Gästskribent - Professor Bo Theutenberg

Aktiva "försvarstwittrare" har inte kunnat undgå de initierade och välformulerade tweets som professor Bo Theutenberg bidragit med i den ständigt pågående #säkpol-debatten. Idag agerar han gästskribent på Reservofficers blog.

Ett ”så machiavelliskt fräckt dubbelspel” att det nästan "förtjänar en eloge i sin totala skrupelfrihet”!

Så betecknar UD:s tidigare Folkrättsakkunnige professor BO J THEUTENBERG den
socialdemokratiska ”dubbelpolitiken” och det dolda samarbetet med NATO under det Kalla kriget i
sin nyutkomna VOLYM 2 av DAGBOK FRÅN UD – med underrubriken  – NEUTRALITETEN - NATO; I KOMMUNISMENS MOSKVA – KGB (ISBN 9789198079029).

Theutenberg var inte bara UD:s Folkrättssakkunnige utan även ÖB:s folkrättslige rådgivare med över 25 års tjänst i såväl Flygvapnets incidentberedskap som på Försvarsstabens Operationsledning, Sektion 2, som på den tiden även hade hand underrättelsefrågorna. 

I boken berättar han även om den påtagliga infiltration som ägde rum från underrättelsetjänsterna KGB:s  och CIA:s sida. Vilken roll spelade Olof Palme i allt detta?

Utdrag ur dagbok - volym 2:

I början på 1950-talet hade nämligen statsminister Tage Erlander, understödd av
försvarsministrarna Torsten Nilsson och Sven Andersson, hemligen börjat inrikta Sverige och
svensk försvarsindustri på samarbete med USA och andra Atlantpakts-länder, den grupp som
senare gick under beteckningen NATO (North Atlantic Treaty Organisation). Alltså en helt
sensationell sak – om den hade blivit känd – vill säga. Här kommer vi in på det andra stora
paradigmskiftet i svensk försvars-och säkerhetspolitik, nämligen Sveriges nära anknytning till
NATO. Som ytterligare ”triggade” hemlighetsmakeriet och dubbelspelet.

Atlantpakten/NATO hade bildats den 4 april 1949. Det amerikansk-svenska samarbetet var
nödvändigt för att bygga upp en effektiv svensk krigsmakt/ försvarsmakt som kunde inge
respekt för den neutralitetspolitik som Sverige trots allt bestämde sig för efter det att
förhandlingarna mellan Sverige, Norge och Danmark om ett ”neutralt” nordiskt
försvarsförbund hade brutit samman 1949. Finland hade redan 1948 låsts upp på den
sovjetiska sidan genom den s k VSB-pakten, en för Sveriges säkerhet ”direkt farlig sak”.

Men istället för militärt samarbete med Sverige valde Norge och Danmark istället att 1949
säkerhetspolitiskt inlemmas i Atlantpakten/ NATO, alltså lämnande Sverige som en ”neutral
ö” på den Skandinaviska halvön med det perenna problemet att dels utforma ett adekvat
neutralitetsförsvar dels ett effektivt invasionsförsvar. Det svenska valet att stå utanför
Atlantpakten/NATO är, enligt min mening, det största misstaget i svensk efterkrigshistoria.
Och som ännu 65 år senare dominerar Sveriges försvarsdebatt.

Ett stort misstag, eftersom valet att stå utanför den skyddande militärpakten Atlantpakten/
NATO de facto lämnade Sverige totalt militärt oskyddat vid ett sovjetiskt angrepp. Den
svenska försvarsmakten kunde aldrig dimensioneras upp till nivån att på egen hand motstå ett
angrepp eller en invasion. Ett massivt angrepp på Sverige kunde aldrig någonsin den svenska
försvarsmakten klara av.

I praktiken löste Socialdemokratin detta dilemma genom ett ”magnifikt dubbelspel”, ett
”både-och”! Sverige var både ”neutralt och paktanslutet”. Ett ”så machiavelliskt fräckt
dubbelspel” att det nästan ”förtjänar en eloge i sin totala skrupelfrihet”!

Spindeln i det hemliga socialdemokratiska spionnätet ”Grupp B”/IB inne i självaste
Försvarsstaben var alltså Birger Elmér. Men än intressantare är faktiskt att parallellt med
Elmér fanns på underrättelsesidan i Försvarsstaben Olof Palme, som den 24 juli 1953
förordnades till förste byråsekreterare vid Försvarsstabens underrättelseavdelning.

Det var främst p g a Erlanders närmande till USA/NATO i tekniska och andra hänseenden vid
1950-talets början som överhuvud ”Grupp B”/IB hade tillkommit. Och där redan 1955
NATO:s Europachef hade utsetts till USA:s kontaktman med Sveriges överbefälhavare. Det
är vid 1950-talets början som Palme engageras hos Erlander. Alltså i en påtagligt positiv
”USA/ NATO- atmosfär”, vilken 1963 eskalerat till Sveriges kompakta inlemmande
i NATO:s krigsorganisation . Palme har också känt till det hemliga militära samarbete Sverige
drev med USA/NATO alltsedan början på 1950-talet, vilket mentorn Tage Erlander själv var
upphovsmannen till och som måste ha legat honom varmt om hjärtat.

Till detta kom Birger Elmérs/IB:s nära kontakter med den amerikanska underrättelsetjänsten
CIA, vilka – som jag förstått – Olof Palme var underkunnig om. Och inte hade något emot!
Tvärtom!

Egentligen, skulle man kunna sammanfatta, var Palme ”mer en CIA-man”! Absolut inte en
”KGB-man”, vilket han p g a sin de facto genomförda politik ofta beskyllts för. Vilken politik
starkt lutade till Sovjets och t o m till den internationella kommunismens fördel (Vietnam,
Cuba, marxistiska befrielserörelser i södra Afrika mm), men där IB gick till sitt yttersta för
bekämpa och nedgöra den inhemska svenska kommunismen. I denna slutsats ligger den
”oerhörda paradoxen” dels gällande personen Olof Palme dels gällande hela den svenska
efterkrigstidens utrikes- och säkerhetspolitik dels också gällande den svenska inrikespolitiken.
”Man ville ett men gjorde något totalt annat”! Hur går detta ihop? Går det överhuvud taget
ihop? Ett gigantiskt machiavelliskt dubbelspel? En balans på knivseggen! Som till slut gick
överstyr den där kalla februarikvällen, den 28 februari 1986, på Sveavägen? Någon fann till
slut ”dubbelspelet” alltför grovt och gigantiskt? Och satte stopp för det? Detta var vad som
slog mig när jag på radion hörde om mordet morgonen därpå, nu för 28 år sedan.

----
I kapitel 37 drar Theutenberg ett ”slutstreck” för den ännu pågående ubåtsdebatten. Var det
Sovjetunionen eller Väst/NATO som kränkte svenska vatten1981 och 1982? Efter ingående
och detaljerad redogörelse för tidigare ej kända fakta fastslår Theutenberg att Sverige hade
100 %-iga bevis att det var sovjetiska ubåtar – inte Väst eller NATO. Den pågående debatten
skulle därmed kunna avslutas. I detta sammanhang måste man också beakta den tidens
påtagliga infiltrations- och desinformationsaktiviter från Sovjetunionens/KGB:s sida, säger
Theutenberg.