tisdag 5 maj 2015

Angriparen


Idag fortsätter artikelserien om Totalförsvaret.

Angriparen. Motståndaren. Fienden. Om vi uppehåller oss vid språkbruket en stund så får vi kanske ledtrådar om dagens ämne. Vi militärer har ett ambivalent förhållande till den företeelse som är själva förutsättningen för vår existens. Utan en potentiell fiende skulle vi inte behöva gå till jobbet. Samtidigt kan vi inte låta bli att intressera oss för denna fiende. (Vissa av oss har det t.o.m. som huvuduppgift.) Det beror kanske på att de är så lika oss. De har också gröna kläder och bilar. De har imponerande vapensystem och intressanta strategier. Vi speglar oss i fienden, vi ser oss själva i dem trots att de egentligen är så olika oss. De talar trots allt ett helt annat språk, de kommer ur en annan kultur, en annan historia.

Det ligger en dold fara i denna identifiering. Men inte som man kan tro, i att vi underskattar fienden. Tvärtom finns det en risk att skickliga officerare överarbetar metoder, strategier och planer för hur fienden kan eller bör mötas - militärt. När det i själva verket inte är det som vi militärer kallar fienden som utgör det riktigt farliga hotet...

Åter till språkbruket - under det Kalla kriget använde sig fler av begreppet "angriparen". Den termen tar oss bort från idrottsliknelser eller näringslivets, från militären inlånade, terminologi. Begreppet angripare beskriver den helhetsapproach som är så viktig att förstå. Därav valet av bilden ovan. Bilden visar omslaget på boken "Anfall mot Sverige" som skrevs av någon eller några personer som döljer sig bakom pseudonymen Sune Andersson. Boken kom 1987 och hamnade i skuggan av Operation Garbo som rönte stor framgång, åtminstone bland oss i branschen.

Boken påstås vara skriven av någon med mycket god insyn i det dåvarande svenska totalförsvaret. Det går naturligtvis inte att belägga, däremot kan man förmoda att författaren haft något otalt med Skattemyndigheten (som det hette då) vilket till slut blir lite komiskt. Oavsett vilket så har bokens angripare (Sovjetunionen och Warszawa-pakten) en avsikt att genom underrättelsetjänsten (KGB och HVA) långsamt infiltrera viktiga samhällsfunktioner och därigenom bädda för spetsigare enheter att slå mot känsliga och oskyddade delar av det civila samhället som har stor betydelse för försvarsviljan och tilltron till rikets styre.

Om vi återkommer till vår egen tid och ser oss omkring; vilka av oss som arbetar för staten och dess fortlevnad har någon erfarenhet av det här totala och allomfattande perspektivet på kriget? Är man en ca 30-40 år gammal officer så har man främst erfarenhet av motståndare och "insurgenter"; Talibaner, krigsherrar som med tusenåriga maffiametoder håller samman klaner mot andra klaner. De underrättelseofficerare som deltar i Mali-operationen betraktar motståndaren på ungefär samma sätt. Och på Balkan fungerade det på liknande sätt om än med etniska och religiösa förtecken.

De officerare som ser en Angripare framför sig som sakta och metodiskt använder hela paletten av påverkansmetoder för att förändra en befolkning som slutligen inte längre litar på nationens ledare - börjar bli ganska få. Officerare förresten - vi har ju inte ens uppgiften. Militärer ägnar sig åt militära hot. Och så skall det naturligtvis vara. Men vem tittar på helheten? Vem gör bedömningar av en potentiell angripares avsikter mot övriga delar av samhället?

Under samma era som begreppet angriparen florerade användes också uttrycket "Stormakt Röd". Obegripligt eftersom det självklart handlade om Sovjetunionen och WP. Men uttrycket gjorde det lite enklare att bortse från propagandan och bli saklig. Vad var det som kännetecknade "Stormakt Röd"? Något som blev övertydligt i böckerna "Operation Garbo" och "Anfall mot Sverige" var att man inte tvekade att använda okonventionella metoder som att söka upp flygförare i sina hem och mörda dem där innan de ens hunnit sätta sig i sina AJ-37:or. En annan metod var att man i civila lastbilar dolde signalspaningsutrustning på så sätt kunde ta sig nära intressanta objekt för att fånga upp kommunikation. Men dessa objekt var inte uteslutande militära.

