Kommer Sverige att stå utan Totalförsvar även efter försvarsbeslutet?

Idag inleder vi artikelserien om Totalförsvaret med en generell iakttagelse från signaturen Totalt försvarbart.

Inför annalkande försvarspolitiska inriktningsproposition finns anledning att belysa ett antal frågor vilka under en längre period utsatts för svår politisk eftersatthet, och där särskild inriktning nu behövs. Frågorna är av sådan betydelse att eventuell otydlighet och osynlighet i propositionen är direkt underminerande för svensk säkerhet både direkt här och nu, och för många år framåt. Alla frågor inom berört område kan inte belysas i detta inlägg, men tre kommer att övergripande presenteras. Alla tre borde kännas igen av den insatte, men dessvärre verkar politiskt ansvariga inte riktigt vilja kännas vid dem.

Inledningsvis, genom svensk författningsgrund existerar Totalförsvaret i Sverige idag, trots vissa skeptiker. Att Totalförsvaret skulle vara obsolet eller historia är därmed en felaktig uppgift, och uppfattningen bör betraktas som ett direkt tjänstefel om den innehas av ansvarig aktör i Totalförsvaret.  Totalförsvaret består som bekant av såväl militär som civil verksamhet. Vad gäller den civila verksamheten, det civila försvaret, är det all (civil) verksamhet som ska bedrivas under höjd beredskap. I fred är består det civila försvaret av planering och förberedelse för krigsfara och krig.

Vad som också är bekant är att det ”svenska försvaret” i dagligt språkbruk inte innefattar både militär och civil verksamhet, utan enbart militär verksamhet (eller snarare, Försvarsmaktens verksamhet relativt exklusivt).  På senare tid har ett visst fokus lyckats hamna också på Försvarsmaktens behov av stöd från civil sida. Bl.a. har försvarsberedning och budgetproposition hanterat civilt försvar primärt ur detta perspektiv (efter många år av tystnad). Med vissa lite mer skinande undantag har frågan om civilt försvar i media- och bloggosfären enbart  behandlats vid enstaka tillfällen, och då klämts in i avslutande meningar. Civilt försvar i politiken har som pliktskyldigast omnämnts (oftast på direkt förfrågan) av försvarsministern i vissa framträdanden som hanterat utvecklingen av "det svenska försvaret". Svenska politiker som fått frågan har hittills gett antingen inget svar överhuvudtaget, eller enbart svaret "det är viktigt, och måste stärkas" utan vidare resonemang eller svar på följdfrågor.

Det militära försvaret ska i någon bildlig mening utgöra spetsen i det svenska försvaret, varför det må kännas relevant att tala om detta. Men som företrädare för Försvarsmakten själva uttryckligen sagt vid flera tillfällen: de utgör endast ett av de säkerhets- och försvarspolitiska verktygen i regeringens låda. Ett verktyg som är mycket beroende av övriga verktyg i lådan. Om spetsen står på ett fundament av kvicksand, eller på ett luftslott av önsketänk, måste man undra över spetsens förutsättningar.

Mot bakgrund av ovanstående och blickandes mot kommande proposition finns några punkter som orsakar mig rejäla pannrynk och sömnlösa nätter.

För det första: det stående problemet med missförståndet att Försvarsmakten utgör det svenska försvaret. Detta missförstånd föranleder, tidvis stora, snedvridningar i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningar och i fördelade medel. De civila verksamheternas säkerhetspolitiska tyngd framkommer inte. Det betyder också att satsningar på ”det svenska försvaret” inte görs med helhetssyn. Att civilt försvar ofta enbart handlar om stödet till Försvarsmaktens operativa förmåga är förståeligt, men inte acceptabelt om man ser ur perspektivet Totalförsvar. Vem ser till skyddet av civilbefolkningen i krig? Vem ser till samhällets funktionalitet i krig? Dessa ytterligare två strecksatser (i målet för civilt försvar) är där de riktigt stora samhällskostnaderna kommer att ligga (varför det är förståeligt att politikerna vill tiga ihjäl dem).

