Sverige importerar minst 25% av oljan från Ryssland

Att Sverige under de senaste decennierna har utökat handeln med Ryssland är väl känt och det var under många år fullt rimligt att med handeln som diplomatiskt och säkerhetspolitiskt instrument verka för fred, frihet och utveckling i det post-sovjetiska Ryssland.

Idag råder emellertid andra förhållanden som de flesta läsare av denna blogg känner till. Putin har gått från att vara George W Bush kompis till att vara en ny Stalin, en maffiaboss som styr Ryssland med kriminella metoder och stöd av en korrupt elit. Minns the Economist artikel efter Karen Dawishas boksläpp om Putins "Band of Brothers" - 110 personer som kontrollerar 35% av Rysslands tillgångar. Det är också samma grupp som kontrollerar staten med de väpnade styrkorna (inklusive kärnvapen), de gigantiska underrättelse- och påverkansorganisationerna FSB, SVR och GRU samt i stort sett hela mediavärlden i Ryssland. Oliktänkande fängslas och mördas, senast den starkaste oppositionspolitikern Boris Nemtsov som mördades precis utanför Kreml. Friheten och demokratin i Ryssland kan idag sägas ha upphört helt. Ryssland har också invaderat Ukraina, dels genom att annektera Krim och dels genom att i samverkan med lokala aktörer invadera östra Ukraina.

Detta land förser alltså Sverige med 25 % av vårt oljebehov. Men det som kanske är mest iögonfallande är att denna utveckling kommit till stånd de senaste tre åren.

Idag skriver SvD om att importen av rysk olja är rekordstor och att detta har uppstått efter 2010. 2011 var importen så liten att den inte ens nämndes i Energimyndighetens statistik. 2012 var den 14 %, 2013 steg importen till 19% och 2014 var den alltså 25% av den total svenska oljeimporten.

Den siffran kan dessutom vara för låg. Oljeprodukter kan tillverkas av rysk råolja och sedan förädlas i ett annat land, t.ex. Finland, och sedan säljas till Sverige. Dessa produkter ingår inte i de ovan nämda 25 procenten.

Svenskt beroende av ryska produkter och handel med Ryssland är inte längre en privat angelägenhet för näringslivet, det påverkar maktbalansen mellan länderna. Därför är det rimligt att gripa in politiskt. Vad anser t.ex. regeringen och Miljöpartiet om detta? Det är väl känt att rysk oljehantering inte är förenlig med miljöhänsyn. Dessutom torde det ligga på Mp:s agenda att minska beroende av olja.

Om scenariot som beskrevs i vårt förra inlägg - Omfall EDMUND - skulle bli verklighet så skulle Ryssland kunna stänga av sin oljetillförsel och förvärra situationen ytterligare. Är beslutsfattare medvetna om det?

För den som är intresserad av hur svenskt näringsliv är exponerat mot Ryssland men även Baltikum och Polen så rekommenderas Johan Wiktorin och Benjamin Ståhls studie i ämnet. Studien kommer inom kort att finnas tillgänglig digitalt, tills vidare kan man med fördel titta på föredraget här: http://www.vinnova.se/sv/Aktuellt--publicerat/Kalendarium/2015/150507-Vad-star-pa-spel/

För den som bättre vill förstå energimarknaden rekommenderas Mikael Tolls gästinlägg hos oss.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

OMFALL EDMUND

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
UPPDATERING 2016-12-31
Omfall Edmund har rönt mycket stort intresse i hela samhället. Det har under 2016 använts i samband med Försvarsmaktens fältövning för att illustrera exempel på hybridkrigföring där skarpa omfall inte kunde användas p.g.a. de civila myndigheternas deltagande. Omfallet har även används under Hemvärnets stabsövningar.

Omvärlden har dock sprungit ifrån omfallet. Vi har tidigare aviserat att det skulle uppdateras men det har inte hunnits med under året. Nu har Totalförsvarsstiftelsen helt tagit över arbetet och under 2017 kommer garanterat Omfall Edmund 2.0 att publiceras.

För att vara helt säker på att inte missa det -

Gilla Facebook-sidan
Följ Twitter-kontot
Bokmärk hemsidan

Vill du bidra till omfallet eller använda det - maila gärna info@totalforsvar.org
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Vår artikelserie om Totalförsvaret kommer på sikt att resultera i en studie eller eventuellt en bok om hur Totalförsvaret idag är organiserat och hur det relativt snabbt skulle kunna omorganiseras för att kunna möta den hotbild som föreligger. För att kunna skriva studien måste vi beskriva hotbilden. Vi är helt enkelt tvungna att skriva ett eget "omfall". Detta omfall får inte innehålla någon sekretessbelagd information och den bör inte heller beskriva hur Sverige idag avser att bemöta hotet även om den informationen är öppen. Vi har av olika skäl valt att kalla det för "Omfall EDMUND" (en och annan drar säkert på munnen).

Omfall EDMUND beskriver hur den ryska krigföringen, som ibland kallas för "6:e generationens krigföring" påverkar det svenska samhället och våra politiker och kanske det viktigaste - de frågor som politiker, beslutsfattare, chefer och tjänstemän i stat, kommun, landsting och företag måste ta ställning till. Vi kan inte beskriva det som de redan har tagit ställning till eftersom vi dels inte vet det och dels inte vill berätta det för en potentiell angripare. Men ett absolut minimum är att svenska medborgare kan formulera sina krav. Krav vi har rätt att ställa eftersom vi via skattsedeln betalar för att erhålla ett tillräckligt skydd för oss, vårt samhälle, frihet och välfärd.

Den ryska s.k. 6:e generationens krigföring handlar om att markstridskrafternas inte längre söker fullständig kontroll av territoriet, man strävar inte heller efter linjära fronter. Man genomför begränsade samt separata operationer mot en fiende som nedhållits och försvagats av understödssystem (jfr. östra Ukraina). Överlägsenhet i luftrummet prioriteras före kontroll av territoriet. Denna strategi förklaras med att ett fullständigt erövrande av fiendens territorium inte längre utgör slutmålet. En viktig del av förbekämpningsskedet är att genom ett överflöd av information skapa överlägsenhet i informationsarenan och att genom sabotage och subversion genom s.k. illegalister påverka det civila samhället och den styrande eliten.

Operationerna genomförs antingen i syfte att byta ut den styrande eliten mot en som kan kontrolleras eller genom en allmän destabilisering som initierar inre destruktiva processer. I båda fallen säkerställs fiendens nederlag utan en total och fullständig seger.

Nedan följer ett kortare utdrag ur Omfall EDMUMD som är relevanta för den fortsatta artikelserien här på bloggen.

Håll i minnet att nedanstående inte är ett realistiskt scenario utan innehåller händelser som teoretiskt skulle kunna inträffa och därför redan nu påverkar beslutsfattare direkt eller indirekt. Det är inte sannolikt att alla dessa händelser inträffar - framförallt inte under så kort tid. Men för att skapa förutsättningar för fortsatt resonemang om risker och riskhantering, hotbild och motmedel så väljer vi att beskriva händelseförloppet på detta sätt.

