CJSE - inte bara Afrika

Förra veckan avslutades stabs- och ledningsträningsövningen Combined Joint Staff Exercise. Denna övning har genomförts varje år sedan 2006 med undantag för 2011 och 2014 då Viking-övningen genomfördes.

Scenariot är baserat på verkliga händelser men alla namn på länder, platser och personer är fabricerade. Det finns flera skäl till att inte använda skarpa länder och händelser. Övningen har emellertid oförtjänt blivit associerad med Afrika eller möjligen Afghanistan och tidigare med Balkan. Det är korrekt, scenariot påverkas av den senaste händelseutvecklingen och de konflikthärdar där svensk trupp återfinns. Men faktum är att den erfarenhet man erhåller under CJSE inte alls endast är tillämpbar för insatser långtbortistan, tvärtom så är det kritiskt att alla svenska stabsofficerare har just den kunskap som byggs upp, bl.a. på den här övningen.

En stor fördel med CJSE är att den bedrivs tillsammans med elever från Försvarshögskolan och de finska, baltiska och österrikiska motsvarigheterna. Detta gör att man tvingas att tala och skriva på engelska och man får en mycket god förståelse för vad det innebär att arbeta i en tillfälligt sammansatt och multinationell stab.

Övningen bedrivs på tre platser (Enköping, Karlskrona och Uppsala). Över 1200 deltagare från ett 15-tal nationer deltar. Det är en bedrift av Ledningsregementet att leda planering och genomförande av övningen, även om det sker med god hjälp av FHS och Folke Bernadotte-akademin.

På övningen brukar också ett 50-tal reservofficerare delta. Det är ett utmärkt tillfälle att öva och hålla liv i kunskaper. Det är rimligt att hoppas på att fler reservofficerare får delta i framtiden då övningen ständigt dras med vakanser. Eftersom det är ekonomisk fråga och just för den här övningen reducerades budgeten jämfört med utgångsläget, så finns det anledning att tro att nästa års övning faktiskt kan bli ett rejält övningstillfälle för reservofficerare.

Förutom att chefen för Bogaland Forces (den fiktiva Nato-styrka vars staber övas) bemannades av C INS, Genlt Mårtensson, så var representationen från Försvarsmaktens Högkvarter mycket sparsam. Det finns säkert skäl till det men det ger också en märklig signal till exempelvis andraårseleverna på HSU.

En pikant detalj från scenariot (som självklart är helt öppet) är att den hotfulla grannen i öster, i scenariot kallad "Neland", betedde sig aggressivt och respektlöst genom att kränka luftrum och territorialvatten! Viktigast under hela övningen torde dock vara geniknölsgnuggandet om hur man lämpligast flyttar trupp och inrikesflyktingar till och från Gotland (som i scenariot är en del av Bogaland)...

Under förra veckan besöktes också övningen av flera delegationer bl.a. från Pakistan. Övningen är känd över hela världen, om än inte lika omtalad som Viking.

Nästa övning, CJSE 16, blir en fortsättning på årets där man tar vid den dag då årets övning slutade. 2017 är dock ännu höljt i dunkel eftersom det är högst oklart om Försvarsmakten mäktar med en FMÖ 17 och en Viking 17 samma år. Men det kanske kan vara avgörande för att HVE 18 skall kunna genomföras?

Den här övningen visar med all önskvärd tydlighet hur mycket mer effektiv kris- och konflikthantering bedrivs inom Nato, jämfört med alla andra konstitutioner. Bland annat därför anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Kan vi lita på staten?

Vi fortsätter artikelserien om Totalförsvaret. Idag skriver vi själva.

Staten, det offentliga eller det allmänna. Man måste inte ha läst 180 poäng statskunskap för att ha en uppfattning om vad det gemensamma står för och varför det skall finnas. Det finns ytterligheter i form av extremliberaler och anarkister som anser att staten inte skall finnas alls men de är oerhört lätt räknade i allmänna val.

Vi betalar skatt på inkomster för att stat, kommun och landsting skall ta hand om just det offentliga och det allmänna. De flesta svenskar förvärvsarbetar och betalar skatt på inkomst av tjänst och den största delen av den skatten går till kommunens kostnader.

Relationen mellan det offentliga och medborgaren är tydligast på det lokala och regionala planet. Företag och höginkomsttagare betalar desto mer skatt och där finns en tydligare koppling till staten. Stora företag som betalar mycket skatt liksom kapitalstarka privatpersoner är synnerligen beroende av en tydlig och förutsägbar s.k. jurisdiktion. Den som har arbetat med privatsektorutveckling i tredje världen vet hur oerhört förödande det är för näringsliv och riskkapitalister när staten inte garanterar sådant som betalningsströmmar, lagfarter, säkerheter i form av statsobligationer och upprätthållande av fast penningvärde.

Men det finns några områden till som är snäppet mer abstrakta, som så väl företag som medborgare måste kunna förlita sig på. Ett sådant område är rättsväsendet. Där finns polis, åklagare, domstolar och advokater som ser till att alla är lika inför lagen. Kostnaderna för detta finansieras främst genom statlig skatt. De allra flesta medborgare är laglydiga men ibland blir de utsatta för brott och förväntar sig då att rättsväsendet är funktionellt och effektivt. Det har dock inte så stor betydelse för statens legitimitet om rättsväsendet är ineffektivt ibland för enskilda medborgare. Det leder kanske till personliga tragedier och att en och annan blir rättshaverist för livet eller för en period. Men det hotar inte statens legitimitet.

För företag är det dock oerhört väsentligt att detta fungerar. Företagen placerar sina huvudkontor i de länder där det är lämpligast för dem att vara. Om Sverige visar sig brista i förmågan att hantera kriminalitet mot företag, företagsspioneri eller till och med har svårt att garantera likviditet i bankväsendet, har problem med otillbörlig konkurrens, upphovsrätt och korruption så kommer företagen efter hand att flytta ut ur Sverige.

Den sista instansen för företag och medborgare är landets förmåga att hantera kriser och skydda medborgare, företag och andra värden från effekterna av naturkatastrofer, mänskliga katastrofer eller krig och krigshandlingar. Detta brukar kallas för Totalförsvaret. Om Sverige har excellerat i allt det ovanstående så har landet misslyckats fullständigt med det sistnämnda. Sverige har ett mycket gott företagsklimat, vi tillhör världens 20 företagsvänligaste länder. Svenskar är världens åttonde lyckligaste medborgare. Det är nog inget större fel på välfärden här.

Men när vi börjar titta på landets förmåga att motstå kriser och i värsta fall hantera ett antagonistiskt hot, sannolikt i kombination med kriser - då är Sverige ett katastrofalt misslyckande. Många har beskrivit Alliansens åtta år vid makten och deras ansvar för denna katastrof. Det är förvisso sant men ansvaret faller även på chefer i Försvarsmakten, försvarsmyndigheter och andra myndigheter under de gångna åren. Det faller också en skugga på Göran Perssons regering även om de faktiskt inte hade några särskilda skäl att agera annorlunda än de gjorde.

Idag skulle en skicklig fiende kunna få Sverige på fall med några "enkla handgrepp". En kombination av terroristattacker, biologisk krigföring, informationsoperationer, psykologisk påverkan och elektronisk krigföring (cyberattacker) skulle få Sverige på knä utan att ett enda skott avlossats. Inte ett enda stridsflygplan och inte ett enda örlogsfartyg skulle behöva lämna sin bas. Inga kärnvapen, inga moln av fallskärmssoldater, inga tunga bombflyg, inga atomubåtar.

Bara en smart kombination av asymmetrisk krigföring, effekter uppnådda av lågprofilerade hot som sedan blåses upp genom informations- och påverkanskampanjer. Vi hade tänkt presentera ett scenario här men vi avstår eftersom vi inte bedömer att det finns något försvar mot det. Vårt scenario innehåller ingen sekretessbelagd information men vi har beslutat att inte bidra till den defaitism som spridit sig inom sociala media. Det finns en risk att defaitismen utnyttjas av ryska informationsoperationer.

Istället står vår förhoppning nu till våra försvarspolitiker som i dagarna arbetar fram underlaget till försvarsbeslutet. Vår uppmaning till dem är att inte glömma bort att även om Försvarsmakten behöver pengar till materiel, övningar och fler soldater så behöver också övriga medborgare ett robust och fungerande civilt försvar.

I det ingår polisens och rättsväsendets skydd av medborgare och företag, kommuner och landstings skydd för befolkningen mot t.ex. biologiska stridsmedel, Energimyndighetens ansvar att tillsammans med energiföretag se till att (trots ev sabotage) ransonera elektricitet och drivmedel till hushåll, näringsliv och försvarsmakt. Transportnäringen måste fungera så att förnödenheter når fram till de nyss nämnda. Mat och vatten måste finnas till alla även om samhället är utsatt för extrema påfrestningar. Och informationssystem måste fungera tillräckligt bra för att betalningar skall kunna genomföras, information måste kunna överföras säkert från stat till medborgare och mellan medborgare. Och mycket mer.

Allt detta har man helt bortsett från inför försvarsbeslutet. Det är till och med så illa att myndigheterna inte har några planeringsdirektiv som ger dem uppgiften att planera för ett krigsläge. Det duger inte att hänvisa till ansvarsprincipen - man måste också ha direktiv från rikets ledning vad man skall planera mot och vad man skall klara av samt hur och var extra resurser tilldelas och vad som är prioriterat. Om det råder brist - vem har prioritet? Hur länge? Vem beslutar om att ändra prioriteringar och på vilka grunder? Det saknas styrningar, beslut, prioriteringar, hänvisningar och resursnivåer.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO. Men - låt inte detta komma i vägen för höjda anslag. Vi ber t.ex. Moderaterna att vänta med kravet på NATO-medlemskap. Kunde de inte driva frågan när de satt i regeringen och innehade statsministerposten så kan de vänta ett tag till.

Behövs det civila försvaret också?

Idag fortsätter vår artikelserie om Totalförsvaret. Här skriver Mikael Toll, chef för enheten för trygg energiförsörjning på Energimyndigheten, om sina tankar kring det civila försvaret.

Behövs det civila försvaret också?

·         Ska människor få frysa ihjäl och byggnader frysa sönder och bli obrukbara vid omfattande fjärrvärmeavbrott?

·         Finns förmågan att drivmedelsförsörja många utspridda reservelverk över längre tid?

·         Har blåljusmyndigheter tillgång till bränsle även vid omfattande störningar i drivmedelsförsörjningen?

·         Har samhällsviktiga verksamheter tillgång till el vid eleffekt- eller elenergibrist?

·         Ska kollektivtrafik i Sverige som drivs med fordonsgas fungera även om naturgasleveranser till Europa störs?

De flesta tycker nog som jag att det är rimligt att energianvändare, allra minst samhällsviktiga, har tillgång till den energi de behöver. I vardagen, vid större samhällskriser och kanske även vid höjd beredskap?

Men det sker inte av sig själv, och brister finns redan idag i vardagen. Hoten mot en trygg energiförsörjning är många och varierande. En stor del av vår energiförsörjning hanteras av företag på internationella marknader. Det är till stora delar en framgångsfaktor som minskar vår sårbarhet! En trygg energiförsörjning skapasi första hand i vardagen av dem som producerar, distribuerar och använderenergi. Utöver det behövs en förmåga att lindra konsekvenser om störningar och avbrott ändå inträffar. Statens uppgift är bland annat att skapa tydliga spelregler för marknadens aktörer och säkerställa att krishanteringsåtgärder finns om det värsta inträffar. Insatser för en trygg energiförsörjning behöver anpassas till hur samhället förändras och till de specifika förutsättningar som gäller för just energiförsörjningen. Krishanteringen kan exempelvis inte bygga på svenska särlösningar vid internationella störningar eller eftersträva parallella försörjningsvägar vid sidan av normala flöden. Många olika aktörer har en roll i vardagen, och många av de här aktörerna behöver därför också ha en roll även vid kris.

Det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har försämrats. Det innebär att vissa hot har tillkommit eller ökat, även mot energiförsörjningen. I diskussionen om bristande finansiering av det svenska försvaret ser jag sällan resonemang om vad som ska försvaras. Argumentationen stannar ofta vid försvarsmaktens förmåga och behov. Om det civila försvaret någon gång nämns kan det kommenteras med att det saknas en operativt ansvarig myndighet eller att samhällets förmåga att stödja försvarsmakten brister. Jag upplever en obalans och bristande kunskap i diskussionen. Risken är att det här leder till felaktiga prioriteringar och beslut. Riksdagen har antagit mål för Sveriges säkerhet. Vi ska värna befolkningens liv och hälsa, samhällets funktionalitet och vår förmåga att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättsäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter.

Oavsett hur mycket försvarsmaktens förmåga utvecklas kommer den inte att räcka till för att värna det som ska skyddas. Grundläggande för att Sverige ska fungera som nation vid höjd beredskap är att vi även i vardagen har en robusthet för det som är viktigast i samhället, som kan och utvecklas vidare för kris och krig.

Hur uppnår vi den här robustheten? Exemplet Energimyndigheten och energiförsörjningen kan belysa några aspekter. Energimyndigheten har bland annat ansvar för Sveriges olje- och drivmedelsberedskap, för trygg naturgasförsörjning samt för att planera och i den utsträckning regeringen beslutar genomföra ransonering av energi vid bristsituationer. Myndigheten ska inom sitt ansvarsområde för energiberedskap även bedriva omvärldsbevakning och analys samt utveckla och samordna samhällets krisberedskapsförmåga och stödja andra myndigheter med expertkompetens. Energimyndigheten är dessutom en av flera myndigheter som har ett särskilt ansvar för krisberedskap och höjd beredskap enligt krisberedskapsförordningen.

En grundläggande robusthet, tydliga ansvar och roller etc redan i vardagen inom energiförsörjningen utgör en förutsättning för en välfungerande krishantering och planering för höjd beredskap. Det finns ingen nytta med att utveckla parallella krishanteringsåtgärder för fredstida störningar och störningar i krig. Förutom höga kostnader, oklarhet kring ansvar och roller samt gråzonsproblematik skulle åtgärder som utvecklas endast för en fungerande energiförsörjning till samhällsviktig verksamhet vid höjd beredskap vara svåra att upprätthålla och förvalta i vardagen. Det civila försvaret behöver alltså integreras med och komplettera, i vissa fall ersätta, de åtgärder som skapas för fredstida kriser. Eftersom attacker skulle kunna inriktas mot bland annat energiförsörjningen innan höjd beredskap råder är det troligt att krigets krav i vissa fall bör vara dimensionerande för en utvecklad krishanteringsförmåga i vardagen.

Det senaste decenniet har Energimyndighetens anslag för att skapa förutsättningar för en trygg energiförsörjning kraftigt reducerats. Tidigare tilldelades medel genom Utgiftsområde Försvar. Några sådana medel finns inte längre kvar, utöver möjligheten att söka tillfälliga projektmedel i mindre omfattning genom MSB. Samtidigt har många omvärldsförutsättningar förändrats inom energiförsörjningen. Ett löpande utvecklingsbehov finns hos alla aktörer som är beroende av eller påverkar förutsättningarna för produktion, lagring och distribution av energi. Energimyndigheten bidrar inom det egna ansvaret till en utveckling av marknaders funktion och samhällets förmåga att förebygga och lindra konsekvenser av störningar och avbrott. Det sker med en allt högre kostnadseffektivitet tack vare ökad integrering med andra myndighetsuppgifter, regelverk etc. Trots minskade anslag har myndigheten idag bättre förutsättningar än tidigare att verka för en trygg energiförsörjning i samhället i vardag och kris. Men utvecklingen sker i en relativt långsam takt. Prioritering sker mellan många angelägna åtgärder. Utvecklingsinsatser som bedöms mindre viktiga än de som är mest prioriterade skjuts på framtiden. De åtgärder som har utvecklats är fokuserade på fredstida förutsättningar och behov. Exempelvis har ett uppdaterat planeringssystem för ransonering av drivmedel inte bedömts som lika viktigt som andra åtgärder, då fredstida störningar i första hand kan hanteras med de beredskapslager som finns och utvecklats sedan 70-talets oljekriser.

Möjligen skulle andra prioriteringar ha gjorts om uppdraget tidigare varit att stärka det civila försvaret. Ransonering av drivmedel kan vara en viktig åtgärd att ha förberedd inför höjd beredskap. Men civila myndigheter med ansvar för planering för höjd beredskap enligt krisberedskapsförordningen har varken fått förtydligade uppdrag eller resurser för omfattande utvecklingsarbete. Inför 2015 äskade Energimyndigheten två årsarbetskrafter för att påbörja en analys av vad planering för höjd beredskap innebär i förändrade förutsättningar och behov. Vad ett utvecklat civilt försvar inom exempelvis olje- och drivmedelsförsörjningen kostar är omöjligt att svara på innan en analys är genomförd. Som en jämförelse innehåller dagens beredskapslager av olja värden för tiotalet miljarder kronor. Från (den icke beslutade) budgetpropositionen hösten 2014, utgiftsområde Försvar: ”Regeringen anser att aktörer med ansvar inom det civila försvaret ska ha en hög förmåga att hantera sina uppgifter under höjd beredskap. Detta ligger inom myndigheternas ordinarie ansvar och ska ske med befintliga anslag”. Men några sådana resurser finns inte idag hos majoriteten av de civila myndigheter som har ansvar och nödvändig sektorsspecifik kompetens för att återuppta planeringen av det civila försvaret.

Höjd beredskap ställer delvis andra krav än vad dagens fredstida krishantering tillgodoser. För ett utvecklat totalförsvar behöver även det civila försvaret utvecklas. Alla aspekter av det civila försvaret. Det måste göras integrerat med en ökad robusthet i vardagen och inför fredstida kriser. Även analyser om vad som skulle behöva förändras eller utvecklas kräver resurser som idag saknas hos många civila myndigheter. Dagens försvarsdebatt får inte baseras på en felaktig bild av samhällets förutsättningar och behov. Det bör finnas en bättre balans i diskussionen om det framtida försvaret och om åtgärder som behöver finansieras. För ett fungerande totalförsvar är det viktigt att de civila myndigheternas roll i utvecklingen inte glöms bort eller missförstås. Alla dessa civila myndigheter bör få förutsättningar att ta sitt ansvar, genom tydligare styrsignaler och grundläggande finansiering för uppgifterna. Oavsett hur mycket eller lite som satsas på en välfungerande försvarsmakt kommer samhällets förmåga att skydda det som är viktigt vid höjd beredskap även i framtiden att brista om vi inte tar det civila försvarets förutsättningar och behov på större allvar.

Mikael Toll, Chef enheten för trygg energiförsörjning, Energimyndigheten