När man studerar rysk förmågeutveckling så går en röd (!) tråd genom historien och det är att ryssar inte anser att det existerar några "avgörande slag". Kriget vinns genom att samordna taktik och operationer för att uppnå strategiska och politiska mål. Militära aktiviteter syftar alltså till att skapa kaos, helst på den politiska nivån. Detta är klart och tydligt uttalat från den ryska militärstrategiska nivån och har så varit i många decennier. Detta har inte på något sätt ändrats efter Sovjetunionens fall.

Några saker har dock ändrats. Borta är djupanfallsteorin (massinvasion av pansar mot Fulda-passet) och "brända jordens taktik". Och det enda som återstår av Ogarkovs tankar om den moderna operationen är att militära och civila mål bekämpas samtidigt.

Idag utgår den ryska strategiska doktrinen från fyra viktiga målsättningar:

1) Uppnå initiativ och överlägsenhet i informationsarenan (påverka allmänhet och verka för militär försvagning, t ex nedrustning),
2) Uppnå överlägsenhet i luften och i rymden (t ex sensor-och flygkrig),
3) Uppnå överlägsenhet på haven, på marken och genom att besegra och neutralisera motståndarens styrkor och koncentrationer, 
4) Militär framgång bör konsolideras genom att skapa förhållanden som stöder politiska och diplomatiska medel.

1 och 2 har vi sett och känt av i Sverige. Däremot saknas ekonomiska möjligheter att åstadkomma 3 idag vilket vi skall vara glada för. Däremot skall vi se upp med 4. Tänk t.ex. på våra vänner här hemma som ansluter sig till den allt röststarkare skara som vill att Sverige fortsatt skall vara alliansfritt (trots att vi officiellt slutade vara det 2009).

Framgent kommer vi att beskriva på ett konkret sätt hur en angripare kan lamslå Sverige och därmed skapa grund för en politisk förändring i en riktning som är gynnsam för Ryssland. Det är inte sannolikt att det kommer att ske utan det är risken för att det kan ske som är farlig, särskilt när det går upp för politiker vad det innebär.

Av det skälet - och många andra - anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

(Lägg gärna Jägarchefens inlägg "Fait accompli" till ovanstående resonemang)

5 kommentarer:

  1. var det därför man rev ner berlinmuren...för att göra lede FI mera synlig. inte gömma sej bakom bakom en mur och CheckpointCharle som utväxlingskontor från Spandau Fängelset ---> vi som var med....vi Wissen Alles...en STazi garant för oss alla i dag. då spionaget ökat markant och alla klia sej i huvudet. vaffö gör dom po de settet....

    SvaraRadera
  2. Boken "Anfall mot Sverige" är enligt mig en av de bästa och kusligaste böcker som beskriver ett troligt och realistiskt scenario. Borde läsas av alla politiker!

    SvaraRadera
  3. "Operation Garbo" tål alltid omläsningar. "Anfall mot Sverige" lider svårt av att det hela tiden måste påpekas att allt, till och med vädret, är sossarnas fel.

    "Lita aldrig på främmande svärd" har våra förfäder ristat i sten, ett råd som färdats i hundratals år till till oss efter erfarenhet av att allianser och underskrifter saknar värde.

    Vi borde klara våra bördor själva, utan NATO.

    Vänligen.

    SvaraRadera
  4. Uppfattar bloggarens utgångspunkt varandes att Sverige bör anslutas till Nato och att argumentationen sedan anpassas efter den. Ungefär som en politiskt korrupt politiker - Inte som en militär vilken gör ett välunderbyggt bedömande av omvärld/motståndare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är militärer som efter välunderbyggt bedömande kommit fram till att det mest lämpliga för Sverige ur geostrategisk, säkerhetspolitisk och inte minst - statsfinansiell - synvinkel, är att Sverige (öppet) bör gå med i Nato. Argumentera gärna för motsatsen.

      Radera