Före dagen D har politiska och militära spänningar ökat avsevärt mellan Ryssland och EU/USA och kränkningar av flera länders territorium sker i stort sett varje vecka. De ryska retoriken är högt uppskruvad och en väpnad konflikt mellan Ryssland och NATO tycks vara nära förestående.

Dagen D inträffar vad som initialt beskrivs som en olycka på kärnkraftverket i Ringhals. Detta visar sig vara ett synnerligen kvalificerat "inbrott" i kombination med sabotage.

D+1 påträffas en ”smutsig bomb” tillverkad av vad som i media beskrivs som "stöldgodset" från Ringhals i Göteborgs hamn.

D+2 tar gruppen ”ISIS hämnare” på sig dådet men SÄPO avfärdar senare det spåret eftersom ingen av aktörerna inom ”Jihadist-miljön” de följt under många år har kapaciteten att utföra något sådant. I samband med inbrottet/sabotaget på Ringhals dödas fyra hemvärnsmän och två poliser. Massmedia beskriver händelsen som en terrorhandling och att Sverige nu sällar sig till de länder i världen som drabbats av jihadistiska terrorhandlingar i större skala.

Konsekvensen av ovanstående är att Göteborgs hamn är obrukbar för flera månader framåt och dessutom genomförs utrymning av befolkningen i Halland med omnejd. Detta gör att Sveriges viktigaste infallsport för varuimport är stängd och att varulager runt om i Sverige minskar med en rasande fart. Livsmedelsindustrin påverkas i stor omfattning.

D+2 inträffar också en explosion i Preems raffinaderi i Brofjorden som innebär att Sveriges raffinaderikapacitet minskar med 50 % i ett slag. Explosionen beskrivs i medierna som en olycka men säkerhetschefen på raffinaderiet hävdar att det måste vara ett välplanerat och mycket väl genomfört sabotage.

D+2 lägger gruppen ”ISIS hämnare” ut en video på YouTube där de har filmat en lastbilschaufför som närmar sig sin lastbil en vacker morgon i en svensk småstad. Mot en fond av vajande björkar och kvittrande fåglar sprängs chauffören i bitar när han tar i dörrhandtaget. Budskapet från ”ISIS hämnare” är att svenskar har deltagit i folkmordet av Muhammeds söner i Afghanistan, Libyen, Somalia, Mali och Irak skall straffas. På filmen syns också avrättningarna av de hemvärnsmän som utgjorde yttre post på kärnkraftverket i Ringhals. Deras budskap är att alla svenskar nu skall straffas för deras otrohet och att framgent kommer civila lastbilschaufförer som på ett eller annat sätt är involverade i stödet till Försvarsmakten och svenska staten riskerar att drabbas av samma öde som den nu döde lastbilschauffören.

D+2 upptäcker Örebro kommun att det förekommer campylobacter-bakterier i dricksvattnet. Dessutom visar det sig att den lastbilschaufför som sprängts av ”ISIS hämnare” skulle ha levererat klortabletter till vattenverk och kommunala vattenbolag i hela Mälardalen. Ett reservförfarande tas omedelbart i bruk men nu måste polisen avdela personal att skydda och eskortera lastbilstransporter av kritiska förnödenheter. Dessutom måste polisens bombgrupper delta vid varje tillfälle som en chaufför skall använda en lastbil för transport av kritiska förnödenheter. D+3 upptäcks exakt samma typ av campylobacter-bakterier i dricksvattnet i Malmö och Helsingborg och där har även tiotusentals personer insjuknat i vad som benämns en magsjukeepidemi.

D+3 griper Försvarsmakten en grupp individer som utrustade med IED:er är på väg att ta sig in på en hemlig stridsledningscentral. Gruppen säger sig tillhöra OFOG men SÄPO konstaterar senare att ingen av dem har identifierats tidigare och de har dessutom falska ID-handlingar. Massmedia rapporterar dock att det är OFOG som ligger bakom det planerade sabotaget.

D+3 lägger Wikileaks ut svenska KH-handlingar för allmän beskådan. Motivet är att Wikileaks anser att Sverige på uppdrag av CIA gillrat en "honungsfälla" för att få Julian Assange dömd och utlämnad till USA. Bl. a. röjs de bergrum där svensk luftstridsledning grupperar men även ett flertal stabsplatser som är tänkta som försvarsmaktens ledningsutrymmen dit ÖB, försvarsmaktsledning och Högkvarteret skall omgruppera i krig. Samma sak med regeringen och riksdagens krigsstabsplatser samt ett antal förråd, anläggningar och skyddsobjekt av stor betydelse för rikets säkerhet. I samband med detta uppmanar vänsterextrema organisationer till demonstrationer och sabotage mot dessa anläggningar med motivet att staten har förskingrat medborgarnas pengar och genom krigsförberedelser provocerat fram dagens situation. Högerextrema organisationer bildar improviserade olovliga kårer och ger sig ut för att bevaka anläggningarna och ”ta striden” med vänsterextremisterna. Detta binder resurser för rättsväsende, polis och hemvärn. Svenska massmedia fokuserar helt på vänster- och högerextrema gruppers aktiviteter.

D+4 går ett antal politiker, näringslivstoppar, diplomater och kulturpersoner ut med ett gemensamt upprop i DN och SvD om att inte trissa upp konflikten med Ryssland genom att bjuda in NATO eller USA. De protesterar mycket bestämt mot att Sverige skulle ta emot US Air Force eller US Marine Corps på svenskt territorium, något de påstår att det finns planer för. De vill också att Försvarsmakten omgående avbryter samarbete med Norge och Danmark som är NATO-länder. De föreslår inga konkreta åtgärder annat än att Sverige bör hålla en låg profil och vara tillmötesgående i vad som beskrivs som modesta och rimliga krav från rysk sida och förordar ett undertecknande av det ryska förslaget om energileveranser.

D+4 uppstår också en rad problem med järnvägsnätet. Växelfel, nedrivna kontaktledningar, signalfel och spårproblem gör att järnvägslinjerna Stockholm-Malmö, Köpenhamn-Oslo, Stockholm-Luleå och Göteborg-Stockholm är obrukbara ur strategisk logistiksynpunkt. Sträckorna är helt enkelt blockerade av stillastående tåg. Delar av sträckorna kan fortfarande transportera personer mellan städer men godstransporter blir meningslösa. Massmedia beskriver problemen som en följd av politisk vanskötsel och besparingar.

D+5 meddelar det ryska utrikesministeriet att Ryssland på alla sätt vill hjälpa de länder som blivit utsatta för terrorism i dess närområde. Man erbjuder Polen, Finland, Sverige och de baltiska länderna stöd med terroristbekämpning. Samtidigt erbjuder man också ett nytt ”energipaket” till Sverige mot bakgrund av våra problem vid kärnkraftverk och raffinaderier. Paketet går i princip ut på att Ryssland skänker olja under 6 månader mot att Sverige tecknar det fördelaktiga erbjudandet om ryska olje- och gasleveranserna under 20 år framåt. I erbjudandet ingår också leveranser av flaskvatten till Mälardalen och Skåne samt försörjning av norra Norrland med livsmedel. Flera svenska massmedia beskriver erbjudandet i positiva ordalag.

