Grodan är kokt

Uttrycket "Att koka en groda" bygger på föreställningen att om man lägger en groda i kallt vatten och sedan gradvis höjer temperaturen till kokpunkten så kommer grodan inte att försöka hoppa ur vattnet utan långsamt kokas levande. Detta är förstås en faktoid och det är t.o.m. så att en viss Dr Hutchinson på University of Oklahoma provat på grodkokningens sköna konst och lite besviket konstaterat att grodan hoppade ut när temperaturen nådde kritiska nivåer.

Oavsett hur det ligger till med verklighetens grodor så är det väl känt att människor kan vänjas till att acceptera de mest vidriga förhållanden. Stanford Prison-experimentet och Aaron Antonovskys KASAM-studier på 70-talet är de mest kända exemplen men det finns många fler.

På vilket sätt har människans förmåga till anpassning bäring på den säkerhetspolitiska debatten i Sverige idag? Det viktigaste svaret på den frågan är de kunskaper vi har om rysk och tidigare sovjetisk destabiliseringsmetodik.

Vi har tidigare här på bloggen rekommenderat läsare att studera Jurij Bezmenov, Ion Pacepa och Vasili Mithrokin. Skälet till det är att de är mycket höga avhoppare från mycket centrala positioner inom den sovjetiska underrättelsetjänsten eller någon av länderna i Warszawa-paktens motsvarighet.
De beskriver alla den destabiliseringsstrategi som KGB skapade under 70-talet och som rönte stora framgångar under hela 80-talet. Vi har beskrivit detta ingående tidigare här på bloggen, t.ex. det välorganiserade kärnvapenmotståndet i Tyskland och Storbritannien.

När Sovjetunionen kollapsade var det många ryssar, t.ex. Vladimir Putin, Igor Setjin, Sergei Ivanov, Alexey Miller och Jurij Kovalchuk som var besvikna på hur den dåvarande ryska eliten behandlade det gamla imperiet. Dessa personer återfinns idag i toppen på det ryska samhället och har nära kopplingar till underrättelsetjänsten eller armén.

Många har beskrivit Putins väg till makten, bäst har Masha Gessen lyckats i boken ”Mannen utan ansikte”, om man bortser från hennes demoniseringstendenser. Det viktigaste med boken är hennes beskrivning av Ryssland under det sena 90-talet och maktklicken runt Jeltsin och Berezovsky som lade grunden för Putins absoluta makt.

En annan viktig beskrivning av Putins väg till hans nuvarande position är Karen Dawisha och hennes bok ”Putin’s kleptocracy”. Den stat som Putin skapat ur det Sovjetiska imperiet liknar inget annat på jorden. Det är ibland lättare att förstå sig på den kinesiska statsbildningen trots att den är omvittnat hemlighetsfull och intrikat. Följ gärna Anders Åslund och Martin Kragh på Twitter för att förstå mer.

Sverige har att hantera att vi är ett grannland till Ryssland. Våra politiker måste tillsammans med finska, polska, tyska och baltiska politiker hantera Östersjön ur ett geopolitiskt och säkerhetspolitiskt perspektiv. Svenska politiker verkar ibland glömma bort att man inte kan låtsas att geopolitik inte existerar. Så länge en mäktig granne med en enorm krigsmakt och en aggressiv agenda för en påtaglig geopolitik så påverkas vi. Vårt velande, väntande och tvekande blir de facto geopolitiska signaler.

Margot Wallström fördömer Rysslands krig mot Ukraina och annekteringen av Krim vilket är bra men det sker på ett sätt som bara stärker Rysslands bild av Sverige som oförmöget och svagt.
Ivar Arpi skrev igår en utmärkt ledare om just detta. Han skriver det som många av oss tänker: ”Vi förlorar informationskriget”. Eller kanske snarare: ”Ryssland vinner informationskriget”.
Vi återknyter till begreppet ”Att koka en groda” för att citera den synnerligen kunnige Peter Pomerantsev i tidningen Axess: ”Man kan inte reagera på den här sortens verksamhet, som är lika osynlig som radioaktivitet”.

När svenska politiker reagerar exakt i enlighet med den reflexiva kontroll som Ryssland utövar efter decennier av planering och utveckling av just destabiliserande informationsoperationer så sitter vi gamla kalla krigare och skakar av ilska och frustration.

Vad gör då svenska myndigheter? Vilka experter kan regeringen kalla in för att lära sig mer om den ryska agendakontrollen? MSB har några få personer som har uppgiften, men snarare kopplat till samhällets skydd, inte att sufflera politiker. FHS har CATS som gör mycket nytta och det finns faktiskt också en väl fungerande frivilligorganisation i form av PSYOPS-förbundet. Men vad kan de göra för våra politiker? Vad skall de ta sig till när gamla sovjet-kramare som Schori och Theorin skriver artiklar som på beställning i Aftonbladet?

FRA, SÄPO och MUST har rimligen kompetensen men frågan är om de har uppgiften? De har ett stort antal skyddsvärden att hantera och skall förstås inte lägga sig i utrikespolitiken så den vägen är svårframkomlig.

