lördag 11 april 2015

Kan vi lita på staten?



Vi fortsätter artikelserien om Totalförsvaret. Idag skriver vi själva.

Staten, det offentliga eller det allmänna. Man måste inte ha läst 180 poäng statskunskap för att ha en uppfattning om vad det gemensamma står för och varför det skall finnas. Det finns ytterligheter i form av extremliberaler och anarkister som anser att staten inte skall finnas alls men de är oerhört lätt räknade i allmänna val.

Vi betalar skatt på inkomster för att stat, kommun och landsting skall ta hand om just det offentliga och det allmänna. De flesta svenskar förvärvsarbetar och betalar skatt på inkomst av tjänst och den största delen av den skatten går till kommunens kostnader.

Relationen mellan det offentliga och medborgaren är tydligast på det lokala och regionala planet. Företag och höginkomsttagare betalar desto mer skatt och där finns en tydligare koppling till staten. Stora företag som betalar mycket skatt liksom kapitalstarka privatpersoner är synnerligen beroende av en tydlig och förutsägbar s.k. jurisdiktion. Den som har arbetat med privatsektorutveckling i tredje världen vet hur oerhört förödande det är för näringsliv och riskkapitalister när staten inte garanterar sådant som betalningsströmmar, lagfarter, säkerheter i form av statsobligationer och upprätthållande av fast penningvärde.

Men det finns några områden till som är snäppet mer abstrakta, som så väl företag som medborgare måste kunna förlita sig på. Ett sådant område är rättsväsendet. Där finns polis, åklagare, domstolar och advokater som ser till att alla är lika inför lagen. Kostnaderna för detta finansieras främst genom statlig skatt. De allra flesta medborgare är laglydiga men ibland blir de utsatta för brott och förväntar sig då att rättsväsendet är funktionellt och effektivt. Det har dock inte så stor betydelse för statens legitimitet om rättsväsendet är ineffektivt ibland för enskilda medborgare. Det leder kanske till personliga tragedier och att en och annan blir rättshaverist för livet eller för en period. Men det hotar inte statens legitimitet.

För företag är det dock oerhört väsentligt att detta fungerar. Företagen placerar sina huvudkontor i de länder där det är lämpligast för dem att vara. Om Sverige visar sig brista i förmågan att hantera kriminalitet mot företag, företagsspioneri eller till och med har svårt att garantera likviditet i bankväsendet, har problem med otillbörlig konkurrens, upphovsrätt och korruption så kommer företagen efter hand att flytta ut ur Sverige.

Den sista instansen för företag och medborgare är landets förmåga att hantera kriser och skydda medborgare, företag och andra värden från effekterna av naturkatastrofer, mänskliga katastrofer eller krig och krigshandlingar. Detta brukar kallas för Totalförsvaret. Om Sverige har excellerat i allt det ovanstående så har landet misslyckats fullständigt med det sistnämnda. Sverige har ett mycket gott företagsklimat, vi tillhör världens 20 företagsvänligaste länder. Svenskar är världens åttonde lyckligaste medborgare. Det är nog inget större fel på välfärden här.

Men när vi börjar titta på landets förmåga att motstå kriser och i värsta fall hantera ett antagonistiskt hot, sannolikt i kombination med kriser - då är Sverige ett katastrofalt misslyckande. Många har beskrivit Alliansens åtta år vid makten och deras ansvar för denna katastrof. Det är förvisso sant men ansvaret faller även på chefer i Försvarsmakten, försvarsmyndigheter och andra myndigheter under de gångna åren. Det faller också en skugga på Göran Perssons regering även om de faktiskt inte hade några särskilda skäl att agera annorlunda än de gjorde.

Idag skulle en skicklig fiende kunna få Sverige på fall med några "enkla handgrepp". En kombination av terroristattacker, biologisk krigföring, informationsoperationer, psykologisk påverkan och elektronisk krigföring (cyberattacker) skulle få Sverige på knä utan att ett enda skott avlossats. Inte ett enda stridsflygplan och inte ett enda örlogsfartyg skulle behöva lämna sin bas. Inga kärnvapen, inga moln av fallskärmssoldater, inga tunga bombflyg, inga atomubåtar.

Bara en smart kombination av asymmetrisk krigföring, effekter uppnådda av lågprofilerade hot som sedan blåses upp genom informations- och påverkanskampanjer. Vi hade tänkt presentera ett scenario här men vi avstår eftersom vi inte bedömer att det finns något försvar mot det. Vårt scenario innehåller ingen sekretessbelagd information men vi har beslutat att inte bidra till den defaitism som spridit sig inom sociala media. Det finns en risk att defaitismen utnyttjas av ryska informationsoperationer.

Istället står vår förhoppning nu till våra försvarspolitiker som i dagarna arbetar fram underlaget till försvarsbeslutet. Vår uppmaning till dem är att inte glömma bort att även om Försvarsmakten behöver pengar till materiel, övningar och fler soldater så behöver också övriga medborgare ett robust och fungerande civilt försvar.

I det ingår polisens och rättsväsendets skydd av medborgare och företag, kommuner och landstings skydd för befolkningen mot t.ex. biologiska stridsmedel, Energimyndighetens ansvar att tillsammans med energiföretag se till att (trots ev sabotage) ransonera elektricitet och drivmedel till hushåll, näringsliv och försvarsmakt. Transportnäringen måste fungera så att förnödenheter når fram till de nyss nämnda. Mat och vatten måste finnas till alla även om samhället är utsatt för extrema påfrestningar. Och informationssystem måste fungera tillräckligt bra för att betalningar skall kunna genomföras, information måste kunna överföras säkert från stat till medborgare och mellan medborgare. Och mycket mer.

Allt detta har man helt bortsett från inför försvarsbeslutet. Det är till och med så illa att myndigheterna inte har några planeringsdirektiv som ger dem uppgiften att planera för ett krigsläge. Det duger inte att hänvisa till ansvarsprincipen - man måste också ha direktiv från rikets ledning vad man skall planera mot och vad man skall klara av samt hur och var extra resurser tilldelas och vad som är prioriterat. Om det råder brist - vem har prioritet? Hur länge? Vem beslutar om att ändra prioriteringar och på vilka grunder? Det saknas styrningar, beslut, prioriteringar, hänvisningar och resursnivåer.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO. Men - låt inte detta komma i vägen för höjda anslag. Vi ber t.ex. Moderaterna att vänta med kravet på NATO-medlemskap. Kunde de inte driva frågan när de satt i regeringen och innehade statsministerposten så kan de vänta ett tag till.

1 kommentar:

  1. Du ställer en intressant fråga iinläggets rubrik, men tyvärr diskuterar du inte vidare kring den: Kan vi lite på staten? För,att kunna svara på en sådan fråga måste vi ju flytta oss till en annan abstraktionsnivå och se till hur staten kontrolleras och av vilka. Med dessa styrande agenter identifierade så kan vi fråga oss vad som motiverar dem; vad är det som gör att de som kontrollerar staten agerar på ett sätt dom gagnar folket på det mest effektiva sättet.

    Den parlamentariska demokratins svar på frågan är att det faktum att medborgarna vart fjärde år får rösta, att de (åtminstone i teorin) fritt och utan insyn får utbyta tankar och idéer, att de får organisera sig för att med fredliga metoder försöka påverka makthavare etc ska borga för att de beslutande agenterna fattar rätt beslut.

    Med detta i åtanke, kan vi då känna oss trygga i att rätt beslut fattas? Man kan ju exempelvis hävda att systemet premierar kortsiktighet, då politiker för att bli omvalda måste genomföra åtgärder som folket får nytta av och märker direkt, inte om 20 år. Man kan vidare hävda att eftersom politikerna saknar faktisk expertis inom områden de ska styra över så hamnar mycket av makten hos tjänstemän och tillsatta experter som inte är folkvalda. Man kan dessutom hävda att även om politikerna vore perfekta, osjälviska idealister så är ett system så komplext och föränderligt som ett helt nationssamhälle i praktiken omöjligt att fatta verkligt optimala beslut kring, vilket gör att besluten alltid innehåller en störrelmeller mindre grad av godtycke. Slutligen skulle man kunna hövda att även om de styrande hade möjligheten att ta fram en komplett, optimal lösning för hela samhället så skulle det vara omöjligt att på ett moraliskt försvarbart sätt implementera en sådan lösning. Utöver detta tillkommer ju invändningar som långsamma och ineffektiva beslutsvägar, ekonomisk ineffektivitet, byråkratiska orättvisor etc.

    Så; Kan vi lita på staten? Jag skulle vilja påstå att svaret beror på hur vi definierar lita på. Vi kan förmodligen lita på att staten kommer bete sig på ett visst sätt: att beslut som snabbt ger effekt, framförallt i väljarnas plånböcker kommer premieras; att systemet är självuppehållande och ser till att staten förändras ytterst lite och ytterst långsamt; att en socioeknomisk mitt-politik i förlängningen är effekten; att omfattningen av statens inflytande, dvs de områden där vi generellt acceptera att staten bestämmer blir fler och fler. Men om vi med att "lita på staten" menar lita på att staten som helhet kommer leda till någon form av optimal rättvis resursfördelning, ett optimalt användande av statens tillgångar samt en optmal ekonomisk effektivitet och utveckling, allt med bästa möjliga civila och militära försvar av medborgarnas rättigheter så tror jag absolut att svaret är "nej", utan att det finns andra sätt att styra ett samhälle som bättre tillgodoser dessa områden.

    //JensJ
    https://hjarnverk.wordpress.com

    SvaraRadera