Samtidigt håller den ryska östersjömarinen en omfattande landstigningsövning i Baltisjk, Kaliningrad och höga chefer inom de ryska väpnade styrkorna uttalar sig om att i händelse av att ryska affärsintressen i Östersjön hotas av terrorism så kommer de att agera resolut och utan förvarning. Man refererar till att man har goda erfarenheter av terroristbekämpning i t.ex. Tjetjenien.

Polisen hittar en stor vapengömma i en sommarstuga på Vikbolandet som inledningsvis kopplas till gäng- eller MC-kriminalitet. Polisen vill inte berätta om vapenfyndet men på internetforumet Flashback förekommer läckor som beskriver att det rör sig mycket kvalificerade handeldvapen, kulsprutor, granatkastare, granatgevär och handburna luftvärnsvapen.

På Visby flygplats nödlandar ett ryskt civilt flygplan av typen IL-76. Flygplanet får stöd med reparationer men blir stående på landningsbanan. Besättningen omhändertas av polis och tullpersonal som flugits in från Norrköping.

Samma dag meddelar ett av de största oppositionspartierna i Riksdagen att man avser att föreslå en misstroendeförklaring mot regeringen och samtidigt framlägga en motion om att godta det ryska energiförslaget.

I sociala media förekommer på stor bredd diskussioner om att varken ISIS hämnare, OFOG, MC-gäng eller extremister ligger bakom den senaste tidens händelser. Istället pekar man samfällt ut Ryssland och rysk subversion och sabotage skickligt utfört av SVR och GRU. Några få journalister i riksmedia har börjat återge delar av informationen som förmedlas via Twitter och bloggar. Ledande företrädare för media träffar MSB för att diskutera hur man skall hantera informationsläget och hur det påverkar befolkningen.

Krismötet

D+5 håller MSB krismöte med SOSUV- och SOTP-grupperna. Avsikten är att analysera det uppkomna läget och genomföra omedelbara avdömningar av hur förnödenheter skall hanteras och prioriteras i riket nu när Göteborgs hamn är obrukbar, stora delar av Skåne och Mälardalen är påverkat av förorenat dricksvatten och tusentals blivit sjuka och svensk raffinaderikapacitet nedgått med 50 %.

Socialstyrelsen meddelar vid mötet (mot bakgrund av eventuella förestående krigshandlingar) att man för närvarande är fullbelagda på samtliga operationssalar i riket och att det finns en vakansgrad på ungefär 20 % av kvalificerade kirurger. På mötet beslutar man att hemställa till Försvarsmakten om mobilisering och aktivering av de båda sjukhuskompanierna. Pga. att det saknas personal till ett av sjukhusförstärkningskompanierna måste ett av de militära ”fältsjukhusen” grupperas vid ett befintligt sjukhus. Mötet måste ta ställning till var det ena ”fältsjukhuset” skall gruppera eftersom det därefter inte går att flytta. Det andra kommer att hållas i beredskap och beslut om var det skall gruppera tas i händelse av ett större skadeutfall. Socialstyrelsen får uppdraget att inventera resursläget för sjuktransporter och hur personalläget för Region Skåne påverkats av magsjukan.

Dessutom diskuteras på mötet hur man skall förfara nu när viktiga skyddsobjekt blivit röjda, massmedia och sociala media är fullt av desinformation både från främmande makt och från svenska medborgare. Är det livsfarligt att köra lastbil nu? Hur bemöter statsmakterna dessa påståenden? Hur påverkas förtroendet för den politiska ledningen?

Försvarsmakten tar upp frågan om flera av myndigheterna måste bidra till lösandet av Host Nation Support-uppgiften att eventuellt ta emot NATO-förband eftersom en väpnad konflikt mellan Nato och Ryssland i Östersjön verkar rycka allt närmare. Alla berörda myndigheter i MSB samverkansgrupper får i uppgift att redogöra för sina behov respektive vad de skall bidra med om utländska förband kommer till Sverige.

Ur protokollet från krismötet framkommer en rad behov av brådskande avdömningar från regeringen. Många är också överens om att riksdagens krigsdelegation bör aktiveras. Följande punkter måste statsmakterna besluta om och fördela ansvaret för:

• Vilka hamnar skall nyttjas istället för Göteborgs hamn och framförallt - vem ansvarar för resursförstärkningar och omfördelning av resurser?
• Vem koordinerar den förändrade transportsituationen?
• Vilka transportlösningar skall nyttjas från ny hamn till slutanvändare när Göteborgs hamn är obrukbar? Hälsoläget i Skåne måste tas i beaktande.
• Vem dömer av nyttjandet av svensk drivmedelsreserv? Hur skall drivmedel fördelas mellan Försvarsmakten, övriga staten, näringslivet och hushållen?
• Vem leder och genomför omfördelning av mobila elverk från landets kommuner till kommuner i västra Sverige?
• Hur skall skyddsresurser ur Polisen och Försvarsmakten fördelas? Hur ser prioriteringsordningen ut mellan skyddade stabsplatser och ledningsfunktioner, kärnkraftverk och annan energiinfrastruktur, prioriterade transporter och logistiknoder?
• Hur löses polisens behov av logistik vid långa oavbrutna insatser? Vem lämnar stöd till Polisen?
• Hur avser man att lösa bristen på kvalificerad sjukvårdspersonal?
• Hur ser försörjningskedjan ut avseende dricksvatten ut för Örebro och Skåne?
• Vilka kommuner och län skall stödja evakueringen av Halland och hur påverkar den pågående evakueringen de förnödenhetstransporter som omdirigerats p.g.a. läget i Göteborgs hamn och Region Skåne?
• Livsmedelstransporter når p.g.a. situationen i Göteborgs hamn inte fram till landets alla delar. Hur skall dessa områden livsmedelsförsörjas? Vem har uppgiften att planera, leda respektive genomföra dessa livsmedelstransporter?
• Vilka civila myndigheter har uppgifter inom HNS-uppgiften? Vad bör de ha för uppgift?
• Vem fastställer acceptabla risknivåer för civila skyddsobjekt? Flera civila logistikanläggningar och system som är kritiska för Försvarsmakten får ett högre värde för motståndaren än om det varit en ren civil funktion. Vem tar detta beslut på nationell nivå?
• Var och hur gör frivilligorganisationerna bäst nytta? Vilka frivilligorganisationer är efterfrågade och vad kan de erbjuda?
• Om regeringen tar beslut om mobilisering - vilka civila myndigheter och företag måste stödja mobilisering och försörjning av Försvarsmakten?

Slut på utdraget ur Omfall EDMUMD.

Det är oerhört viktigt att förstå att ovanstående är ett generiskt scenario som är komprimerat till ett fåtal dagar vilket är orealistiskt. Det är också viktigt att förstå att det ur alla synvinklar är hypotetiskt. Men det är också viktigt att sätta sig in i beslutsfattarens sits och fundera på hur man skall agera om man kommer till slutsatsen att ovanstående är ett scenario som faktiskt skulle kunna inträffa om än utdraget över tid. Om det är teoretiskt möjligt så måste också beslutsfattare förhålla sig till det. Kan man dessutom föreställa sig hur man på olika sätt från en angripares håll låter förstå att risken för det ovan beskrivna, minskar om man politiskt går i en viss riktning t.ex. avstår från Nato-medlemskap eller avstår från bilateralt samarbete med USA - så har scenariot nått sitt syfte.

Notera särskilt att Sverige i ovanstående scenario hamnat i en mycket svår situation utan att Försvarsmakten kunnat agera i någon av händelserna förutom sabotageförsöket mot stridsledningscentralen. En angripare har alltså försatt nationen i ett mycket instabilt läge där den styrande eliten är påverkbar utan att använda ett enda kvalificerat vapensystem. Finkalibrig eld och sprängdeg är hittills de enda vapen som använts. På Försvarsmaktens Högkvarter kan man inte identifiera någon kvalificerad militär motståndare. Något militärt anfall föreligger inte. (Detta kanske svarar på Reinfeldts fråga: "Försvara oss mot vad?")

Syftet med att beskriva en händelseutveckling i scenarioform är att trigga diskussioner främst bland politiker och tjänstemän men också i media, inklusive sociala  media så att medvetenheten om samhällets sårbarhet ökar och rätt åtgärder kan vidtas i tid.

Vi tar tacksamt emot synpunkter på scenariot i kommentarsfältet nedan. Men var mycket noga med att inte skriva information som du genom din yrkesroll förvärvat och som riskerar att avslöja Sveriges val av metoder för att försvara sig mot den hotbild som beskrivs ovan.

Angriparen

Idag fortsätter artikelserien om Totalförsvaret.

Angriparen. Motståndaren. Fienden. Om vi uppehåller oss vid språkbruket en stund så får vi kanske ledtrådar om dagens ämne. Vi militärer har ett ambivalent förhållande till den företeelse som är själva förutsättningen för vår existens. Utan en potentiell fiende skulle vi inte behöva gå till jobbet. Samtidigt kan vi inte låta bli att intressera oss för denna fiende. (Vissa av oss har det t.o.m. som huvuduppgift.) Det beror kanske på att de är så lika oss. De har också gröna kläder och bilar. De har imponerande vapensystem och intressanta strategier. Vi speglar oss i fienden, vi ser oss själva i dem trots att de egentligen är så olika oss. De talar trots allt ett helt annat språk, de kommer ur en annan kultur, en annan historia.

Det ligger en dold fara i denna identifiering. Men inte som man kan tro, i att vi underskattar fienden. Tvärtom finns det en risk att skickliga officerare överarbetar metoder, strategier och planer för hur fienden kan eller bör mötas - militärt. När det i själva verket inte är det som vi militärer kallar fienden som utgör det riktigt farliga hotet...

Åter till språkbruket - under det Kalla kriget använde sig fler av begreppet "angriparen". Den termen tar oss bort från idrottsliknelser eller näringslivets, från militären inlånade, terminologi. Begreppet angripare beskriver den helhetsapproach som är så viktig att förstå. Därav valet av bilden ovan. Bilden visar omslaget på boken "Anfall mot Sverige" som skrevs av någon eller några personer som döljer sig bakom pseudonymen Sune Andersson. Boken kom 1987 och hamnade i skuggan av Operation Garbo som rönte stor framgång, åtminstone bland oss i branschen.

Boken påstås vara skriven av någon med mycket god insyn i det dåvarande svenska totalförsvaret. Det går naturligtvis inte att belägga, däremot kan man förmoda att författaren haft något otalt med Skattemyndigheten (som det hette då) vilket till slut blir lite komiskt. Oavsett vilket så har bokens angripare (Sovjetunionen och Warszawa-pakten) en avsikt att genom underrättelsetjänsten (KGB och HVA) långsamt infiltrera viktiga samhällsfunktioner och därigenom bädda för spetsigare enheter att slå mot känsliga och oskyddade delar av det civila samhället som har stor betydelse för försvarsviljan och tilltron till rikets styre.

Om vi återkommer till vår egen tid och ser oss omkring; vilka av oss som arbetar för staten och dess fortlevnad har någon erfarenhet av det här totala och allomfattande perspektivet på kriget? Är man en ca 30-40 år gammal officer så har man främst erfarenhet av motståndare och "insurgenter"; Talibaner, krigsherrar som med tusenåriga maffiametoder håller samman klaner mot andra klaner. De underrättelseofficerare som deltar i Mali-operationen betraktar motståndaren på ungefär samma sätt. Och på Balkan fungerade det på liknande sätt om än med etniska och religiösa förtecken.

De officerare som ser en Angripare framför sig som sakta och metodiskt använder hela paletten av påverkansmetoder för att förändra en befolkning som slutligen inte längre litar på nationens ledare - börjar bli ganska få. Officerare förresten - vi har ju inte ens uppgiften. Militärer ägnar sig åt militära hot. Och så skall det naturligtvis vara. Men vem tittar på helheten? Vem gör bedömningar av en potentiell angripares avsikter mot övriga delar av samhället?

Under samma era som begreppet angriparen florerade användes också uttrycket "Stormakt Röd". Obegripligt eftersom det självklart handlade om Sovjetunionen och WP. Men uttrycket gjorde det lite enklare att bortse från propagandan och bli saklig. Vad var det som kännetecknade "Stormakt Röd"? Något som blev övertydligt i böckerna "Operation Garbo" och "Anfall mot Sverige" var att man inte tvekade att använda okonventionella metoder som att söka upp flygförare i sina hem och mörda dem där innan de ens hunnit sätta sig i sina AJ-37:or. En annan metod var att man i civila lastbilar dolde signalspaningsutrustning på så sätt kunde ta sig nära intressanta objekt för att fånga upp kommunikation. Men dessa objekt var inte uteslutande militära.

När man studerar rysk förmågeutveckling så går en röd (!) tråd genom historien och det är att ryssar inte anser att det existerar några "avgörande slag". Kriget vinns genom att samordna taktik och operationer för att uppnå strategiska och politiska mål. Militära aktiviteter syftar alltså till att skapa kaos, helst på den politiska nivån. Detta är klart och tydligt uttalat från den ryska militärstrategiska nivån och har så varit i många decennier. Detta har inte på något sätt ändrats efter Sovjetunionens fall.

Några saker har dock ändrats. Borta är djupanfallsteorin (massinvasion av pansar mot Fulda-passet) och "brända jordens taktik". Och det enda som återstår av Ogarkovs tankar om den moderna operationen är att militära och civila mål bekämpas samtidigt.

