Kommer Sverige att stå utan Totalförsvar även efter försvarsbeslutet?

Idag inleder vi artikelserien om Totalförsvaret med en generell iakttagelse från signaturen Totalt försvarbart.

Inför annalkande försvarspolitiska inriktningsproposition finns anledning att belysa ett antal frågor vilka under en längre period utsatts för svår politisk eftersatthet, och där särskild inriktning nu behövs. Frågorna är av sådan betydelse att eventuell otydlighet och osynlighet i propositionen är direkt underminerande för svensk säkerhet både direkt här och nu, och för många år framåt. Alla frågor inom berört område kan inte belysas i detta inlägg, men tre kommer att övergripande presenteras. Alla tre borde kännas igen av den insatte, men dessvärre verkar politiskt ansvariga inte riktigt vilja kännas vid dem.

Inledningsvis, genom svensk författningsgrund existerar Totalförsvaret i Sverige idag, trots vissa skeptiker. Att Totalförsvaret skulle vara obsolet eller historia är därmed en felaktig uppgift, och uppfattningen bör betraktas som ett direkt tjänstefel om den innehas av ansvarig aktör i Totalförsvaret.  Totalförsvaret består som bekant av såväl militär som civil verksamhet. Vad gäller den civila verksamheten, det civila försvaret, är det all (civil) verksamhet som ska bedrivas under höjd beredskap. I fred är består det civila försvaret av planering och förberedelse för krigsfara och krig.

Vad som också är bekant är att det ”svenska försvaret” i dagligt språkbruk inte innefattar både militär och civil verksamhet, utan enbart militär verksamhet (eller snarare, Försvarsmaktens verksamhet relativt exklusivt).  På senare tid har ett visst fokus lyckats hamna också på Försvarsmaktens behov av stöd från civil sida. Bl.a. har försvarsberedning och budgetproposition hanterat civilt försvar primärt ur detta perspektiv (efter många år av tystnad). Med vissa lite mer skinande undantag har frågan om civilt försvar i media- och bloggosfären enbart  behandlats vid enstaka tillfällen, och då klämts in i avslutande meningar. Civilt försvar i politiken har som pliktskyldigast omnämnts (oftast på direkt förfrågan) av försvarsministern i vissa framträdanden som hanterat utvecklingen av "det svenska försvaret". Svenska politiker som fått frågan har hittills gett antingen inget svar överhuvudtaget, eller enbart svaret "det är viktigt, och måste stärkas" utan vidare resonemang eller svar på följdfrågor.

Det militära försvaret ska i någon bildlig mening utgöra spetsen i det svenska försvaret, varför det må kännas relevant att tala om detta. Men som företrädare för Försvarsmakten själva uttryckligen sagt vid flera tillfällen: de utgör endast ett av de säkerhets- och försvarspolitiska verktygen i regeringens låda. Ett verktyg som är mycket beroende av övriga verktyg i lådan. Om spetsen står på ett fundament av kvicksand, eller på ett luftslott av önsketänk, måste man undra över spetsens förutsättningar.

Mot bakgrund av ovanstående och blickandes mot kommande proposition finns några punkter som orsakar mig rejäla pannrynk och sömnlösa nätter.

För det första: det stående problemet med missförståndet att Försvarsmakten utgör det svenska försvaret. Detta missförstånd föranleder, tidvis stora, snedvridningar i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningar och i fördelade medel. De civila verksamheternas säkerhetspolitiska tyngd framkommer inte. Det betyder också att satsningar på ”det svenska försvaret” inte görs med helhetssyn. Att civilt försvar ofta enbart handlar om stödet till Försvarsmaktens operativa förmåga är förståeligt, men inte acceptabelt om man ser ur perspektivet Totalförsvar. Vem ser till skyddet av civilbefolkningen i krig? Vem ser till samhällets funktionalitet i krig? Dessa ytterligare två strecksatser (i målet för civilt försvar) är där de riktigt stora samhällskostnaderna kommer att ligga (varför det är förståeligt att politikerna vill tiga ihjäl dem).