Först det andra: den säkerhetspolitiska verktygslådan avseende civilt försvar är mer eller mindre tom (att jämföra med tomma lador, förutom att dessa lador är tomma på riktigt). Verktygen avvecklades och avreglerades med intåget av den eviga freden (ungefär samtidigt som Ryssland började sin militärreform vi nu ser resultatet av förresten). Hårt uttryckt betyder det att ingen verksamhet i samhället, hur samhällsviktig den än är, kan garantera någon försvarsförmåga vid krigsfara. T.ex. är vare sig personal eller materiel krigsplacerade hos civila aktörer, vilket undergräver garantin att bedriva någonting alls vid krigsfara och krig om det inte sker på frivillig basis. Det innebär att det eventuella stöd vår (lilla) Försvarsmakt behöver till sina 55 000 personer idag i princip inte finns. Styrningen hittills har varit att befintliga ekonomiska ramar gäller för att återupprätta det civila försvaret. Än så länge har inte ett ljud hörts om eventuella nya medel i och med propositionen. Detta är inte bara befängt och otvetydigt förknippat med stor okunskap om sakers förhållanden på t.ex. länsstyrelser, kommuner och centrala myndigheter, utan också en kraftfull signaleffekt från politisk nivå: svensk säkerhet är inte prioriterad, och om aktörer själva prioriterar det får de se till att själva omfördela sina pengar.

För det tredje: Det finns en missuppfattning att krisberedskapen som den är idag kan nyttjas för att hantera höjd beredskap och krig. Det är i delar en sanning med modifikation, i delar rent önsketänk, och i delar ren lögn. Detta inlägg kommer inte gå in i detalj här. Det borde inte heller behöva vara källa till någon stor dramatik eftersom krisberedskapen inte utvecklats och dimensionerats mot kriget. Har utvecklingen av krisberedskapen försvårat och försämrat vår förmåga? För det första, förmåga till vad exakt? Att samverka? För det andra, troligtvis nej (vad som försämrat är att vi slängde ur barnet med badvattnet vad gäller civilt försvar). Men vad som avgjort försvårar och försämrar en utveckling mot att civila myndigheter och aktörer ska kunna ta sig an kriget som hotbild i såväl planering som vid eventuell situation, är motviljan att inse krisberedskapens gränser och brister. Denna motvilja finns inte överallt, men eftersom motviljan stödjer de som vill frånsäga sig ansvar att tilldela resurser som behövs för att utveckla det civila försvaret så finns den hos de med såväl tyngst ansvar som pengapåsen.

Alltså:

1) Det måste bli ett STOPP på snedvridningen i den säkerhetspolitiska diskussionen, i styrningarna och i tilldelade medel! Det svenska försvaret - Totalförsvaret - består av militär och civil verksamhet. De civila verksamheterna sträcker sig långt bortom stödet till en liten Försvarsmakt, och börjar långt innan beslut om höjd beredskap fattats.

2) Det måste bli ett STOPP på undfallenheten hos svenska politiker att ta i frågan om civilt försvar och vad detta i verkligheten kostar. Det civila försvarets lador är tomma på riktigt. Signaleffekten från politikerna är idag tydliga: a) vi förstår inte frågan, alt. b) vi nedvärderar de civila verksamheternas betydelse i försvaret (så varför ska nån annan bry sig?), eller c) vi är inte beredda att ta en ev politisk risk trots konsekvenserna för svensk säkerhet.

3) Det måste bli ett STOPP på önsketänket att krisberedskapen håller i hela hotskalan. Sluta föda den missuppfattningen, för gyttjan vi står vi blir bara djupare ju mer vi vägrar acceptera att krisberedskapen utvecklats mot andra hotbilder och med andra ingångsvärden. Detta behöver inte finnas prestige i detta - ödmjukhet, ärlighet och tydlighet är vad som nu behövs.
Avslutningsvis - låt oss nu lägga diskussionerna om begreppen samlat försvar vs Totalförsvar till historien. I Sverige finns ett Totalförsvar. Nu måste vi lägga vår kraft på att skapa effekt.