Idag utgår den ryska strategiska doktrinen från fyra viktiga målsättningar:

1) Uppnå initiativ och överlägsenhet i informationsarenan (påverka allmänhet och verka för militär försvagning, t ex nedrustning),
2) Uppnå överlägsenhet i luften och i rymden (t ex sensor-och flygkrig),
3) Uppnå överlägsenhet på haven, på marken och genom att besegra och neutralisera motståndarens styrkor och koncentrationer, 
4) Militär framgång bör konsolideras genom att skapa förhållanden som stöder politiska och diplomatiska medel.

1 och 2 har vi sett och känt av i Sverige. Däremot saknas ekonomiska möjligheter att åstadkomma 3 idag vilket vi skall vara glada för. Däremot skall vi se upp med 4. Tänk t.ex. på våra vänner här hemma som ansluter sig till den allt röststarkare skara som vill att Sverige fortsatt skall vara alliansfritt (trots att vi officiellt slutade vara det 2009).

Framgent kommer vi att beskriva på ett konkret sätt hur en angripare kan lamslå Sverige och därmed skapa grund för en politisk förändring i en riktning som är gynnsam för Ryssland. Det är inte sannolikt att det kommer att ske utan det är risken för att det kan ske som är farlig, särskilt när det går upp för politiker vad det innebär.

Av det skälet - och många andra - anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

(Lägg gärna Jägarchefens inlägg "Fait accompli" till ovanstående resonemang)

CJSE - inte bara Afrika

Förra veckan avslutades stabs- och ledningsträningsövningen Combined Joint Staff Exercise. Denna övning har genomförts varje år sedan 2006 med undantag för 2011 och 2014 då Viking-övningen genomfördes.

Scenariot är baserat på verkliga händelser men alla namn på länder, platser och personer är fabricerade. Det finns flera skäl till att inte använda skarpa länder och händelser. Övningen har emellertid oförtjänt blivit associerad med Afrika eller möjligen Afghanistan och tidigare med Balkan. Det är korrekt, scenariot påverkas av den senaste händelseutvecklingen och de konflikthärdar där svensk trupp återfinns. Men faktum är att den erfarenhet man erhåller under CJSE inte alls endast är tillämpbar för insatser långtbortistan, tvärtom så är det kritiskt att alla svenska stabsofficerare har just den kunskap som byggs upp, bl.a. på den här övningen.

En stor fördel med CJSE är att den bedrivs tillsammans med elever från Försvarshögskolan och de finska, baltiska och österrikiska motsvarigheterna. Detta gör att man tvingas att tala och skriva på engelska och man får en mycket god förståelse för vad det innebär att arbeta i en tillfälligt sammansatt och multinationell stab.

Övningen bedrivs på tre platser (Enköping, Karlskrona och Uppsala). Över 1200 deltagare från ett 15-tal nationer deltar. Det är en bedrift av Ledningsregementet att leda planering och genomförande av övningen, även om det sker med god hjälp av FHS och Folke Bernadotte-akademin.

På övningen brukar också ett 50-tal reservofficerare delta. Det är ett utmärkt tillfälle att öva och hålla liv i kunskaper. Det är rimligt att hoppas på att fler reservofficerare får delta i framtiden då övningen ständigt dras med vakanser. Eftersom det är ekonomisk fråga och just för den här övningen reducerades budgeten jämfört med utgångsläget, så finns det anledning att tro att nästa års övning faktiskt kan bli ett rejält övningstillfälle för reservofficerare.

Förutom att chefen för Bogaland Forces (den fiktiva Nato-styrka vars staber övas) bemannades av C INS, Genlt Mårtensson, så var representationen från Försvarsmaktens Högkvarter mycket sparsam. Det finns säkert skäl till det men det ger också en märklig signal till exempelvis andraårseleverna på HSU.

En pikant detalj från scenariot (som självklart är helt öppet) är att den hotfulla grannen i öster, i scenariot kallad "Neland", betedde sig aggressivt och respektlöst genom att kränka luftrum och territorialvatten! Viktigast under hela övningen torde dock vara geniknölsgnuggandet om hur man lämpligast flyttar trupp och inrikesflyktingar till och från Gotland (som i scenariot är en del av Bogaland)...

Under förra veckan besöktes också övningen av flera delegationer bl.a. från Pakistan. Övningen är känd över hela världen, om än inte lika omtalad som Viking.

Nästa övning, CJSE 16, blir en fortsättning på årets där man tar vid den dag då årets övning slutade. 2017 är dock ännu höljt i dunkel eftersom det är högst oklart om Försvarsmakten mäktar med en FMÖ 17 och en Viking 17 samma år. Men det kanske kan vara avgörande för att HVE 18 skall kunna genomföras?

Den här övningen visar med all önskvärd tydlighet hur mycket mer effektiv kris- och konflikthantering bedrivs inom Nato, jämfört med alla andra konstitutioner. Bland annat därför anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Kan vi lita på staten?

Vi fortsätter artikelserien om Totalförsvaret. Idag skriver vi själva.

Staten, det offentliga eller det allmänna. Man måste inte ha läst 180 poäng statskunskap för att ha en uppfattning om vad det gemensamma står för och varför det skall finnas. Det finns ytterligheter i form av extremliberaler och anarkister som anser att staten inte skall finnas alls men de är oerhört lätt räknade i allmänna val.

Vi betalar skatt på inkomster för att stat, kommun och landsting skall ta hand om just det offentliga och det allmänna. De flesta svenskar förvärvsarbetar och betalar skatt på inkomst av tjänst och den största delen av den skatten går till kommunens kostnader.

Relationen mellan det offentliga och medborgaren är tydligast på det lokala och regionala planet. Företag och höginkomsttagare betalar desto mer skatt och där finns en tydligare koppling till staten. Stora företag som betalar mycket skatt liksom kapitalstarka privatpersoner är synnerligen beroende av en tydlig och förutsägbar s.k. jurisdiktion. Den som har arbetat med privatsektorutveckling i tredje världen vet hur oerhört förödande det är för näringsliv och riskkapitalister när staten inte garanterar sådant som betalningsströmmar, lagfarter, säkerheter i form av statsobligationer och upprätthållande av fast penningvärde.

Men det finns några områden till som är snäppet mer abstrakta, som så väl företag som medborgare måste kunna förlita sig på. Ett sådant område är rättsväsendet. Där finns polis, åklagare, domstolar och advokater som ser till att alla är lika inför lagen. Kostnaderna för detta finansieras främst genom statlig skatt. De allra flesta medborgare är laglydiga men ibland blir de utsatta för brott och förväntar sig då att rättsväsendet är funktionellt och effektivt. Det har dock inte så stor betydelse för statens legitimitet om rättsväsendet är ineffektivt ibland för enskilda medborgare. Det leder kanske till personliga tragedier och att en och annan blir rättshaverist för livet eller för en period. Men det hotar inte statens legitimitet.

För företag är det dock oerhört väsentligt att detta fungerar. Företagen placerar sina huvudkontor i de länder där det är lämpligast för dem att vara. Om Sverige visar sig brista i förmågan att hantera kriminalitet mot företag, företagsspioneri eller till och med har svårt att garantera likviditet i bankväsendet, har problem med otillbörlig konkurrens, upphovsrätt och korruption så kommer företagen efter hand att flytta ut ur Sverige.

