ryskt stridsflyg baserar i Latakia sprids över världen. På något obegripligt sätt lyckas Putin lura i Kerry att det skall användas till "force protection" av markförband. Alltså de markförband som Peskov för två veckor sedan inte hade någon kännedom om.

Därefter sprids mediauppgifter (bl a av nyhetsbyrån AP som Niklas Svensson på Expressen citerar) om att det ryska stridsflyget skall bekämpa ISIS. Av dessa skäl ingår nu Ryssland en överenskommelse med Israel. Med Israel! Netanhyahu åkte den 28 september till Moskva och kom alltså därifrån med någon slags icke-angreppspakt. Hur är det möjligt?

Kanske för att USA nyligen godkänt Irans atomprogram? Israel är inte glada över att deras ärkefiende nu befrias från fleråriga sanktioner och dessutom stärker sin kunskap inom kärnenergiområdet.

Iran då? Mycket riktigt - Wall Street Journal upplyser oss om att nu pågår samordning och gemensam planering mellan Iran och Ryssland om hur Syrien (Assad) bäst skall försvaras. Som om det inte vore nog så begär även Irak understöd av ryskt stridsflyg

Nu har alltså Putin arméförband i Syrien, flygförband några mil från Libanon och Israel samt sedan tidigare en flottbas i Tartus. Och det som hörs inledningsvis från USA & Israel är att det är "force protection" och att man skall koordinera angreppen på ISIS. Läs gärna John Schindlers oerhört syrliga tweets om Obama/Kerrys plats på läktaren.

Till råga på allt inleddes tydligen flyganfallen med att en rysk trestjärnig general klev in på amerikanska ambassaden och kungjorde att anfallen skulle börja inom en timme. Som en riktig B-film!

I vår del av världen lyckas den ryska ledningen få oss att uppfatta det som en nyhet att taktiska kärnvapen grupperats i Kaliningrad och att moderniseringen av kärnvapen i Tyskland är nyetablering vilket kräver en reaktion. Tänk så lättlurade journalister kan vara.

Kerry passar på att dra en röd linje till som inte betyder ett skvatt.

We would have grave concerns should #Russia strike areas where ISIL-affiliated targets are not operating.

— John Kerry (@JohnKerry) 30 september 2015

Under helgen har amerikanska bombplan tvingats välja andra rutter och ryska stridsflygplan har passerat NATO's gräns och kränkt Turkiskt luftrum, sannolikt tre gånger.

Den tillfälliga motgången då Lukashenko trilskas om den planerade flygbasen i Vitryssland (sannolikt falskspel inför valet) hanteras med ett snabbt återtagande av initiativet genom gårdagens robot-attack från Kaspiska havet.

Allt medan svenska media ägnar sig åt Paradise hotel och Hollande/Merkel pratar flyktingpolitik.

Vi bör gå med i NATO men i väntan på det skall Hultqvist ha massor med cred för det utökade bilaterala samarbetet med USA.

Uppdatering: Det verkar som att vi träffade rätt med tanke på nedanstående troll-kommentarer.

11 september

Datumet "den 11 september" kommer för minst tre, sannolikt fem, generationer att förknippas med ett paradigmskifte. Det var den dagen kriget bytte skepnad.

En angripare kunde med icke-kinetiska och icke-militära vapen angripa en motståndare på dess eget territorium trots det geostrategiska läget och trots den monumentala fortifikationsnivå som råder på alla skyddsobjekt i USA.

Men framförallt är det USA:s svar på detta ofattbara terrordåd som ändrar på grunderna för krigföringen. Visserligen växte insatsen i Afghanistan till att omfatta över 130 000 man men sett över perioden 1991 (Kuwait-kriget) till 2014 (ISAF avslutas) så har det amerikanska anfallskriget gått från att vara en klassisk Guderiansk markoffensiv med pansar och artilleri via RMA (Revolution in Military Affairs - det som blev NBF i Sverige) och hamna i dagens krigföring där samtliga arenor inklusive informationsarenan är samordnade i tiden och ett utfall av minutiös planering enligt NATO's gemensamma planeringsverktyg (GOP). Begreppen "targeting" och "joint effects" föll på varje stabsmedlems läpp och plötsligt skulle även hela samhället inbegripas i planering och genomförande i form av DIME eller PMESII.