Signaturen Totalt försvarbart

Svik inte det svenska folket!

När alla röster räknats i valet 2014 så hamnade Sverige i en ganska besvärlig parlamentarisk situation. Detta har belysts mycket väl i media. Det ledde fram till den s.k. Decemberöverenskommelsen som också har vänts ut och in på i media.

Nu när vi närmar oss den stund då regeringen skall lämna in den försvarspolitiska inriktningspropositionen så är det dags att påminna politikerna om att mandatfördelningen i riksdagen vad gäller försvarsfrågor trots allt med en förkrossande majoritet är för ett svenskt försvar och även för en förstärkning av detsamma.

NATO-frågan måste lämnas därhän till dess att partierna har nått en bred majoritet för anslagshöjningar. Att kasta in NATO-frågan nu är oansvarigt vilket också Anna Kinberg Batra fick erfara för några veckor sedan. Klokt att hon snabbt rättade sina uttalanden då. NATO-frågan får inte blockera en bred överenskommelse om höjda anslag.

Det är dessutom så att propositionen handlar om så mycket mer än höjda anslag. Det finns inget självändamål med höjda anslag. Det skall inte heller leda till höjda skatter och inte heller till försämrad välfärd. Det vi söker är höjd försvarsförmåga och därmed en höjd tröskel för fientligt väpnat angrepp.

Därför är det så oerhört viktigt att regeringen, statsrådsberedningen och försvarsutskottet nu får en möjlighet att i lugn och ro mejsla ut de ack så viktiga detaljerna.

Räknar man socialdemokraterna, alliansens partier och sverigedemokraterna som försvarsvänliga så är 86 % av riksdagen för ett starkt försvar. Tittar man på valresultatet så är 5 190 922 väljare i så fall positiva till ett starkt försvar.

Även de traditionellt försvarsovänliga partierna kan ha sina ljusa stunder. Bl. a. anser vänstern att värnplikten skall återinföras. Utan att värdera förslagets realiserbarhet så måste det ändå betraktas som försvarsvänligt.

Miljöpartiet och Feministiskt initiativ driver oerhört viktiga frågor men de kan knappast anses försvarsvänliga. Man skall dock komma ihåg att i valet röstade 623 994 personer på dem. Och i riksdagen har V och Mp endast 14 % av mandaten.

Sverigedemokraternas politik bygger på förslag om förändringar i invandringspolitiken som 5 488 838 röstberättigade svenskar inte ställer sig bakom. Och deras förslag om hur försvaret skall utvecklas bedöms av många experter som ofullständiga och orealistiska. Men de representerar 801 178 röster i valet och de är ett försvarsvänligt parti.

Alla de väljare som gick till val (valdeltagandet var över 85%) på en ansvarsfull säkerhetspolitik och försvarspolitik måste bemötas med respekt. Mycket få svenskar röstade på att särintressen skulle prioriteras högre än en säker och trygg tillvaro. Sannolikt har försvinnande få svenskar röstat för att Sverige skall utgöra ett säkerhetsvakuum och ge signaler till Ryssland att landet inte kan försvara sig.

Nu måste regeringen och övriga riksdagspartier ta sitt ansvar så att den försvarspolitiska inriktningspropositionen blir så bra så att lugn, trygghet och stabilitet kan byggas med de till buds stående medlen.

Och vi anser fortfarande att Sverige bör gå med i Nato. Men låt den frågan mogna till dess att vi har en samsyn på hur försvaret av Sverige skall förstärkas.

Ryska påsken - två år senare

Om en vecka är det två år sedan det simulerade ryska flyganfallet mot Sverige. Efter midnatt såg den svenska luftbevakningens personal på sina datorskärmar sex farkoster anflyga från öster. De kom från baser i Sankt Petersburgs-området, passerade över Finska viken och öster om Stockholms skärgård. Normalt flyger ryskt flyg därefter söderut över Östersjön för att landa i Kaliningrad, men nu svängde planen av mot Sverige.