Den sista instansen för företag och medborgare är landets förmåga att hantera kriser och skydda medborgare, företag och andra värden från effekterna av naturkatastrofer, mänskliga katastrofer eller krig och krigshandlingar. Detta brukar kallas för Totalförsvaret. Om Sverige har excellerat i allt det ovanstående så har landet misslyckats fullständigt med det sistnämnda. Sverige har ett mycket gott företagsklimat, vi tillhör världens 20 företagsvänligaste länder. Svenskar är världens åttonde lyckligaste medborgare. Det är nog inget större fel på välfärden här.

Men när vi börjar titta på landets förmåga att motstå kriser och i värsta fall hantera ett antagonistiskt hot, sannolikt i kombination med kriser - då är Sverige ett katastrofalt misslyckande. Många har beskrivit Alliansens åtta år vid makten och deras ansvar för denna katastrof. Det är förvisso sant men ansvaret faller även på chefer i Försvarsmakten, försvarsmyndigheter och andra myndigheter under de gångna åren. Det faller också en skugga på Göran Perssons regering även om de faktiskt inte hade några särskilda skäl att agera annorlunda än de gjorde.

Idag skulle en skicklig fiende kunna få Sverige på fall med några "enkla handgrepp". En kombination av terroristattacker, biologisk krigföring, informationsoperationer, psykologisk påverkan och elektronisk krigföring (cyberattacker) skulle få Sverige på knä utan att ett enda skott avlossats. Inte ett enda stridsflygplan och inte ett enda örlogsfartyg skulle behöva lämna sin bas. Inga kärnvapen, inga moln av fallskärmssoldater, inga tunga bombflyg, inga atomubåtar.

Bara en smart kombination av asymmetrisk krigföring, effekter uppnådda av lågprofilerade hot som sedan blåses upp genom informations- och påverkanskampanjer. Vi hade tänkt presentera ett scenario här men vi avstår eftersom vi inte bedömer att det finns något försvar mot det. Vårt scenario innehåller ingen sekretessbelagd information men vi har beslutat att inte bidra till den defaitism som spridit sig inom sociala media. Det finns en risk att defaitismen utnyttjas av ryska informationsoperationer.

Istället står vår förhoppning nu till våra försvarspolitiker som i dagarna arbetar fram underlaget till försvarsbeslutet. Vår uppmaning till dem är att inte glömma bort att även om Försvarsmakten behöver pengar till materiel, övningar och fler soldater så behöver också övriga medborgare ett robust och fungerande civilt försvar.

I det ingår polisens och rättsväsendets skydd av medborgare och företag, kommuner och landstings skydd för befolkningen mot t.ex. biologiska stridsmedel, Energimyndighetens ansvar att tillsammans med energiföretag se till att (trots ev sabotage) ransonera elektricitet och drivmedel till hushåll, näringsliv och försvarsmakt. Transportnäringen måste fungera så att förnödenheter når fram till de nyss nämnda. Mat och vatten måste finnas till alla även om samhället är utsatt för extrema påfrestningar. Och informationssystem måste fungera tillräckligt bra för att betalningar skall kunna genomföras, information måste kunna överföras säkert från stat till medborgare och mellan medborgare. Och mycket mer.

Allt detta har man helt bortsett från inför försvarsbeslutet. Det är till och med så illa att myndigheterna inte har några planeringsdirektiv som ger dem uppgiften att planera för ett krigsläge. Det duger inte att hänvisa till ansvarsprincipen - man måste också ha direktiv från rikets ledning vad man skall planera mot och vad man skall klara av samt hur och var extra resurser tilldelas och vad som är prioriterat. Om det råder brist - vem har prioritet? Hur länge? Vem beslutar om att ändra prioriteringar och på vilka grunder? Det saknas styrningar, beslut, prioriteringar, hänvisningar och resursnivåer.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO. Men - låt inte detta komma i vägen för höjda anslag. Vi ber t.ex. Moderaterna att vänta med kravet på NATO-medlemskap. Kunde de inte driva frågan när de satt i regeringen och innehade statsministerposten så kan de vänta ett tag till.

Behövs det civila försvaret också?

Idag fortsätter vår artikelserie om Totalförsvaret. Här skriver Mikael Toll, chef för enheten för trygg energiförsörjning på Energimyndigheten, om sina tankar kring det civila försvaret.

Behövs det civila försvaret också?

·         Ska människor få frysa ihjäl och byggnader frysa sönder och bli obrukbara vid omfattande fjärrvärmeavbrott?

·         Finns förmågan att drivmedelsförsörja många utspridda reservelverk över längre tid?

·         Har blåljusmyndigheter tillgång till bränsle även vid omfattande störningar i drivmedelsförsörjningen?

·         Har samhällsviktiga verksamheter tillgång till el vid eleffekt- eller elenergibrist?

·         Ska kollektivtrafik i Sverige som drivs med fordonsgas fungera även om naturgasleveranser till Europa störs?

De flesta tycker nog som jag att det är rimligt att energianvändare, allra minst samhällsviktiga, har tillgång till den energi de behöver. I vardagen, vid större samhällskriser och kanske även vid höjd beredskap?

Men det sker inte av sig själv, och brister finns redan idag i vardagen. Hoten mot en trygg energiförsörjning är många och varierande. En stor del av vår energiförsörjning hanteras av företag på internationella marknader. Det är till stora delar en framgångsfaktor som minskar vår sårbarhet! En trygg energiförsörjning skapasi första hand i vardagen av dem som producerar, distribuerar och använderenergi. Utöver det behövs en förmåga att lindra konsekvenser om störningar och avbrott ändå inträffar. Statens uppgift är bland annat att skapa tydliga spelregler för marknadens aktörer och säkerställa att krishanteringsåtgärder finns om det värsta inträffar. Insatser för en trygg energiförsörjning behöver anpassas till hur samhället förändras och till de specifika förutsättningar som gäller för just energiförsörjningen. Krishanteringen kan exempelvis inte bygga på svenska särlösningar vid internationella störningar eller eftersträva parallella försörjningsvägar vid sidan av normala flöden. Många olika aktörer har en roll i vardagen, och många av de här aktörerna behöver därför också ha en roll även vid kris.

Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har försämrats. Det innebär att vissa hot har tillkommit eller ökat, även mot energiförsörjningen. I diskussionen om bristande finansiering av det svenska försvaret ser jag sällan resonemang om vad som ska försvaras. Argumentationen stannar ofta vid försvarsmaktens förmåga och behov. Om det civila försvaret någon gång nämns kan det kommenteras med att det saknas en operativt ansvarig myndighet eller att samhällets förmåga att stödja försvarsmakten brister. Jag upplever en obalans och bristande kunskap i diskussionen. Risken är att det här leder till felaktiga prioriteringar och beslut. Riksdagen har antagit mål för Sveriges säkerhet. Vi ska värna befolkningens liv och hälsa, samhällets funktionalitet och vår förmåga att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättsäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Oavsett hur mycket försvarsmaktens förmåga utvecklas kommer den inte att räcka till för att värna det som ska skyddas. Grundläggande för att Sverige ska fungera som nation vid höjd beredskap är att vi även i vardagen har en robusthet för det som är viktigast i samhället, som kan och utvecklas vidare för kris och krig.