Försvarsmakten har 10:e psyopsförbandet, FMTM, några infoops-människor på HKV och nischkompetenser inom flygvapnet och marinen men meningen är inte att de skall syssla med att hålla ordning på politiker utan identifiera och försvara mot direkta hot inom ramen för ”rules of engagement”.

Sverige behöver ett helhetsgrepp under rubriken ”Totalförsvaret” och/eller ”Civilförsvaret” som adresserar frågan om ”psykologiskt försvar”. Det som tidigare hette Styrelsen för Psykologiskt Försvar, SPF, hade t.ex. uppgiften att bevaka utländska etermedia och analysera innehållet, samverka med svenska media i kris och krig, men absolut viktigast var uppgiften att förse svenska folket med motvikter till den typ av propaganda som främst Tyskland producerat under WWII men senare också Sovjetunionen och WP i första hand men i alliansfrihetens namn också i viss mån amerikansk propaganda - även om det inte var så trängande under progg- och flower-power-eran då befolkningen skötte det ganska bra själva.

SPF bedrev också viktig och angelägen forskning som har haft stor betydelse för förståelse och analys av dagens informationsoperationer. Men 2009 gick alltså SPF upp i MSB och idag existerar inte funktionen alls. Har vi fel så meddela oss omgående.

Vi befinner oss nu i en helt annan verklighet än för bara ett år sedan. Inför valet 2014 satt statsminister Fredrik Reinfeldt i SVT och sade ordagrant: ”Försvara mot vadå?”. Detta trots att det fram till den dagen inträffat ett stort antal incidenter från ”Ryska påsken” och framåt. Och därefter har det inträffat ännu fler, ännu oftare. Flygvapnets incidentberedskap gör lika mycket på en månad nu som de gjorde under ett helt år förut.

Försvarsmakten är ändå relativt väl rustad och om den säkerhetspolitiska idén är att en kris eller ett krig drabbar även våra grannländer – så kan vi ändå känna viss tillförsikt om kriget kommer. Problemet är bara det att Ryssland inte kommer att komma flytande över Österjön i stora armador som JAS-förarna kan skjuta prick på. Det har aldrig någonsin varit aktuellt att inleda och kanske inte ens slutföra ett anfall med militära medel. Militären finns där för att ha muskler och tyngd att hota. Jämför med Hells Angels som inkasserar en skuld – vitsen är att västen, skägget, märket och motorcykeln skall räcka för att man skall betala. Våld är en sista utväg. Men gäldenären skall vara helt säker på att våld är ett mycket realistiskt alternativ.

Samma sak med Ryssland – musklerna spänns ideligen för att övertyga oss om att det är ett realistiskt alternativ. Men Sovjet var inte och Ryssland är inte någon stor "invadör". Sovjet anföll Tyskland när det var som svagast i slutet WWII, fram till dess var det försvar av och på det egna territoriet. Afghanistan-kriget var ett misslyckande av episka mått och läser man rapporterna från Georgien-kriget så rodnar man lätt. Pinsamt dåligt genomförande. Det brittiska imperiet på sin tid och USA i modern tid har visat hur invasioner går till - Ryssland varken kan eller vill efterapa något sådant. Hur går det egentligen för Ryssland i Ukraina? Är det en lyckad invasion? Det är ändå ett grannland med mycket lång landgräns mot Ryssland där inga andra länder involveras.

Men vad gör det om man kan övertyga grannländernas politiker, media och befolkningar om att man är farlig? Och infiltrera partier på höger- och vänsterkanten. Och köpa eller utnyttja nyttiga idioter bland den styrande eliten så att de skriver femtelkolonns-artiklar på bästa mediaplats. Och via egna kanaler i väst som RT och Sputnik sprida lögner och konspirationsteorier för att vända folket mot sina ledare. Eller via bulvaner som Infowars och Vaken.se sprida horribelt foliehattstrams. Det sistnämnda är ett av KGB:s paradnummer enligt Pacepa som t.o.m. går så långt att han menar att utan KGB hade det inte blivit någon intifada eller jihad.

Den dagen Ryssland närmar sig ekonomisk kollaps – vilket de just nu är på väg mot – så kan det mycket väl hända att ledningen börjar agera desperat. Och då är det inte attackflyg man sänder iväg eftersom man då får amerikanskt jaktflyg efter sig med allt vad den eskaleringen skulle innebära. Nej, då övergår destabiliseringen i subversion och inte helt osannolikt också sabotage. Metoder som innebär att man kan förneka inblandning i det längsta men som är mycket effektiva för att påverka och omkullvälta det icke önskvärda politiska styret i grannlandet. Allt i syfte att stärka sin egen position så väl inrikes- och som utrikespolitiskt. Detta har vi tidigare beskrivit i Omfall Edmund.

Så fungerar Ryssland, så fungerar den ryska ledningen och det har vi att förhålla oss till.

Detta innebär att vi måste gå med i NATO samt återupprätta ett svenskt Totalförsvar om vi är rädda om vår frihet, öppenhet och demokrati. Vi kan, vi vill och vi har råd.