Orsaken till uppståndelsen var två tunga bombplan av typen Tu-22M3 Backfire. De kan medföra kryssningsrobotar som vapenbärare för kärnladdningar. Bombplanen skyddades av fyra Su-27 Flanker. Klockan 02.00 den 29 mars 2013 var de ryska planen utanför Gotska sandön, 30–40 kilometer utanför Sveriges territorialgräns.

Av detta drog vi, alla försvarsbloggare och försvarstwittrare och några få journalister slutsatsen att Ryssland nu såg Sverige som en potentiell fiende och hädanefter skulle ägna mycket resurser åt liknande aktiviteter och vi från och med den dagen skulle få se en kraftig upprustning av försvaret och en stark opinion för det, inklusive massmedia.

Vi på Reservofficer myntade i upphetsningen begreppet "Ryska påsken":

Trending #ryskapåsken @Twitt_Skipper @wisemanswisdoms @SvDse #svfm #säkpol #föpol #svpol
— Reservofficer (@Reservofficer1) 22 april 2013

Men si där hade vi fel. Och våra svenska journalister fortsatte att leva i tron att detta var något tillfälligt eller kanske något som "militären" hittat på för att få mer pengar till den ständigt sinande budgeten. Politikerna hade absolut ingen förmåga att ta till sig scenarioförändringen - förutom möjligen i fagra ord och betydelselösa utfästelser ("satsningar").

Det skulle dröja ända till oktober 2014 innan nästa stora uppvaknande kom - Operation ÖRNEN - den s.k. undervattensunderrättelseoperationen i Kanholmsfjärden. Detta var beviset för att ryssen var här igen, det kalla kriget var lika kallt som på 80-talet och Sverige skulle nu äntligen få sitt gamla försvar åter. Men - ingen ubåt kom upp till ytan och något större intryck på politikerna gjorde det inte - även om Löfven och Hultqvist sufflerade av ÖB stämde i bäcken på en presskonferens.

Det som dock förändrades kraftigt var journalistiken och opinionen. I undersökningen MSB Opinion 2014 ansåg 55% av de tillfrågade att försvarspolitiken var "Ganska dålig" eller "Mycket dålig". Endast 5% tyckte att den var mycket bra.

Omvärldsutvecklingen har rullat vidare i samma riktning. Ryssland övar, hotar, kränker och bedriver psyops i ständigt ökande omfattning. USA, NATO och EU fortsätter att bemöta detta med soft power, så när som på fåhövdade amerikanska truppinsatser och övningar längs EU:s östra gräns.

Det är då som det stora vemodet rullar in... Tänk vi har helt fel? Vi har berört detta tidigare i ett inlägg som hette "Den store illusionisten" och publicerades på Medium första gången 10 december. Tänk om det Putin gör i västerled bara en enda stor distraktion för någonting helt annat? Tänk om Ryska påsken och allt annat som Ryssland företagit sig sedan dess är en enda gigantisk vilseledningsoperation?

Självklart kan man utesluta att det endast rör sig om vilseledning. Att destabilisera väst är ett tydligt och logiskt mål för Putin. Det skulle öka inflytandet över Östeuropa - Rysslands grannländer - avsevärt om EU och NATO upplöstes. Putin vill göra affärer och samarbeta med enskilda länder t.ex. Turkiet, Grekland eller Ungern. Detta omöjliggörs till stor del av NATO och EU. Putin vill bestämma själv över sina närmsta grannländer som t.ex. Vitryssland, Georgien och Armenien. Han verkställer t. om. en invasion för att säkerställa inflytandet över Ukraina. Helst vill han också bestämma över Estland och Lettland.

Men nu berör vi något mycket intressant. Putin tvekar inte att gå in (eller förstärka) militärt som i Georgien (Kaukasus), Ukraina och Transnistrien. Men när det handlar om EU eller NATO-länder så stannar det vid uttalanden från personer i hans närhet. Vi har hört ambassadör Mikhail Vanin hota Danmark med att deras fartyg blir mål för ryska kärnvapen och vi har sett en liten skådespelartrupp anförda av den i Ryssland välkända TV-profilen och skådespelaren Dimitrij Kharatyan framföra en hyllning till Putin där budskapet var att Krim hör till Ryssland - liksom även Finland och Polen! Med undantag av bortförandet av Eston Kohver har de baltiska länderna endast utsatts för informationsoperationer.

Men märk väl att allt detta är soft power. De militära insatserna i Ukraina och övningarna i Östersjön och Barents hav - och även i Svarta havet - är hard power, men övningar kan bedrivas på en plats och syfta till insats någon helt annanstans. När vi övar på Tofta och Granhammar för att några veckor senare framrycka väster om M-e-Z så har ju platsen för övningen mindre betydelse. Metoder, rutiner och procedurer, ledning, samband och koordinering är mycket viktigare än plats och i viss mån terräng.

Som vi har beskrivit många gånger baseras rysk strategi på Sun Zu och som vi har resonerat många gånger förr så har Ryssland en lång historia och mycket erfarenhet av deception, vilseledning. Det är så väl inarbetat så att det sitter i ryggmärgen hos ryska officerare och underrättelsemän. Vilseledning måste i stort sett alltid finnas med som en komponent.

Studera den här kartan:

Vi har för resonemangets skull ritat in ryska truppansamlingar i närheten av Ukrainska gränsen, Engels-basen och Svarta havs-flottan på Krim. Ryssland har också en armébas i Armenien. Det finns också ryska armé- och specialförband i Tjetjenien.

Kan det vara så att Ryssland har avsikter söder om Kaukasus som man för allt i världen inte vill avslöja? Kan det vara så att man under många år odlat relationer med Syrien och Iran för att på sikt bli den starkaste aktören i Mellanöstern, när USA har krigströttat ut sig där.

Ryssland (Sovjetunionen) var det första landet som erkände Iran 1979 men eftersom Sovjet försåg Saddam med vapen i kriget med Iran så kyldes relationen ned men så snart Sovjetunionen och WP föll så återupptogs relationerna. På 90-talet köpte Iran mycket vapen från Ryssland. Och allt eftersom relationerna mellan Iran och Israel försämrats och även relationen med USA så har Iran vänt sig till Ryssland och Kina. Samarbetet med Ryssland omfattar idag inte bara vapen och kärnkraft utan också jordbruk, telekommunikationer och den övriga energisektorn. Gazprom och Lukoil är djupt involverade i den iranska gas- och oljeproduktionen.

För den som vill fördjupa sig i relationen Ryssland-Iran finns en mycket bra artikel här: http://www.academia.edu/3215490/The_Limits_of_the_Russian-Iranian_Strategic_Alliance_its_History_and_Geopolitics_and_the_Nuclear_Issue

Kopplingen mellan Ryssland och Syrien är tydlig. Assad har Putins fulla stöd och i Putins värld var det han som förhindrade att USA bombade bort Assad.

Så kommer då knäckfrågan - ISIS. Iran bidrar, om än mycket blygsamt i kriget mot ISIS. Assad är kluven då ISIS även slåss mot Assads fiender. Men vad har Ryssland, Iran och ISIS gemensamt? De är alla fientligt inställda till USA och Israel. Av olika skäl, men ändå.

Jokern är förstås Turkiet. Eftersom landet har en egen agenda för Mellanöstern och inte enbart är en NATO-medlem och USA-allierad så blir det extra krångligt. Ryssland har dock framgångsrikt samarbetat med Turkiet i flera frågor t.ex. kärnkraft och finanssektorn.

Längre än så här kommer vi inte just nu. Men låt oss vara helt ärliga - Ryssland kommer inte att lyckas med att destabilisera EU till den grad att t.ex. Ungern eller Grekland väljer att gå ur och dessutom väljer att unilateralt samarbeta med Ryssland på ett sådant sätt att de vänder väst ryggen. Det skulle de förlora allt för mycket på.

Och en sak är säker - Rysslands riktigt stora handelspartner i EU - Tyskland och Frankrike kommer att vända Ryssland ryggen om Ryssland övergår till hard power mot EU eller NATO. De ryska oligarkernas förmögenheter i City of London ligger pyrt till liksom banktillgångarna i Schweiz. Detta vill inte Putin äventyra.

Vad drar vi då för slutsats?

Viktigt att komma ihåg att en rysk presidents aktiviteter till minst 90% är riktade inåt, mot Ryssland och den ryska befolkningen. Det pågår en ständig maktkamp i Kreml och det är en utmaning att krama ur produktivitet ur det ryska samhället. Mycket av det som sker på den utrikespolitiska och säkerhetspolitiska scenen syftar trots sin karaktär till att regera och behålla makten över Ryssland självt.

Någonting är på gång söder om Kaukasus och Ryssland har en plan för det. För i Putin och hans närmstas whataboutistiska värld är det kanske fullt legitimt att företa en expeditionär operation i Mellanöstern med kopior av de amerikanska argumenten för att göra samma sak? Förutsättningarna finns ju där: Irak och Syrien ligger i spillror, ISIS slår sönder det ännu mer, USA har misslyckats, Mellanöstern skulle kunna stabiliseras av en syrisk-rysk-iransk "fredsbevarande styrka". Något FN-mandat behövs ju inte, det har ju USA redan visat. Axis of Evil blir den nya Coalition of the Willing.

Detta kostar dock massor med pengar. Fråga USA. Det är också därför som USA använder det vapnet just nu. De vet vad det kostar och de vet också vad det kan få för konsekvenser för hemmaopinionen. Äldre ryssar har tydliga minnen från misslyckandet i Afghanistan vilket är en faktor att hantera.

Och den största frågan är obesvarad - varför vill de ha inflytande i Mellanöstern? Handel med rika länder? Söka allianser för att återupprätta den bipolära världsordningen (USA-Ryssland)? Stödja jihadism och islamsk extremism som ett proxy-vapen mot USA? Utökad buffertzon?

Å andra sidan kan man ställa exakt samma fråga till USA och det svar man får av dem kan mycket väl gälla Ryssland.

Och för övrigt anser vi förstås att Sverige bör gå med i Nato.

Cyberattackförmåga - gästinlägg av Jan Kallenberg

Gästskribenten, reservofficeren, Jan Kallenberg på Cyber Security Research and Education Institute, University of Texas at Dallas, skriver idag om cyberattackförmåga - högaktuell sedan försvarsminister Peter Hultqvist aviserat att Sverige skall inneha den förmågan.

Artikeln är tidigare publicerad på C4ISR & Networks, därav språkvalet.

Vi inleder dock med en liten film.




THE TIME TO ACT - IS BEFORE THE ATTACK

In my view, one of the major weaknesses in cyber defense planning is the perception that there is time to lead a cyber defense while under attack. It is likely that a major attack is automated and premeditated. If it is automated the systems will execute the attacks at computational speed. In that case no political or military leadership would be able to lead of one simple reason – it has already happened before they react.

A premeditated attack is planned for a long time, maybe years, and if automated, the execution of a massive number of exploits will be limited to minutes. Therefore, future cyber defense would rely on components of artificial intelligence that can assess, act, and mitigate at computational speed. Naturally, this is a development that does not happen overnight.

In an environment where the actual digital interchange occur at computational speed, the only thing the government can do is to prepare, give guidelines, set rules of engagement, disseminate knowledge to ensure a cyber resilient society, and let the coders prepare the systems to survive in a degraded environment.

Another important factor is how these cyber defense measures can be reversed engineered and how visible they are in a pre-conflict probing wave of cyber attacks. If the preset cyber defense measures can be "measured up" early in a probing phase of a cyber conflict it is likely that the defense measures can through reverse engineering become force multiplier for the future attacks – instead of bulwarks against the attacks.