Hur uppnår vi den här robustheten? Exemplet Energimyndigheten och energiförsörjningen kan belysa några aspekter. Energimyndigheten har bland annat ansvar för Sveriges olje- och drivmedelsberedskap, för trygg naturgasförsörjning samt för att planera och i den utsträckning regeringen beslutar genomföra ransonering av energi vid bristsituationer. Myndigheten ska inom sitt ansvarsområde för energiberedskap även bedriva omvärldsbevakning och analys samt utveckla och samordna samhällets krisberedskapsförmåga och stödja andra myndigheter med expertkompetens. Energimyndigheten är dessutom en av flera myndigheter som har ett särskilt ansvar för krisberedskap och höjd beredskap enligt krisberedskapsförordningen.

En grundläggande robusthet, tydliga ansvar och roller etc redan i vardagen inom energiförsörjningen utgör en förutsättning för en välfungerande krishantering och planering för höjd beredskap. Det finns ingen nytta med att utveckla parallella krishanteringsåtgärder för fredstida störningar och störningar i krig. Förutom höga kostnader, oklarhet kring ansvar och roller samt gråzonsproblematik skulle åtgärder som utvecklas endast för en fungerande energiförsörjning till samhällsviktig verksamhet vid höjd beredskap vara svåra att upprätthålla och förvalta i vardagen. Det civila försvaret behöver alltså integreras med och komplettera, i vissa fall ersätta, de åtgärder som skapas för fredstida kriser. Eftersom attacker skulle kunna inriktas mot bland annat energiförsörjningen innan höjd beredskap råder är det troligt att krigets krav i vissa fall bör vara dimensionerande för en utvecklad krishanteringsförmåga i vardagen.

Det senaste decenniet har Energimyndighetens anslag för att skapa förutsättningar för en trygg energiförsörjning kraftigt reducerats. Tidigare tilldelades medel genom Utgiftsområde Försvar. Några sådana medel finns inte längre kvar, utöver möjligheten att söka tillfälliga projektmedel i mindre omfattning genom MSB. Samtidigt har många omvärldsförutsättningar förändrats inom energiförsörjningen. Ett löpande utvecklingsbehov finns hos alla aktörer som är beroende av eller påverkar förutsättningarna för produktion, lagring och distribution av energi. Energimyndigheten bidrar inom det egna ansvaret till en utveckling av marknaders funktion och samhällets förmåga att förebygga och lindra konsekvenser av störningar och avbrott. Det sker med en allt högre kostnadseffektivitet tack vare ökad integrering med andra myndighetsuppgifter, regelverk etc. Trots minskade anslag har myndigheten idag bättre förutsättningar än tidigare att verka för en trygg energiförsörjning i samhället i vardag och kris. Men utvecklingen sker i en relativt långsam takt. Prioritering sker mellan många angelägna åtgärder. Utvecklingsinsatser som bedöms mindre viktiga än de som är mest prioriterade skjuts på framtiden. De åtgärder som har utvecklats är fokuserade på fredstida förutsättningar och behov. Exempelvis har ett uppdaterat planeringssystem för ransonering av drivmedel inte bedömts som lika viktigt som andra åtgärder, då fredstida störningar i första hand kan hanteras med de beredskapslager som finns och utvecklats sedan 70-talets oljekriser.

Möjligen skulle andra prioriteringar ha gjorts om uppdraget tidigare varit att stärka det civila försvaret. Ransonering av drivmedel kan vara en viktig åtgärd att ha förberedd inför höjd beredskap. Men civila myndigheter med ansvar för planering för höjd beredskap enligt krisberedskapsförordningen har varken fått förtydligade uppdrag eller resurser för omfattande utvecklingsarbete. Inför 2015 äskade Energimyndigheten två årsarbetskrafter för att påbörja en analys av vad planering för höjd beredskap innebär i förändrade förutsättningar och behov. Vad ett utvecklat civilt försvar inom exempelvis olje- och drivmedelsförsörjningen kostar är omöjligt att svara på innan en analys är genomförd. Som en jämförelse innehåller dagens beredskapslager av olja värden för tiotalet miljarder kronor. Från (den icke beslutade) budgetpropositionen hösten 2014, utgiftsområde Försvar: ”Regeringen anser att aktörer med ansvar inom det civila försvaret ska ha en hög förmåga att hantera sina uppgifter under höjd beredskap. Detta ligger inom myndigheternas ordinarie ansvar och ska ske med befintliga anslag”. Men några sådana resurser finns inte idag hos majoriteten av de civila myndigheter som har ansvar och nödvändig sektorsspecifik kompetens för att återuppta planeringen av det civila försvaret.

Höjd beredskap ställer delvis andra krav än vad dagens fredstida krishantering tillgodoser. För ett utvecklat totalförsvar behöver även det civila försvaret utvecklas. Alla aspekter av det civila försvaret. Det måste göras integrerat med en ökad robusthet i vardagen och inför fredstida kriser. Även analyser om vad som skulle behöva förändras eller utvecklas kräver resurser som idag saknas hos många civila myndigheter. Dagens försvarsdebatt får inte baseras på en felaktig bild av samhällets förutsättningar och behov. Det bör finnas en bättre balans i diskussionen om det framtida försvaret och om åtgärder som behöver finansieras. För ett fungerande totalförsvar är det viktigt att de civila myndigheternas roll i utvecklingen inte glöms bort eller missförstås. Alla dessa civila myndigheter bör få förutsättningar att ta sitt ansvar, genom tydligare styrsignaler och grundläggande finansiering för uppgifterna. Oavsett hur mycket eller lite som satsas på en välfungerande försvarsmakt kommer samhällets förmåga att skydda det som är viktigt vid höjd beredskap även i framtiden att brista om vi inte tar det civila försvarets förutsättningar och behov på större allvar.

Mikael Toll, Chef enheten för trygg energiförsörjning, Energimyndigheten

Kommer Sverige att stå utan Totalförsvar även efter försvarsbeslutet?

Idag inleder vi artikelserien om Totalförsvaret med en generell iakttagelse från signaturen Totalt försvarbart.

Inför annalkande försvarspolitiska inriktningsproposition finns anledning att belysa ett antal frågor vilka under en längre period utsatts för svår politisk eftersatthet, och där särskild inriktning nu behövs. Frågorna är av sådan betydelse att eventuell otydlighet och osynlighet i propositionen är direkt underminerande för svensk säkerhet både direkt här och nu, och för många år framåt. Alla frågor inom berört område kan inte belysas i detta inlägg, men tre kommer att övergripande presenteras. Alla tre borde kännas igen av den insatte, men dessvärre verkar politiskt ansvariga inte riktigt vilja kännas vid dem.