Först det andra: den säkerhetspolitiska verktygslådan avseende civilt försvar är mer eller mindre tom (att jämföra med tomma lador, förutom att dessa lador är tomma på riktigt). Verktygen avvecklades och avreglerades med intåget av den eviga freden (ungefär samtidigt som Ryssland började sin militärreform vi nu ser resultatet av förresten). Hårt uttryckt betyder det att ingen verksamhet i samhället, hur samhällsviktig den än är, kan garantera någon försvarsförmåga vid krigsfara. T.ex. är vare sig personal eller materiel krigsplacerade hos civila aktörer, vilket undergräver garantin att bedriva någonting alls vid krigsfara och krig om det inte sker på frivillig basis. Det innebär att det eventuella stöd vår (lilla) Försvarsmakt behöver till sina 55 000 personer idag i princip inte finns. Styrningen hittills har varit att befintliga ekonomiska ramar gäller för att återupprätta det civila försvaret. Än så länge har inte ett ljud hörts om eventuella nya medel i och med propositionen. Detta är inte bara befängt och otvetydigt förknippat med stor okunskap om sakers förhållanden på t.ex. länsstyrelser, kommuner och centrala myndigheter, utan också en kraftfull signaleffekt från politisk nivå: svensk säkerhet är inte prioriterad, och om aktörer själva prioriterar det får de se till att själva omfördela sina pengar.

För det tredje: Det finns en missuppfattning att krisberedskapen som den är idag kan nyttjas för att hantera höjd beredskap och krig. Det är i delar en sanning med modifikation, i delar rent önsketänk, och i delar ren lögn. Detta inlägg kommer inte gå in i detalj här. Det borde inte heller behöva vara källa till någon stor dramatik eftersom krisberedskapen inte utvecklats och dimensionerats mot kriget. Har utvecklingen av krisberedskapen försvårat och försämrat vår förmåga? För det första, förmåga till vad exakt? Att samverka? För det andra, troligtvis nej (vad som försämrat är att vi slängde ur barnet med badvattnet vad gäller civilt försvar). Men vad som avgjort försvårar och försämrar en utveckling mot att civila myndigheter och aktörer ska kunna ta sig an kriget som hotbild i såväl planering som vid eventuell situation, är motviljan att inse krisberedskapens gränser och brister. Denna motvilja finns inte överallt, men eftersom motviljan stödjer de som vill frånsäga sig ansvar att tilldela resurser som behövs för att utveckla det civila försvaret så finns den hos de med såväl tyngst ansvar som pengapåsen.

Alltså:

1) Det måste bli ett STOPP på snedvridningen i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningarna och i tilldelade medel! Det svenska försvaret - Totalförsvaret - består av militär och civil verksamhet. De civila verksamheterna sträcker sig långt bortom stödet till en liten Försvarsmakt, och börjar långt innan beslut om höjd beredskap fattats.

2) Det måste bli ett STOPP på undfallenheten hos svenska politiker att ta i frågan om civilt försvar och vad detta i verkligheten kostar. Det civila försvarets lador är tomma på riktigt. Signaleffekten från politikerna är idag tydliga: a) vi förstår inte frågan, alt. b) vi nedvärderar de civila verksamheternas betydelse i försvaret (så varför ska nån annan bry sig?), eller c) vi är inte beredda att ta en ev politisk risk trots konsekvenserna för svensk säkerhet.

3) Det måste bli ett STOPP på önsketänket att krisberedskapen håller i hela hotskalan. Sluta föda den missuppfattningen, för gyttjan vi står vi blir bara djupare ju mer vi vägrar acceptera att krisberedskapen utvecklats mot andra hotbilder och med andra ingångsvärden. Detta behöver inte finnas prestige i detta - ödmjukhet, ärlighet och tydlighet är vad som nu behövs.
Avslutningsvis - låt oss nu lägga diskussionerna om begreppen samlat försvar vs Totalförsvar till historien. I Sverige finns ett Totalförsvar. Nu måste vi lägga vår kraft på att skapa effekt.

Signaturen Totalt försvarbart