måndag 6 april 2015

Behövs det civila försvaret också?

Idag fortsätter vår artikelserie om Totalförsvaret. Här skriver Mikael Toll, chef för enheten för trygg energiförsörjning på Energimyndigheten, om sina tankar kring det civila försvaret.


Behövs det civila försvaret också?


·         Ska människor få frysa ihjäl och byggnader frysa sönder och bli obrukbara vid omfattande fjärrvärmeavbrott?

·         Finns förmågan att drivmedelsförsörja många utspridda reservelverk över längre tid?

·         Har blåljusmyndigheter tillgång till bränsle även vid omfattande störningar i drivmedelsförsörjningen?

·         Har samhällsviktiga verksamheter tillgång till el vid eleffekt- eller elenergibrist?

·         Ska kollektivtrafik i Sverige som drivs med fordonsgas fungera även om naturgasleveranser till Europa störs?

De flesta tycker nog som jag att det är rimligt att energianvändare, allra minst samhällsviktiga, har tillgång till den energi de behöver. I vardagen, vid större samhällskriser och kanske även vid höjd beredskap?

Men det sker inte av sig själv, och brister finns redan idag i vardagen. Hoten mot en trygg energiförsörjning är många och varierande. En stor del av vår energiförsörjning hanteras av företag på internationella marknader. Det är till stora delar en framgångsfaktor som minskar vår sårbarhet! En trygg energiförsörjning skapasi första hand i vardagen av dem som producerar, distribuerar och använderenergi. Utöver det behövs en förmåga att lindra konsekvenser om störningar och avbrott ändå inträffar. Statens uppgift är bland annat att skapa tydliga spelregler för marknadens aktörer och säkerställa att krishanteringsåtgärder finns om det värsta inträffar. Insatser för en trygg energiförsörjning behöver anpassas till hur samhället förändras och till de specifika förutsättningar som gäller för just energiförsörjningen. Krishanteringen kan exempelvis inte bygga på svenska särlösningar vid internationella störningar eller eftersträva parallella försörjningsvägar vid sidan av normala flöden. Många olika aktörer har en roll i vardagen, och många av de här aktörerna behöver därför också ha en roll även vid kris.

Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har försämrats. Det innebär att vissa hot har tillkommit eller ökat, även mot energiförsörjningen. I diskussionen om bristande finansiering av det svenska försvaret ser jag sällan resonemang om vad som ska försvaras. Argumentationen stannar ofta vid försvarsmaktens förmåga och behov. Om det civila försvaret någon gång nämns kan det kommenteras med att det saknas en operativt ansvarig myndighet eller att samhällets förmåga att stödja försvarsmakten brister. Jag upplever en obalans och bristande kunskap i diskussionen. Risken är att det här leder till felaktiga prioriteringar och beslut. Riksdagen har antagit mål för Sveriges säkerhet. Vi ska värna befolkningens liv och hälsa, samhällets funktionalitet och vår förmåga att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättsäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Oavsett hur mycket försvarsmaktens förmåga utvecklas kommer den inte att räcka till för att värna det som ska skyddas. Grundläggande för att Sverige ska fungera som nation vid höjd beredskap är att vi även i vardagen har en robusthet för det som är viktigast i samhället, som kan och utvecklas vidare för kris och krig.

Hur uppnår vi den här robustheten? Exemplet Energimyndigheten och energiförsörjningen kan belysa några aspekter. Energimyndigheten har bland annat ansvar för Sveriges olje- och drivmedelsberedskap, för trygg naturgasförsörjning samt för att planera och i den utsträckning regeringen beslutar genomföra ransonering av energi vid bristsituationer. Myndigheten ska inom sitt ansvarsområde för energiberedskap även bedriva omvärldsbevakning och analys samt utveckla och samordna samhällets krisberedskapsförmåga och stödja andra myndigheter med expertkompetens. Energimyndigheten är dessutom en av flera myndigheter som har ett särskilt ansvar för krisberedskap och höjd beredskap enligt krisberedskapsförordningen.

En grundläggande robusthet, tydliga ansvar och roller etc redan i vardagen inom energiförsörjningen utgör en förutsättning för en välfungerande krishantering och planering för höjd beredskap. Det finns ingen nytta med att utveckla parallella krishanteringsåtgärder för fredstida störningar och störningar i krig. Förutom höga kostnader, oklarhet kring ansvar och roller samt gråzonsproblematik skulle åtgärder som utvecklas endast för en fungerande energiförsörjning till samhällsviktig verksamhet vid höjd beredskap vara svåra att upprätthålla och förvalta i vardagen. Det civila försvaret behöver alltså integreras med och komplettera, i vissa fall ersätta, de åtgärder som skapas för fredstida kriser. Eftersom attacker skulle kunna inriktas mot bland annat energiförsörjningen innan höjd beredskap råder är det troligt att krigets krav i vissa fall bör vara dimensionerande för en utvecklad krishanteringsförmåga i vardagen.