Inledningsvis, genom svensk författningsgrund existerar Totalförsvaret i Sverige idag, trots vissa skeptiker. Att Totalförsvaret skulle vara obsolet eller historia är därmed en felaktig uppgift, och uppfattningen bör betraktas som ett direkt tjänstefel om den innehas av ansvarig aktör i Totalförsvaret.  Totalförsvaret består som bekant av såväl militär som civil verksamhet. Vad gäller den civila verksamheten, det civila försvaret, är det all (civil) verksamhet som ska bedrivas under höjd beredskap. I fred är består det civila försvaret av planering och förberedelse för krigsfara och krig.

Vad som också är bekant är att det ”svenska försvaret” i dagligt språkbruk inte innefattar både militär och civil verksamhet, utan enbart militär verksamhet (eller snarare, Försvarsmaktens verksamhet relativt exklusivt).  På senare tid har ett visst fokus lyckats hamna också på Försvarsmaktens behov av stöd från civil sida. Bl.a. har försvarsberedning och budgetproposition hanterat civilt försvar primärt ur detta perspektiv (efter många år av tystnad). Med vissa lite mer skinande undantag har frågan om civilt försvar i media- och bloggosfären enbart  behandlats vid enstaka tillfällen, och då klämts in i avslutande meningar. Civilt försvar i politiken har som pliktskyldigast omnämnts (oftast på direkt förfrågan) av försvarsministern i vissa framträdanden som hanterat utvecklingen av "det svenska försvaret". Svenska politiker som fått frågan har hittills gett antingen inget svar överhuvudtaget, eller enbart svaret "det är viktigt, och måste stärkas" utan vidare resonemang eller svar på följdfrågor.

Det militära försvaret ska i någon bildlig mening utgöra spetsen i det svenska försvaret, varför det må kännas relevant att tala om detta. Men som företrädare för Försvarsmakten själva uttryckligen sagt vid flera tillfällen: de utgör endast ett av de säkerhets- och försvarspolitiska verktygen i regeringens låda. Ett verktyg som är mycket beroende av övriga verktyg i lådan. Om spetsen står på ett fundament av kvicksand, eller på ett luftslott av önsketänk, måste man undra över spetsens förutsättningar.

Mot bakgrund av ovanstående och blickandes mot kommande proposition finns några punkter som orsakar mig rejäla pannrynk och sömnlösa nätter.

För det första: det stående problemet med missförståndet att Försvarsmakten utgör det svenska försvaret. Detta missförstånd föranleder, tidvis stora, snedvridningar i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningar och i fördelade medel. De civila verksamheternas säkerhetspolitiska tyngd framkommer inte. Det betyder också att satsningar på ”det svenska försvaret” inte görs med helhetssyn. Att civilt försvar ofta enbart handlar om stödet till Försvarsmaktens operativa förmåga är förståeligt, men inte acceptabelt om man ser ur perspektivet Totalförsvar. Vem ser till skyddet av civilbefolkningen i krig? Vem ser till samhällets funktionalitet i krig? Dessa ytterligare två strecksatser (i målet för civilt försvar) är där de riktigt stora samhällskostnaderna kommer att ligga (varför det är förståeligt att politikerna vill tiga ihjäl dem).

Först det andra: den säkerhetspolitiska verktygslådan avseende civilt försvar är mer eller mindre tom (att jämföra med tomma lador, förutom att dessa lador är tomma på riktigt). Verktygen avvecklades och avreglerades med intåget av den eviga freden (ungefär samtidigt som Ryssland började sin militärreform vi nu ser resultatet av förresten). Hårt uttryckt betyder det att ingen verksamhet i samhället, hur samhällsviktig den än är, kan garantera någon försvarsförmåga vid krigsfara. T.ex. är vare sig personal eller materiel krigsplacerade hos civila aktörer, vilket undergräver garantin att bedriva någonting alls vid krigsfara och krig om det inte sker på frivillig basis. Det innebär att det eventuella stöd vår (lilla) Försvarsmakt behöver till sina 55 000 personer idag i princip inte finns. Styrningen hittills har varit att befintliga ekonomiska ramar gäller för att återupprätta det civila försvaret. Än så länge har inte ett ljud hörts om eventuella nya medel i och med propositionen. Detta är inte bara befängt och otvetydigt förknippat med stor okunskap om sakers förhållanden på t.ex. länsstyrelser, kommuner och centrala myndigheter, utan också en kraftfull signaleffekt från politisk nivå: svensk säkerhet är inte prioriterad, och om aktörer själva prioriterar det får de se till att själva omfördela sina pengar.

För det tredje: Det finns en missuppfattning att krisberedskapen som den är idag kan nyttjas för att hantera höjd beredskap och krig. Det är i delar en sanning med modifikation, i delar rent önsketänk, och i delar ren lögn. Detta inlägg kommer inte gå in i detalj här. Det borde inte heller behöva vara källa till någon stor dramatik eftersom krisberedskapen inte utvecklats och dimensionerats mot kriget. Har utvecklingen av krisberedskapen försvårat och försämrat vår förmåga? För det första, förmåga till vad exakt? Att samverka? För det andra, troligtvis nej (vad som försämrat är att vi slängde ur barnet med badvattnet vad gäller civilt försvar). Men vad som avgjort försvårar och försämrar en utveckling mot att civila myndigheter och aktörer ska kunna ta sig an kriget som hotbild i såväl planering som vid eventuell situation, är motviljan att inse krisberedskapens gränser och brister. Denna motvilja finns inte överallt, men eftersom motviljan stödjer de som vill frånsäga sig ansvar att tilldela resurser som behövs för att utveckla det civila försvaret så finns den hos de med såväl tyngst ansvar som pengapåsen.

Alltså:

1) Det måste bli ett STOPP på snedvridningen i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningarna och i tilldelade medel! Det svenska försvaret - Totalförsvaret - består av militär och civil verksamhet. De civila verksamheterna sträcker sig långt bortom stödet till en liten Försvarsmakt, och börjar långt innan beslut om höjd beredskap fattats.

2) Det måste bli ett STOPP på undfallenheten hos svenska politiker att ta i frågan om civilt försvar och vad detta i verkligheten kostar. Det civila försvarets lador är tomma på riktigt. Signaleffekten från politikerna är idag tydliga: a) vi förstår inte frågan, alt. b) vi nedvärderar de civila verksamheternas betydelse i försvaret (så varför ska nån annan bry sig?), eller c) vi är inte beredda att ta en ev politisk risk trots konsekvenserna för svensk säkerhet.

3) Det måste bli ett STOPP på önsketänket att krisberedskapen håller i hela hotskalan. Sluta föda den missuppfattningen, för gyttjan vi står vi blir bara djupare ju mer vi vägrar acceptera att krisberedskapen utvecklats mot andra hotbilder och med andra ingångsvärden. Detta behöver inte finnas prestige i detta - ödmjukhet, ärlighet och tydlighet är vad som nu behövs.
Avslutningsvis - låt oss nu lägga diskussionerna om begreppen samlat försvar vs Totalförsvar till historien. I Sverige finns ett Totalförsvar. Nu måste vi lägga vår kraft på att skapa effekt.

Signaturen Totalt försvarbart