Kriget är inte längre något som kan överlåtas till militären, kriget skall vara politik även ute hos den enskilda soldaten.

En annan utveckling handlar om att kriget skall bli kliniskt, kirurgiskt och antiseptiskt. Det låter mer som en operationssal men det handlar om att soldater och lägre befäl inte skall behöva konfronteras med döda och skadade fiender mer än absolut nödvändigt. Drönare, stridsflyg, CAS, kryssnings-robotar, helikoptrar, elektronisk krigföring etc flyttar fler och fler soldater från "fronten" och detta innebär att det inte längre finns någon front.

Samtidigt har de få som faktiskt skjuter för att döda, som ser och hör den fiende man bekämpar (skjuter ihjäl eller skadeskjuter) med sin automatkarbin - fått en förhöjd status och refereras oftare och oftare till som "specialförband". Vanligt traditionellt infanteri i stora mängder är inte generalernas viktigaste resurs som det var för 100 år sedan. Inte heller pansar (kavalleri) är särskilt avgörande för en general. Kriget kan faktiskt avgöras eller rentav förhindras om några få utvalda elitsoldater (sic!) kan ta sig ända in i sovrummet hos landets president eller en farlig terroristledare. En liten maktdemonstration som räcker för att plocka bort ett av Clausewitz stödben. Detta var vad Navy Seals gjorde med bin Laden (och Al Qaida försvann efter det) och det var vad SAS gjorde i Oman, Aden och Gambia.

Det är mot denna bakgrund man skall se reduktionen av den svenska militära försvarsmakten och behovet av att möta ett asymmetriskt angrepp där angriparen kanske inte ens använder militära medel men ändå uppnår sina mål som t.ex. i Omfall EDMUND.

Idag minns vi också Anna Lindh som utsattes för ett mordförsök den 10 september som trots kvalificerade sjukvårdsinsatser ledde till hennes död den 11 september. Det var andra gången som en stor och betydelsefull politiker mördades på öppen gata i Sverige. Mordet på Palme är ännu inte uppklarat (se upp för Gunnar Walls bok som kommer den 16 september där han sannolikt pekar ut svensk polis och militär) men mordet på Anna Lindh anses uppklarat även om många har uttryckt tvivel över att en ensam galning kan mörda landets utrikesminister mot bakgrund av just Palme-mordet.

Så väl 9/11 som Palme-mordet och mordet på Anna Lindh omgärdas av ofantliga mängder konspirationsteorier som på olika sätt vädras på internet. Det påstås att både 9/11 och Palme-mordet var ett "inside job" och det är faktiskt en och annan foliehatt som anser att mordet på Anna Lindh också på något underligt sätt har utförts på uppdrag av CIA eller av någon annan skuggorganisation.

Vi har självklart inga enkla svar men vill som vanligt slå ett slag för att var och en funderar på om inte det finns någon som tjänar på att folket tror att polis, militär och underrättelsetjänst mördar deras ledare. Om det är något som kan leda till revolution så är det ju sådant.

Att försöka destabilisera sina motståndare ägnade sig KGB åt under Sovjet-tiden och det ägnar sig SVR åt idag. Har man läst ända hit i dagens inlägg så är man sannolikt en hardcore fan av vår blogg, tack för det, och då har man redan koll på Bezmenov, Pacepa och Mithrokin. Dessa personer har på ett bra sätt beskrivit den sovjetiska och ryska destabiliseringsstrategin.

Anledningen till att vi idag tar upp det igen är att på temat krigföring enligt ovan så ingår informationskrigföringen i dagens krig i sådan omfattning att man kan säga att den rentav är viktigare än den kinetiska krigföringen, åtminstone som politisk påverkansmetod. Är målet att påverka motståndarens politiska beslut och det räcker med att generera en falsk bild så är det förstås mycket bättre än att föra krig med kinetiska medel. Det är billigare och lidandet för det egna folket minskar.

Glöm sedan inte bort det allra viktigaste med informationskrigföringen - den går aldrig att helt härleda till angriparen. Den kan alltid bortförklaras eller förnekas. Det kan inte en kryssningsrobot. Tänk på det när du läser alster av överlöpare och femtekolonnare i Sverige på svenska.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato, särskilt när Ryssland hotar med motåtgärder om vi gör det.