Det senaste decenniet har Energimyndighetens anslag för att skapa förutsättningar för en trygg energiförsörjning kraftigt reducerats. Tidigare tilldelades medel genom Utgiftsområde Försvar. Några sådana medel finns inte längre kvar, utöver möjligheten att söka tillfälliga projektmedel i mindre omfattning genom MSB. Samtidigt har många omvärldsförutsättningar förändrats inom energiförsörjningen. Ett löpande utvecklingsbehov finns hos alla aktörer som är beroende av eller påverkar förutsättningarna för produktion, lagring och distribution av energi. Energimyndigheten bidrar inom det egna ansvaret till en utveckling av marknaders funktion och samhällets förmåga att förebygga och lindra konsekvenser av störningar och avbrott. Det sker med en allt högre kostnadseffektivitet tack vare ökad integrering med andra myndighetsuppgifter, regelverk etc. Trots minskade anslag har myndigheten idag bättre förutsättningar än tidigare att verka för en trygg energiförsörjning i samhället i vardag och kris. Men utvecklingen sker i en relativt långsam takt. Prioritering sker mellan många angelägna åtgärder. Utvecklingsinsatser som bedöms mindre viktiga än de som är mest prioriterade skjuts på framtiden. De åtgärder som har utvecklats är fokuserade på fredstida förutsättningar och behov. Exempelvis har ett uppdaterat planeringssystem för ransonering av drivmedel inte bedömts som lika viktigt som andra åtgärder, då fredstida störningar i första hand kan hanteras med de beredskapslager som finns och utvecklats sedan 70-talets oljekriser.

Möjligen skulle andra prioriteringar ha gjorts om uppdraget tidigare varit att stärka det civila försvaret. Ransonering av drivmedel kan vara en viktig åtgärd att ha förberedd inför höjd beredskap. Men civila myndigheter med ansvar för planering för höjd beredskap enligt krisberedskapsförordningen har varken fått förtydligade uppdrag eller resurser för omfattande utvecklingsarbete. Inför 2015 äskade Energimyndigheten två årsarbetskrafter för att påbörja en analys av vad planering för höjd beredskap innebär i förändrade förutsättningar och behov. Vad ett utvecklat civilt försvar inom exempelvis olje- och drivmedelsförsörjningen kostar är omöjligt att svara på innan en analys är genomförd. Som en jämförelse innehåller dagens beredskapslager av olja värden för tiotalet miljarder kronor. Från (den icke beslutade) budgetpropositionen hösten 2014, utgiftsområde Försvar: ”Regeringen anser att aktörer med ansvar inom det civila försvaret ska ha en hög förmåga att hantera sina uppgifter under höjd beredskap. Detta ligger inom myndigheternas ordinarie ansvar och ska ske med befintliga anslag”. Men några sådana resurser finns inte idag hos majoriteten av de civila myndigheter som har ansvar och nödvändig sektorsspecifik kompetens för att återuppta planeringen av det civila försvaret.

Höjd beredskap ställer delvis andra krav än vad dagens fredstida krishantering tillgodoser. För ett utvecklat totalförsvar behöver även det civila försvaret utvecklas. Alla aspekter av det civila försvaret. Det måste göras integrerat med en ökad robusthet i vardagen och inför fredstida kriser. Även analyser om vad som skulle behöva förändras eller utvecklas kräver resurser som idag saknas hos många civila myndigheter. Dagens försvarsdebatt får inte baseras på en felaktig bild av samhällets förutsättningar och behov. Det bör finnas en bättre balans i diskussionen om det framtida försvaret och om åtgärder som behöver finansieras. För ett fungerande totalförsvar är det viktigt att de civila myndigheternas roll i utvecklingen inte glöms bort eller missförstås. Alla dessa civila myndigheter bör få förutsättningar att ta sitt ansvar, genom tydligare styrsignaler och grundläggande finansiering för uppgifterna. Oavsett hur mycket eller lite som satsas på en välfungerande försvarsmakt kommer samhällets förmåga att skydda det som är viktigt vid höjd beredskap även i framtiden att brista om vi inte tar det civila försvarets förutsättningar och behov på större allvar.

Mikael Toll, Chef enheten för trygg energiförsörjning, Energimyndigheten

1 kommentar: