CJSE - inte bara Afrika

Förra veckan avslutades stabs- och ledningsträningsövningen Combined Joint Staff Exercise. Denna övning har genomförts varje år sedan 2006 med undantag för 2011 och 2014 då Viking-övningen genomfördes.

Scenariot är baserat på verkliga händelser men alla namn på länder, platser och personer är fabricerade. Det finns flera skäl till att inte använda skarpa länder och händelser. Övningen har emellertid oförtjänt blivit associerad med Afrika eller möjligen Afghanistan och tidigare med Balkan. Det är korrekt, scenariot påverkas av den senaste händelseutvecklingen och de konflikthärdar där svensk trupp återfinns. Men faktum är att den erfarenhet man erhåller under CJSE inte alls endast är tillämpbar för insatser långtbortistan, tvärtom så är det kritiskt att alla svenska stabsofficerare har just den kunskap som byggs upp, bl.a. på den här övningen.

En stor fördel med CJSE är att den bedrivs tillsammans med elever från Försvarshögskolan och de finska, baltiska och österrikiska motsvarigheterna. Detta gör att man tvingas att tala och skriva på engelska och man får en mycket god förståelse för vad det innebär att arbeta i en tillfälligt sammansatt och multinationell stab.

Övningen bedrivs på tre platser (Enköping, Karlskrona och Uppsala). Över 1200 deltagare från ett 15-tal nationer deltar. Det är en bedrift av Ledningsregementet att leda planering och genomförande av övningen, även om det sker med god hjälp av FHS och Folke Bernadotte-akademin.

På övningen brukar också ett 50-tal reservofficerare delta. Det är ett utmärkt tillfälle att öva och hålla liv i kunskaper. Det är rimligt att hoppas på att fler reservofficerare får delta i framtiden då övningen ständigt dras med vakanser. Eftersom det är ekonomisk fråga och just för den här övningen reducerades budgeten jämfört med utgångsläget, så finns det anledning att tro att nästa års övning faktiskt kan bli ett rejält övningstillfälle för reservofficerare.

Förutom att chefen för Bogaland Forces (den fiktiva Nato-styrka vars staber övas) bemannades av C INS, Genlt Mårtensson, så var representationen från Försvarsmaktens Högkvarter mycket sparsam. Det finns säkert skäl till det men det ger också en märklig signal till exempelvis andraårseleverna på HSU.

En pikant detalj från scenariot (som självklart är helt öppet) är att den hotfulla grannen i öster, i scenariot kallad "Neland", betedde sig aggressivt och respektlöst genom att kränka luftrum och territorialvatten! Viktigast under hela övningen torde dock vara geniknölsgnuggandet om hur man lämpligast flyttar trupp och inrikesflyktingar till och från Gotland (som i scenariot är en del av Bogaland)...

Under förra veckan besöktes också övningen av flera delegationer bl.a. från Pakistan. Övningen är känd över hela världen, om än inte lika omtalad som Viking.

Nästa övning, CJSE 16, blir en fortsättning på årets där man tar vid den dag då årets övning slutade. 2017 är dock ännu höljt i dunkel eftersom det är högst oklart om Försvarsmakten mäktar med en FMÖ 17 och en Viking 17 samma år. Men det kanske kan vara avgörande för att HVE 18 skall kunna genomföras?

Den här övningen visar med all önskvärd tydlighet hur mycket mer effektiv kris- och konflikthantering bedrivs inom Nato, jämfört med alla andra konstitutioner. Bland annat därför anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Kan vi lita på staten?

Vi fortsätter artikelserien om Totalförsvaret. Idag skriver vi själva.

Staten, det offentliga eller det allmänna. Man måste inte ha läst 180 poäng statskunskap för att ha en uppfattning om vad det gemensamma står för och varför det skall finnas. Det finns ytterligheter i form av extremliberaler och anarkister som anser att staten inte skall finnas alls men de är oerhört lätt räknade i allmänna val.

Vi betalar skatt på inkomster för att stat, kommun och landsting skall ta hand om just det offentliga och det allmänna. De flesta svenskar förvärvsarbetar och betalar skatt på inkomst av tjänst och den största delen av den skatten går till kommunens kostnader.

Relationen mellan det offentliga och medborgaren är tydligast på det lokala och regionala planet. Företag och höginkomsttagare betalar desto mer skatt och där finns en tydligare koppling till staten. Stora företag som betalar mycket skatt liksom kapitalstarka privatpersoner är synnerligen beroende av en tydlig och förutsägbar s.k. jurisdiktion. Den som har arbetat med privatsektorutveckling i tredje världen vet hur oerhört förödande det är för näringsliv och riskkapitalister när staten inte garanterar sådant som betalningsströmmar, lagfarter, säkerheter i form av statsobligationer och upprätthållande av fast penningvärde.

Men det finns några områden till som är snäppet mer abstrakta, som så väl företag som medborgare måste kunna förlita sig på. Ett sådant område är rättsväsendet. Där finns polis, åklagare, domstolar och advokater som ser till att alla är lika inför lagen. Kostnaderna för detta finansieras främst genom statlig skatt. De allra flesta medborgare är laglydiga men ibland blir de utsatta för brott och förväntar sig då att rättsväsendet är funktionellt och effektivt. Det har dock inte så stor betydelse för statens legitimitet om rättsväsendet är ineffektivt ibland för enskilda medborgare. Det leder kanske till personliga tragedier och att en och annan blir rättshaverist för livet eller för en period. Men det hotar inte statens legitimitet.

För företag är det dock oerhört väsentligt att detta fungerar. Företagen placerar sina huvudkontor i de länder där det är lämpligast för dem att vara. Om Sverige visar sig brista i förmågan att hantera kriminalitet mot företag, företagsspioneri eller till och med har svårt att garantera likviditet i bankväsendet, har problem med otillbörlig konkurrens, upphovsrätt och korruption så kommer företagen efter hand att flytta ut ur Sverige.

Den sista instansen för företag och medborgare är landets förmåga att hantera kriser och skydda medborgare, företag och andra värden från effekterna av naturkatastrofer, mänskliga katastrofer eller krig och krigshandlingar. Detta brukar kallas för Totalförsvaret. Om Sverige har excellerat i allt det ovanstående så har landet misslyckats fullständigt med det sistnämnda. Sverige har ett mycket gott företagsklimat, vi tillhör världens 20 företagsvänligaste länder. Svenskar är världens åttonde lyckligaste medborgare. Det är nog inget större fel på välfärden här.

Men när vi börjar titta på landets förmåga att motstå kriser och i värsta fall hantera ett antagonistiskt hot, sannolikt i kombination med kriser - då är Sverige ett katastrofalt misslyckande. Många har beskrivit Alliansens åtta år vid makten och deras ansvar för denna katastrof. Det är förvisso sant men ansvaret faller även på chefer i Försvarsmakten, försvarsmyndigheter och andra myndigheter under de gångna åren. Det faller också en skugga på Göran Perssons regering även om de faktiskt inte hade några särskilda skäl att agera annorlunda än de gjorde.

Idag skulle en skicklig fiende kunna få Sverige på fall med några "enkla handgrepp". En kombination av terroristattacker, biologisk krigföring, informationsoperationer, psykologisk påverkan och elektronisk krigföring (cyberattacker) skulle få Sverige på knä utan att ett enda skott avlossats. Inte ett enda stridsflygplan och inte ett enda örlogsfartyg skulle behöva lämna sin bas. Inga kärnvapen, inga moln av fallskärmssoldater, inga tunga bombflyg, inga atomubåtar.

Bara en smart kombination av asymmetrisk krigföring, effekter uppnådda av lågprofilerade hot som sedan blåses upp genom informations- och påverkanskampanjer. Vi hade tänkt presentera ett scenario här men vi avstår eftersom vi inte bedömer att det finns något försvar mot det. Vårt scenario innehåller ingen sekretessbelagd information men vi har beslutat att inte bidra till den defaitism som spridit sig inom sociala media. Det finns en risk att defaitismen utnyttjas av ryska informationsoperationer.

Istället står vår förhoppning nu till våra försvarspolitiker som i dagarna arbetar fram underlaget till försvarsbeslutet. Vår uppmaning till dem är att inte glömma bort att även om Försvarsmakten behöver pengar till materiel, övningar och fler soldater så behöver också övriga medborgare ett robust och fungerande civilt försvar.

I det ingår polisens och rättsväsendets skydd av medborgare och företag, kommuner och landstings skydd för befolkningen mot t.ex. biologiska stridsmedel, Energimyndighetens ansvar att tillsammans med energiföretag se till att (trots ev sabotage) ransonera elektricitet och drivmedel till hushåll, näringsliv och försvarsmakt. Transportnäringen måste fungera så att förnödenheter når fram till de nyss nämnda. Mat och vatten måste finnas till alla även om samhället är utsatt för extrema påfrestningar. Och informationssystem måste fungera tillräckligt bra för att betalningar skall kunna genomföras, information måste kunna överföras säkert från stat till medborgare och mellan medborgare. Och mycket mer.

Allt detta har man helt bortsett från inför försvarsbeslutet. Det är till och med så illa att myndigheterna inte har några planeringsdirektiv som ger dem uppgiften att planera för ett krigsläge. Det duger inte att hänvisa till ansvarsprincipen - man måste också ha direktiv från rikets ledning vad man skall planera mot och vad man skall klara av samt hur och var extra resurser tilldelas och vad som är prioriterat. Om det råder brist - vem har prioritet? Hur länge? Vem beslutar om att ändra prioriteringar och på vilka grunder? Det saknas styrningar, beslut, prioriteringar, hänvisningar och resursnivåer.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO. Men - låt inte detta komma i vägen för höjda anslag. Vi ber t.ex. Moderaterna att vänta med kravet på NATO-medlemskap. Kunde de inte driva frågan när de satt i regeringen och innehade statsministerposten så kan de vänta ett tag till.

Behövs det civila försvaret också?

Idag fortsätter vår artikelserie om Totalförsvaret. Här skriver Mikael Toll, chef för enheten för trygg energiförsörjning på Energimyndigheten, om sina tankar kring det civila försvaret.

Behövs det civila försvaret också?

·         Ska människor få frysa ihjäl och byggnader frysa sönder och bli obrukbara vid omfattande fjärrvärmeavbrott?

·         Finns förmågan att drivmedelsförsörja många utspridda reservelverk över längre tid?

·         Har blåljusmyndigheter tillgång till bränsle även vid omfattande störningar i drivmedelsförsörjningen?

·         Har samhällsviktiga verksamheter tillgång till el vid eleffekt- eller elenergibrist?

·         Ska kollektivtrafik i Sverige som drivs med fordonsgas fungera även om naturgasleveranser till Europa störs?

De flesta tycker nog som jag att det är rimligt att energianvändare, allra minst samhällsviktiga, har tillgång till den energi de behöver. I vardagen, vid större samhällskriser och kanske även vid höjd beredskap?

Men det sker inte av sig själv, och brister finns redan idag i vardagen. Hoten mot en trygg energiförsörjning är många och varierande. En stor del av vår energiförsörjning hanteras av företag på internationella marknader. Det är till stora delar en framgångsfaktor som minskar vår sårbarhet! En trygg energiförsörjning skapasi första hand i vardagen av dem som producerar, distribuerar och använderenergi. Utöver det behövs en förmåga att lindra konsekvenser om störningar och avbrott ändå inträffar. Statens uppgift är bland annat att skapa tydliga spelregler för marknadens aktörer och säkerställa att krishanteringsåtgärder finns om det värsta inträffar. Insatser för en trygg energiförsörjning behöver anpassas till hur samhället förändras och till de specifika förutsättningar som gäller för just energiförsörjningen. Krishanteringen kan exempelvis inte bygga på svenska särlösningar vid internationella störningar eller eftersträva parallella försörjningsvägar vid sidan av normala flöden. Många olika aktörer har en roll i vardagen, och många av de här aktörerna behöver därför också ha en roll även vid kris.

Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har försämrats. Det innebär att vissa hot har tillkommit eller ökat, även mot energiförsörjningen. I diskussionen om bristande finansiering av det svenska försvaret ser jag sällan resonemang om vad som ska försvaras. Argumentationen stannar ofta vid försvarsmaktens förmåga och behov. Om det civila försvaret någon gång nämns kan det kommenteras med att det saknas en operativt ansvarig myndighet eller att samhällets förmåga att stödja försvarsmakten brister. Jag upplever en obalans och bristande kunskap i diskussionen. Risken är att det här leder till felaktiga prioriteringar och beslut. Riksdagen har antagit mål för Sveriges säkerhet. Vi ska värna befolkningens liv och hälsa, samhällets funktionalitet och vår förmåga att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättsäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Oavsett hur mycket försvarsmaktens förmåga utvecklas kommer den inte att räcka till för att värna det som ska skyddas. Grundläggande för att Sverige ska fungera som nation vid höjd beredskap är att vi även i vardagen har en robusthet för det som är viktigast i samhället, som kan och utvecklas vidare för kris och krig.

Hur uppnår vi den här robustheten? Exemplet Energimyndigheten och energiförsörjningen kan belysa några aspekter. Energimyndigheten har bland annat ansvar för Sveriges olje- och drivmedelsberedskap, för trygg naturgasförsörjning samt för att planera och i den utsträckning regeringen beslutar genomföra ransonering av energi vid bristsituationer. Myndigheten ska inom sitt ansvarsområde för energiberedskap även bedriva omvärldsbevakning och analys samt utveckla och samordna samhällets krisberedskapsförmåga och stödja andra myndigheter med expertkompetens. Energimyndigheten är dessutom en av flera myndigheter som har ett särskilt ansvar för krisberedskap och höjd beredskap enligt krisberedskapsförordningen.

En grundläggande robusthet, tydliga ansvar och roller etc redan i vardagen inom energiförsörjningen utgör en förutsättning för en välfungerande krishantering och planering för höjd beredskap. Det finns ingen nytta med att utveckla parallella krishanteringsåtgärder för fredstida störningar och störningar i krig. Förutom höga kostnader, oklarhet kring ansvar och roller samt gråzonsproblematik skulle åtgärder som utvecklas endast för en fungerande energiförsörjning till samhällsviktig verksamhet vid höjd beredskap vara svåra att upprätthålla och förvalta i vardagen. Det civila försvaret behöver alltså integreras med och komplettera, i vissa fall ersätta, de åtgärder som skapas för fredstida kriser. Eftersom attacker skulle kunna inriktas mot bland annat energiförsörjningen innan höjd beredskap råder är det troligt att krigets krav i vissa fall bör vara dimensionerande för en utvecklad krishanteringsförmåga i vardagen.

Det senaste decenniet har Energimyndighetens anslag för att skapa förutsättningar för en trygg energiförsörjning kraftigt reducerats. Tidigare tilldelades medel genom Utgiftsområde Försvar. Några sådana medel finns inte längre kvar, utöver möjligheten att söka tillfälliga projektmedel i mindre omfattning genom MSB. Samtidigt har många omvärldsförutsättningar förändrats inom energiförsörjningen. Ett löpande utvecklingsbehov finns hos alla aktörer som är beroende av eller påverkar förutsättningarna för produktion, lagring och distribution av energi. Energimyndigheten bidrar inom det egna ansvaret till en utveckling av marknaders funktion och samhällets förmåga att förebygga och lindra konsekvenser av störningar och avbrott. Det sker med en allt högre kostnadseffektivitet tack vare ökad integrering med andra myndighetsuppgifter, regelverk etc. Trots minskade anslag har myndigheten idag bättre förutsättningar än tidigare att verka för en trygg energiförsörjning i samhället i vardag och kris. Men utvecklingen sker i en relativt långsam takt. Prioritering sker mellan många angelägna åtgärder. Utvecklingsinsatser som bedöms mindre viktiga än de som är mest prioriterade skjuts på framtiden. De åtgärder som har utvecklats är fokuserade på fredstida förutsättningar och behov. Exempelvis har ett uppdaterat planeringssystem för ransonering av drivmedel inte bedömts som lika viktigt som andra åtgärder, då fredstida störningar i första hand kan hanteras med de beredskapslager som finns och utvecklats sedan 70-talets oljekriser.

Möjligen skulle andra prioriteringar ha gjorts om uppdraget tidigare varit att stärka det civila försvaret. Ransonering av drivmedel kan vara en viktig åtgärd att ha förberedd inför höjd beredskap. Men civila myndigheter med ansvar för planering för höjd beredskap enligt krisberedskapsförordningen har varken fått förtydligade uppdrag eller resurser för omfattande utvecklingsarbete. Inför 2015 äskade Energimyndigheten två årsarbetskrafter för att påbörja en analys av vad planering för höjd beredskap innebär i förändrade förutsättningar och behov. Vad ett utvecklat civilt försvar inom exempelvis olje- och drivmedelsförsörjningen kostar är omöjligt att svara på innan en analys är genomförd. Som en jämförelse innehåller dagens beredskapslager av olja värden för tiotalet miljarder kronor. Från (den icke beslutade) budgetpropositionen hösten 2014, utgiftsområde Försvar: ”Regeringen anser att aktörer med ansvar inom det civila försvaret ska ha en hög förmåga att hantera sina uppgifter under höjd beredskap. Detta ligger inom myndigheternas ordinarie ansvar och ska ske med befintliga anslag”. Men några sådana resurser finns inte idag hos majoriteten av de civila myndigheter som har ansvar och nödvändig sektorsspecifik kompetens för att återuppta planeringen av det civila försvaret.

Höjd beredskap ställer delvis andra krav än vad dagens fredstida krishantering tillgodoser. För ett utvecklat totalförsvar behöver även det civila försvaret utvecklas. Alla aspekter av det civila försvaret. Det måste göras integrerat med en ökad robusthet i vardagen och inför fredstida kriser. Även analyser om vad som skulle behöva förändras eller utvecklas kräver resurser som idag saknas hos många civila myndigheter. Dagens försvarsdebatt får inte baseras på en felaktig bild av samhällets förutsättningar och behov. Det bör finnas en bättre balans i diskussionen om det framtida försvaret och om åtgärder som behöver finansieras. För ett fungerande totalförsvar är det viktigt att de civila myndigheternas roll i utvecklingen inte glöms bort eller missförstås. Alla dessa civila myndigheter bör få förutsättningar att ta sitt ansvar, genom tydligare styrsignaler och grundläggande finansiering för uppgifterna. Oavsett hur mycket eller lite som satsas på en välfungerande försvarsmakt kommer samhällets förmåga att skydda det som är viktigt vid höjd beredskap även i framtiden att brista om vi inte tar det civila försvarets förutsättningar och behov på större allvar.

Mikael Toll, Chef enheten för trygg energiförsörjning, Energimyndigheten

Kommer Sverige att stå utan Totalförsvar även efter försvarsbeslutet?

Idag inleder vi artikelserien om Totalförsvaret med en generell iakttagelse från signaturen Totalt försvarbart.

Inför annalkande försvarspolitiska inriktningsproposition finns anledning att belysa ett antal frågor vilka under en längre period utsatts för svår politisk eftersatthet, och där särskild inriktning nu behövs. Frågorna är av sådan betydelse att eventuell otydlighet och osynlighet i propositionen är direkt underminerande för svensk säkerhet både direkt här och nu, och för många år framåt. Alla frågor inom berört område kan inte belysas i detta inlägg, men tre kommer att övergripande presenteras. Alla tre borde kännas igen av den insatte, men dessvärre verkar politiskt ansvariga inte riktigt vilja kännas vid dem.

Inledningsvis, genom svensk författningsgrund existerar Totalförsvaret i Sverige idag, trots vissa skeptiker. Att Totalförsvaret skulle vara obsolet eller historia är därmed en felaktig uppgift, och uppfattningen bör betraktas som ett direkt tjänstefel om den innehas av ansvarig aktör i Totalförsvaret.  Totalförsvaret består som bekant av såväl militär som civil verksamhet. Vad gäller den civila verksamheten, det civila försvaret, är det all (civil) verksamhet som ska bedrivas under höjd beredskap. I fred är består det civila försvaret av planering och förberedelse för krigsfara och krig.

Vad som också är bekant är att det ”svenska försvaret” i dagligt språkbruk inte innefattar både militär och civil verksamhet, utan enbart militär verksamhet (eller snarare, Försvarsmaktens verksamhet relativt exklusivt).  På senare tid har ett visst fokus lyckats hamna också på Försvarsmaktens behov av stöd från civil sida. Bl.a. har försvarsberedning och budgetproposition hanterat civilt försvar primärt ur detta perspektiv (efter många år av tystnad). Med vissa lite mer skinande undantag har frågan om civilt försvar i media- och bloggosfären enbart  behandlats vid enstaka tillfällen, och då klämts in i avslutande meningar. Civilt försvar i politiken har som pliktskyldigast omnämnts (oftast på direkt förfrågan) av försvarsministern i vissa framträdanden som hanterat utvecklingen av "det svenska försvaret". Svenska politiker som fått frågan har hittills gett antingen inget svar överhuvudtaget, eller enbart svaret "det är viktigt, och måste stärkas" utan vidare resonemang eller svar på följdfrågor.

Det militära försvaret ska i någon bildlig mening utgöra spetsen i det svenska försvaret, varför det må kännas relevant att tala om detta. Men som företrädare för Försvarsmakten själva uttryckligen sagt vid flera tillfällen: de utgör endast ett av de säkerhets- och försvarspolitiska verktygen i regeringens låda. Ett verktyg som är mycket beroende av övriga verktyg i lådan. Om spetsen står på ett fundament av kvicksand, eller på ett luftslott av önsketänk, måste man undra över spetsens förutsättningar.

Mot bakgrund av ovanstående och blickandes mot kommande proposition finns några punkter som orsakar mig rejäla pannrynk och sömnlösa nätter.

För det första: det stående problemet med missförståndet att Försvarsmakten utgör det svenska försvaret. Detta missförstånd föranleder, tidvis stora, snedvridningar i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningar och i fördelade medel. De civila verksamheternas säkerhetspolitiska tyngd framkommer inte. Det betyder också att satsningar på ”det svenska försvaret” inte görs med helhetssyn. Att civilt försvar ofta enbart handlar om stödet till Försvarsmaktens operativa förmåga är förståeligt, men inte acceptabelt om man ser ur perspektivet Totalförsvar. Vem ser till skyddet av civilbefolkningen i krig? Vem ser till samhällets funktionalitet i krig? Dessa ytterligare två strecksatser (i målet för civilt försvar) är där de riktigt stora samhällskostnaderna kommer att ligga (varför det är förståeligt att politikerna vill tiga ihjäl dem).

Först det andra: den säkerhetspolitiska verktygslådan avseende civilt försvar är mer eller mindre tom (att jämföra med tomma lador, förutom att dessa lador är tomma på riktigt). Verktygen avvecklades och avreglerades med intåget av den eviga freden (ungefär samtidigt som Ryssland började sin militärreform vi nu ser resultatet av förresten). Hårt uttryckt betyder det att ingen verksamhet i samhället, hur samhällsviktig den än är, kan garantera någon försvarsförmåga vid krigsfara. T.ex. är vare sig personal eller materiel krigsplacerade hos civila aktörer, vilket undergräver garantin att bedriva någonting alls vid krigsfara och krig om det inte sker på frivillig basis. Det innebär att det eventuella stöd vår (lilla) Försvarsmakt behöver till sina 55 000 personer idag i princip inte finns. Styrningen hittills har varit att befintliga ekonomiska ramar gäller för att återupprätta det civila försvaret. Än så länge har inte ett ljud hörts om eventuella nya medel i och med propositionen. Detta är inte bara befängt och otvetydigt förknippat med stor okunskap om sakers förhållanden på t.ex. länsstyrelser, kommuner och centrala myndigheter, utan också en kraftfull signaleffekt från politisk nivå: svensk säkerhet är inte prioriterad, och om aktörer själva prioriterar det får de se till att själva omfördela sina pengar.

För det tredje: Det finns en missuppfattning att krisberedskapen som den är idag kan nyttjas för att hantera höjd beredskap och krig. Det är i delar en sanning med modifikation, i delar rent önsketänk, och i delar ren lögn. Detta inlägg kommer inte gå in i detalj här. Det borde inte heller behöva vara källa till någon stor dramatik eftersom krisberedskapen inte utvecklats och dimensionerats mot kriget. Har utvecklingen av krisberedskapen försvårat och försämrat vår förmåga? För det första, förmåga till vad exakt? Att samverka? För det andra, troligtvis nej (vad som försämrat är att vi slängde ur barnet med badvattnet vad gäller civilt försvar). Men vad som avgjort försvårar och försämrar en utveckling mot att civila myndigheter och aktörer ska kunna ta sig an kriget som hotbild i såväl planering som vid eventuell situation, är motviljan att inse krisberedskapens gränser och brister. Denna motvilja finns inte överallt, men eftersom motviljan stödjer de som vill frånsäga sig ansvar att tilldela resurser som behövs för att utveckla det civila försvaret så finns den hos de med såväl tyngst ansvar som pengapåsen.

Alltså:

1) Det måste bli ett STOPP på snedvridningen i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningarna och i tilldelade medel! Det svenska försvaret - Totalförsvaret - består av militär och civil verksamhet. De civila verksamheterna sträcker sig långt bortom stödet till en liten Försvarsmakt, och börjar långt innan beslut om höjd beredskap fattats.

2) Det måste bli ett STOPP på undfallenheten hos svenska politiker att ta i frågan om civilt försvar och vad detta i verkligheten kostar. Det civila försvarets lador är tomma på riktigt. Signaleffekten från politikerna är idag tydliga: a) vi förstår inte frågan, alt. b) vi nedvärderar de civila verksamheternas betydelse i försvaret (så varför ska nån annan bry sig?), eller c) vi är inte beredda att ta en ev politisk risk trots konsekvenserna för svensk säkerhet.

3) Det måste bli ett STOPP på önsketänket att krisberedskapen håller i hela hotskalan. Sluta föda den missuppfattningen, för gyttjan vi står vi blir bara djupare ju mer vi vägrar acceptera att krisberedskapen utvecklats mot andra hotbilder och med andra ingångsvärden. Detta behöver inte finnas prestige i detta - ödmjukhet, ärlighet och tydlighet är vad som nu behövs.
Avslutningsvis - låt oss nu lägga diskussionerna om begreppen samlat försvar vs Totalförsvar till historien. I Sverige finns ett Totalförsvar. Nu måste vi lägga vår kraft på att skapa effekt.

Signaturen Totalt försvarbart

Svik inte det svenska folket!

När alla röster räknats i valet 2014 så hamnade Sverige i en ganska besvärlig parlamentarisk situation. Detta har belysts mycket väl i media. Det ledde fram till den s.k. Decemberöverenskommelsen som också har vänts ut och in på i media.

Nu när vi närmar oss den stund då regeringen skall lämna in den försvarspolitiska inriktningspropositionen så är det dags att påminna politikerna om att mandatfördelningen i riksdagen vad gäller försvarsfrågor trots allt med en förkrossande majoritet är för ett svenskt försvar och även för en förstärkning av detsamma.

NATO-frågan måste lämnas därhän till dess att partierna har nått en bred majoritet för anslagshöjningar. Att kasta in NATO-frågan nu är oansvarigt vilket också Anna Kinberg Batra fick erfara för några veckor sedan. Klokt att hon snabbt rättade sina uttalanden då. NATO-frågan får inte blockera en bred överenskommelse om höjda anslag.

Det är dessutom så att propositionen handlar om så mycket mer än höjda anslag. Det finns inget självändamål med höjda anslag. Det skall inte heller leda till höjda skatter och inte heller till försämrad välfärd. Det vi söker är höjd försvarsförmåga och därmed en höjd tröskel för fientligt väpnat angrepp.

Därför är det så oerhört viktigt att regeringen, statsrådsberedningen och försvarsutskottet nu får en möjlighet att i lugn och ro mejsla ut de ack så viktiga detaljerna.

Räknar man socialdemokraterna, alliansens partier och sverigedemokraterna som försvarsvänliga så är 86 % av riksdagen för ett starkt försvar. Tittar man på valresultatet så är 5 190 922 väljare i så fall positiva till ett starkt försvar.

Även de traditionellt försvarsovänliga partierna kan ha sina ljusa stunder. Bl. a. anser vänstern att värnplikten skall återinföras. Utan att värdera förslagets realiserbarhet så måste det ändå betraktas som försvarsvänligt.

Miljöpartiet och Feministiskt initiativ driver oerhört viktiga frågor men de kan knappast anses försvarsvänliga. Man skall dock komma ihåg att i valet röstade 623 994 personer på dem. Och i riksdagen har V och Mp endast 14 % av mandaten.

Sverigedemokraternas politik bygger på förslag om förändringar i invandringspolitiken som 5 488 838 röstberättigade svenskar inte ställer sig bakom. Och deras förslag om hur försvaret skall utvecklas bedöms av många experter som ofullständiga och orealistiska. Men de representerar 801 178 röster i valet och de är ett försvarsvänligt parti.

Alla de väljare som gick till val (valdeltagandet var över 85%) på en ansvarsfull säkerhetspolitik och försvarspolitik måste bemötas med respekt. Mycket få svenskar röstade på att särintressen skulle prioriteras högre än en säker och trygg tillvaro. Sannolikt har försvinnande få svenskar röstat för att Sverige skall utgöra ett säkerhetsvakuum och ge signaler till Ryssland att landet inte kan försvara sig.

Nu måste regeringen och övriga riksdagspartier ta sitt ansvar så att den försvarspolitiska inriktningspropositionen blir så bra så att lugn, trygghet och stabilitet kan byggas med de till buds stående medlen.

Och vi anser fortfarande att Sverige bör gå med i Nato. Men låt den frågan mogna till dess att vi har en samsyn på hur försvaret av Sverige skall förstärkas.

Ryska påsken - två år senare

Om en vecka är det två år sedan det simulerade ryska flyganfallet mot Sverige. Efter midnatt såg den svenska luftbevakningens personal på sina datorskärmar sex farkoster anflyga från öster. De kom från baser i Sankt Petersburgs-området, passerade över Finska viken och öster om Stockholms skärgård. Normalt flyger ryskt flyg därefter söderut över Östersjön för att landa i Kaliningrad, men nu svängde planen av mot Sverige.

Orsaken till uppståndelsen var två tunga bombplan av typen Tu-22M3 Backfire. De kan medföra kryssningsrobotar som vapenbärare för kärnladdningar. Bombplanen skyddades av fyra Su-27 Flanker. Klockan 02.00 den 29 mars 2013 var de ryska planen utanför Gotska sandön, 30–40 kilometer utanför Sveriges territorialgräns.

Av detta drog vi, alla försvarsbloggare och försvarstwittrare och några få journalister slutsatsen att Ryssland nu såg Sverige som en potentiell fiende och hädanefter skulle ägna mycket resurser åt liknande aktiviteter och vi från och med den dagen skulle få se en kraftig upprustning av försvaret och en stark opinion för det, inklusive massmedia.

Vi på Reservofficer myntade i upphetsningen begreppet "Ryska påsken":

Trending #ryskapåsken @Twitt_Skipper @wisemanswisdoms @SvDse #svfm #säkpol #föpol #svpol
— Reservofficer (@Reservofficer1) 22 april 2013

Men si där hade vi fel. Och våra svenska journalister fortsatte att leva i tron att detta var något tillfälligt eller kanske något som "militären" hittat på för att få mer pengar till den ständigt sinande budgeten. Politikerna hade absolut ingen förmåga att ta till sig scenarioförändringen - förutom möjligen i fagra ord och betydelselösa utfästelser ("satsningar").

Det skulle dröja ända till oktober 2014 innan nästa stora uppvaknande kom - Operation ÖRNEN - den s.k. undervattensunderrättelseoperationen i Kanholmsfjärden. Detta var beviset för att ryssen var här igen, det kalla kriget var lika kallt som på 80-talet och Sverige skulle nu äntligen få sitt gamla försvar åter. Men - ingen ubåt kom upp till ytan och något större intryck på politikerna gjorde det inte - även om Löfven och Hultqvist sufflerade av ÖB stämde i bäcken på en presskonferens.

Det som dock förändrades kraftigt var journalistiken och opinionen. I undersökningen MSB Opinion 2014 ansåg 55% av de tillfrågade att försvarspolitiken var "Ganska dålig" eller "Mycket dålig". Endast 5% tyckte att den var mycket bra.

Omvärldsutvecklingen har rullat vidare i samma riktning. Ryssland övar, hotar, kränker och bedriver psyops i ständigt ökande omfattning. USA, NATO och EU fortsätter att bemöta detta med soft power, så när som på fåhövdade amerikanska truppinsatser och övningar längs EU:s östra gräns.

Det är då som det stora vemodet rullar in... Tänk vi har helt fel? Vi har berört detta tidigare i ett inlägg som hette "Den store illusionisten" och publicerades på Medium första gången 10 december. Tänk om det Putin gör i västerled bara en enda stor distraktion för någonting helt annat? Tänk om Ryska påsken och allt annat som Ryssland företagit sig sedan dess är en enda gigantisk vilseledningsoperation?

Självklart kan man utesluta att det endast rör sig om vilseledning. Att destabilisera väst är ett tydligt och logiskt mål för Putin. Det skulle öka inflytandet över Östeuropa - Rysslands grannländer - avsevärt om EU och NATO upplöstes. Putin vill göra affärer och samarbeta med enskilda länder t.ex. Turkiet, Grekland eller Ungern. Detta omöjliggörs till stor del av NATO och EU. Putin vill bestämma själv över sina närmsta grannländer som t.ex. Vitryssland, Georgien och Armenien. Han verkställer t. om. en invasion för att säkerställa inflytandet över Ukraina. Helst vill han också bestämma över Estland och Lettland.

Men nu berör vi något mycket intressant. Putin tvekar inte att gå in (eller förstärka) militärt som i Georgien (Kaukasus), Ukraina och Transnistrien. Men när det handlar om EU eller NATO-länder så stannar det vid uttalanden från personer i hans närhet. Vi har hört ambassadör Mikhail Vanin hota Danmark med att deras fartyg blir mål för ryska kärnvapen och vi har sett en liten skådespelartrupp anförda av den i Ryssland välkända TV-profilen och skådespelaren Dimitrij Kharatyan framföra en hyllning till Putin där budskapet var att Krim hör till Ryssland - liksom även Finland och Polen! Med undantag av bortförandet av Eston Kohver har de baltiska länderna endast utsatts för informationsoperationer.

Men märk väl att allt detta är soft power. De militära insatserna i Ukraina och övningarna i Östersjön och Barents hav - och även i Svarta havet - är hard power, men övningar kan bedrivas på en plats och syfta till insats någon helt annanstans. När vi övar på Tofta och Granhammar för att några veckor senare framrycka väster om M-e-Z så har ju platsen för övningen mindre betydelse. Metoder, rutiner och procedurer, ledning, samband och koordinering är mycket viktigare än plats och i viss mån terräng.

Som vi har beskrivit många gånger baseras rysk strategi på Sun Zu och som vi har resonerat många gånger förr så har Ryssland en lång historia och mycket erfarenhet av deception, vilseledning. Det är så väl inarbetat så att det sitter i ryggmärgen hos ryska officerare och underrättelsemän. Vilseledning måste i stort sett alltid finnas med som en komponent.

Studera den här kartan:

Vi har för resonemangets skull ritat in ryska truppansamlingar i närheten av Ukrainska gränsen, Engels-basen och Svarta havs-flottan på Krim. Ryssland har också en armébas i Armenien. Det finns också ryska armé- och specialförband i Tjetjenien.

Kan det vara så att Ryssland har avsikter söder om Kaukasus som man för allt i världen inte vill avslöja? Kan det vara så att man under många år odlat relationer med Syrien och Iran för att på sikt bli den starkaste aktören i Mellanöstern, när USA har krigströttat ut sig där.

Ryssland (Sovjetunionen) var det första landet som erkände Iran 1979 men eftersom Sovjet försåg Saddam med vapen i kriget med Iran så kyldes relationen ned men så snart Sovjetunionen och WP föll så återupptogs relationerna. På 90-talet köpte Iran mycket vapen från Ryssland. Och allt eftersom relationerna mellan Iran och Israel försämrats och även relationen med USA så har Iran vänt sig till Ryssland och Kina. Samarbetet med Ryssland omfattar idag inte bara vapen och kärnkraft utan också jordbruk, telekommunikationer och den övriga energisektorn. Gazprom och Lukoil är djupt involverade i den iranska gas- och oljeproduktionen.

För den som vill fördjupa sig i relationen Ryssland-Iran finns en mycket bra artikel här: http://www.academia.edu/3215490/The_Limits_of_the_Russian-Iranian_Strategic_Alliance_its_History_and_Geopolitics_and_the_Nuclear_Issue

Kopplingen mellan Ryssland och Syrien är tydlig. Assad har Putins fulla stöd och i Putins värld var det han som förhindrade att USA bombade bort Assad.

Så kommer då knäckfrågan - ISIS. Iran bidrar, om än mycket blygsamt i kriget mot ISIS. Assad är kluven då ISIS även slåss mot Assads fiender. Men vad har Ryssland, Iran och ISIS gemensamt? De är alla fientligt inställda till USA och Israel. Av olika skäl, men ändå.

Jokern är förstås Turkiet. Eftersom landet har en egen agenda för Mellanöstern och inte enbart är en NATO-medlem och USA-allierad så blir det extra krångligt. Ryssland har dock framgångsrikt samarbetat med Turkiet i flera frågor t.ex. kärnkraft och finanssektorn.

Längre än så här kommer vi inte just nu. Men låt oss vara helt ärliga - Ryssland kommer inte att lyckas med att destabilisera EU till den grad att t.ex. Ungern eller Grekland väljer att gå ur och dessutom väljer att unilateralt samarbeta med Ryssland på ett sådant sätt att de vänder väst ryggen. Det skulle de förlora allt för mycket på.

Och en sak är säker - Rysslands riktigt stora handelspartner i EU - Tyskland och Frankrike kommer att vända Ryssland ryggen om Ryssland övergår till hard power mot EU eller NATO. De ryska oligarkernas förmögenheter i City of London ligger pyrt till liksom banktillgångarna i Schweiz. Detta vill inte Putin äventyra.

Vad drar vi då för slutsats?

Viktigt att komma ihåg att en rysk presidents aktiviteter till minst 90% är riktade inåt, mot Ryssland och den ryska befolkningen. Det pågår en ständig maktkamp i Kreml och det är en utmaning att krama ur produktivitet ur det ryska samhället. Mycket av det som sker på den utrikespolitiska och säkerhetspolitiska scenen syftar trots sin karaktär till att regera och behålla makten över Ryssland självt.

Någonting är på gång söder om Kaukasus och Ryssland har en plan för det. För i Putin och hans närmstas whataboutistiska värld är det kanske fullt legitimt att företa en expeditionär operation i Mellanöstern med kopior av de amerikanska argumenten för att göra samma sak? Förutsättningarna finns ju där: Irak och Syrien ligger i spillror, ISIS slår sönder det ännu mer, USA har misslyckats, Mellanöstern skulle kunna stabiliseras av en syrisk-rysk-iransk "fredsbevarande styrka". Något FN-mandat behövs ju inte, det har ju USA redan visat. Axis of Evil blir den nya Coalition of the Willing.

Detta kostar dock massor med pengar. Fråga USA. Det är också därför som USA använder det vapnet just nu. De vet vad det kostar och de vet också vad det kan få för konsekvenser för hemmaopinionen. Äldre ryssar har tydliga minnen från misslyckandet i Afghanistan vilket är en faktor att hantera.

Och den största frågan är obesvarad - varför vill de ha inflytande i Mellanöstern? Handel med rika länder? Söka allianser för att återupprätta den bipolära världsordningen (USA-Ryssland)? Stödja jihadism och islamsk extremism som ett proxy-vapen mot USA? Utökad buffertzon?

Å andra sidan kan man ställa exakt samma fråga till USA och det svar man får av dem kan mycket väl gälla Ryssland.

Och för övrigt anser vi förstås att Sverige bör gå med i Nato.

Cyberattackförmåga - gästinlägg av Jan Kallenberg

Gästskribenten, reservofficeren, Jan Kallenberg på Cyber Security Research and Education Institute, University of Texas at Dallas, skriver idag om cyberattackförmåga - högaktuell sedan försvarsminister Peter Hultqvist aviserat att Sverige skall inneha den förmågan.

Artikeln är tidigare publicerad på C4ISR & Networks, därav språkvalet.

Vi inleder dock med en liten film.




THE TIME TO ACT - IS BEFORE THE ATTACK

In my view, one of the major weaknesses in cyber defense planning is the perception that there is time to lead a cyber defense while under attack. It is likely that a major attack is automated and premeditated. If it is automated the systems will execute the attacks at computational speed. In that case no political or military leadership would be able to lead of one simple reason – it has already happened before they react.

A premeditated attack is planned for a long time, maybe years, and if automated, the execution of a massive number of exploits will be limited to minutes. Therefore, future cyber defense would rely on components of artificial intelligence that can assess, act, and mitigate at computational speed. Naturally, this is a development that does not happen overnight.

In an environment where the actual digital interchange occur at computational speed, the only thing the government can do is to prepare, give guidelines, set rules of engagement, disseminate knowledge to ensure a cyber resilient society, and let the coders prepare the systems to survive in a degraded environment.

Another important factor is how these cyber defense measures can be reversed engineered and how visible they are in a pre-conflict probing wave of cyber attacks. If the preset cyber defense measures can be "measured up" early in a probing phase of a cyber conflict it is likely that the defense measures can through reverse engineering become force multiplier for the future attacks – instead of bulwarks against the attacks.

So we enter the land of "damned if you do-damned if you don't" because if we pre-stage the conflict with artificial intelligence supported decision systems that lead the cyber defense at computational speed we are also vulnerable by being reverse engineered and the artificial intelligence becomes tangible stupidity.

We are in the early dawn of cyber conflicts, we can see the silhouettes of what is coming, but one thing becomes very clear – the time factor. Politicians and military leadership will have no factual impact on the actual events in real time in conflicts occurring at computational speed, so focus have then to be at the front end. The leadership is likely to have the highest impact by addressing what has to be done pre-conflict to ensure resilience when under attack.

Jan Kallberg is a researcher at the Cyber Security Research and Education Institute, University of Texas at Dallas