11 september

Datumet "den 11 september" kommer för minst tre, sannolikt fem, generationer att förknippas med ett paradigmskifte. Det var den dagen kriget bytte skepnad.

En angripare kunde med icke-kinetiska och icke-militära vapen angripa en motståndare på dess eget territorium trots det geostrategiska läget och trots den monumentala fortifikationsnivå som råder på alla skyddsobjekt i USA.

Men framförallt är det USA:s svar på detta ofattbara terrordåd som ändrar på grunderna för krigföringen. Visserligen växte insatsen i Afghanistan till att omfatta över 130 000 man men sett över perioden 1991 (Kuwait-kriget) till 2014 (ISAF avslutas) så har det amerikanska anfallskriget gått från att vara en klassisk Guderiansk markoffensiv med pansar och artilleri via RMA (Revolution in Military Affairs - det som blev NBF i Sverige) och hamna i dagens krigföring där samtliga arenor inklusive informationsarenan är samordnade i tiden och ett utfall av minutiös planering enligt NATO's gemensamma planeringsverktyg (GOP). Begreppen "targeting" och "joint effects" föll på varje stabsmedlems läpp och plötsligt skulle även hela samhället inbegripas i planering och genomförande i form av DIME eller PMESII.

Kriget är inte längre något som kan överlåtas till militären, kriget skall vara politik även ute hos den enskilda soldaten.

En annan utveckling handlar om att kriget skall bli kliniskt, kirurgiskt och antiseptiskt. Det låter mer som en operationssal men det handlar om att soldater och lägre befäl inte skall behöva konfronteras med döda och skadade fiender mer än absolut nödvändigt. Drönare, stridsflyg, CAS, kryssnings-robotar, helikoptrar, elektronisk krigföring etc flyttar fler och fler soldater från "fronten" och detta innebär att det inte längre finns någon front.

Samtidigt har de få som faktiskt skjuter för att döda, som ser och hör den fiende man bekämpar (skjuter ihjäl eller skadeskjuter) med sin automatkarbin - fått en förhöjd status och refereras oftare och oftare till som "specialförband". Vanligt traditionellt infanteri i stora mängder är inte generalernas viktigaste resurs som det var för 100 år sedan. Inte heller pansar (kavalleri) är särskilt avgörande för en general. Kriget kan faktiskt avgöras eller rentav förhindras om några få utvalda elitsoldater (sic!) kan ta sig ända in i sovrummet hos landets president eller en farlig terroristledare. En liten maktdemonstration som räcker för att plocka bort ett av Clausewitz stödben. Detta var vad Navy Seals gjorde med bin Laden (och Al Qaida försvann efter det) och det var vad SAS gjorde i Oman, Aden och Gambia.

Det är mot denna bakgrund man skall se reduktionen av den svenska militära försvarsmakten och behovet av att möta ett asymmetriskt angrepp där angriparen kanske inte ens använder militära medel men ändå uppnår sina mål som t.ex. i Omfall EDMUND.

Idag minns vi också Anna Lindh som utsattes för ett mordförsök den 10 september som trots kvalificerade sjukvårdsinsatser ledde till hennes död den 11 september. Det var andra gången som en stor och betydelsefull politiker mördades på öppen gata i Sverige. Mordet på Palme är ännu inte uppklarat (se upp för Gunnar Walls bok som kommer den 16 september där han sannolikt pekar ut svensk polis och militär) men mordet på Anna Lindh anses uppklarat även om många har uttryckt tvivel över att en ensam galning kan mörda landets utrikesminister mot bakgrund av just Palme-mordet.

Så väl 9/11 som Palme-mordet och mordet på Anna Lindh omgärdas av ofantliga mängder konspirationsteorier som på olika sätt vädras på internet. Det påstås att både 9/11 och Palme-mordet var ett "inside job" och det är faktiskt en och annan foliehatt som anser att mordet på Anna Lindh också på något underligt sätt har utförts på uppdrag av CIA eller av någon annan skuggorganisation.

Vi har självklart inga enkla svar men vill som vanligt slå ett slag för att var och en funderar på om inte det finns någon som tjänar på att folket tror att polis, militär och underrättelsetjänst mördar deras ledare. Om det är något som kan leda till revolution så är det ju sådant.

Att försöka destabilisera sina motståndare ägnade sig KGB åt under Sovjet-tiden och det ägnar sig SVR åt idag. Har man läst ända hit i dagens inlägg så är man sannolikt en hardcore fan av vår blogg, tack för det, och då har man redan koll på Bezmenov, Pacepa och Mithrokin. Dessa personer har på ett bra sätt beskrivit den sovjetiska och ryska destabiliseringsstrategin.

Anledningen till att vi idag tar upp det igen är att på temat krigföring enligt ovan så ingår informationskrigföringen i dagens krig i sådan omfattning att man kan säga att den rentav är viktigare än den kinetiska krigföringen, åtminstone som politisk påverkansmetod. Är målet att påverka motståndarens politiska beslut och det räcker med att generera en falsk bild så är det förstås mycket bättre än att föra krig med kinetiska medel. Det är billigare och lidandet för det egna folket minskar.

Glöm sedan inte bort det allra viktigaste med informationskrigföringen - den går aldrig att helt härleda till angriparen. Den kan alltid bortförklaras eller förnekas. Det kan inte en kryssningsrobot. Tänk på det när du läser alster av överlöpare och femtekolonnare i Sverige på svenska.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato, särskilt när Ryssland hotar med motåtgärder om vi gör det.