So we enter the land of "damned if you do-damned if you don't" because if we pre-stage the conflict with artificial intelligence supported decision systems that lead the cyber defense at computational speed we are also vulnerable by being reverse engineered and the artificial intelligence becomes tangible stupidity.

We are in the early dawn of cyber conflicts, we can see the silhouettes of what is coming, but one thing becomes very clear – the time factor. Politicians and military leadership will have no factual impact on the actual events in real time in conflicts occurring at computational speed, so focus have then to be at the front end. The leadership is likely to have the highest impact by addressing what has to be done pre-conflict to ensure resilience when under attack.

Jan Kallberg is a researcher at the Cyber Security Research and Education Institute, University of Texas at Dallas

SÄPO: Ryssland förbereder militära operationer i Sverige

På dagens presskonferens i området "Ingenting" i Solna höll SÄPO idag presskonferens om sin nyligen släppta rapport, eller årsbok som de kallar den. Läsning rekommenderas, den är fyllig och snyggt formgiven dessutom.

Man får också handgripliga tips i hur man skall bete sig om man uppfattar att främmande makts underrättelsetjänst gör närmanden.

På presskonferensen sammanfattades det viktigaste innehållet och vi fokuserar av naturliga skäl på de delar som rör det militära försvaret och totalförsvaret och hotet från Ryssland.

I rapporten skriver SÄPO bl a:

"Det största underrättelsehotet mot Sverige utgörs av Ryssland. Rysslands spionage i och mot Sverige är mycket omfattande. Det har dessutom ökat i anslutning till krisen i Ukraina. På olaglig väg
– och i skydd av diplomatiska skenbefattningar – samlar ryska underrättelseofficerare in information om det svenska försvaret, politik, ekonomi, teknik, vetenskap och politiska flyktingar.
Ett exempel är den militära underrättelsetjänsten, GRU, som är en del av den ryska krigsmakten.

GRU har funnits och verkat i Sverige sedan 1930-talet. GRU försöker köpa utrustning som endera omfattas av embargo eller är hemlig. Syftet är att öka den tekniska nivån inom den ryska krigsmakten. Säkerhetspolisen har stoppat flera försök till anskaffning av exportlicensbelagda produkter. De försöker också värva agenter och utföra dataintrång med mera. GRU intresserar sig dessutom för militär-, polisiär- och annan personal i utlandstjänst.

Personalen i de ryska underrättelse- och säkerhetstjänsterna består ofta av välutbildade, yrkeskunniga och ambitiösa tjänstemän. För en underrättelseofficer inom exempelvis den civila underrättelsetjänsten, SVR, är utbildningen lång och bred. Ämnen som psykologi, språk, litteratur,
konst och informationshantering står på schemat.

Den färdigutbildade underrättelseofficeren har en god kompetens att fullgöra sina uppgifter med hjälp av konspirativa metoder och genom att skapa förtroende hos de agenter de har till uppgift att värva samt andra de möter. Som tidigare nämnts, verkar underrättelseofficeren väldigt ofta bakom en diplomatisk skenbefattning. I och med detta ges underrättelseofficeren, utöver de privilegier som följer av en diplomatisk befattning, även ett skydd mot åtal."

På presskonferensen idag ställde journalister frågor som besvarades av olika experter, t.ex. Wilhelm Unge, chefsanalytiker.

En mycket intressant fråga var:
- Vad har rysk underrättelsetjänst för uppgift i Sverige?
Varpå Unge svarade:
- Förbereder militära operationer

Man berättade också att var tredje rysk diplomat i Sverige egentligen är underrättelseofficer och att GRU, SVR och FSB finns på plats i Sverige idag. De civila tjänsterna (SVR) är nästan tillbaka på KGB-nivå. Dessa kränker vårt territorium varje dag.

Och mot denna bakgrund föreslår regeringen alltså en sänkning av Försvarsmaktens förmåga. Dessutom säger man blankt nej till ett NATO-medlemskap och man vill inte ens utreda frågan.

Vi anser dock, för övrigt, att Sverige bör gå med i NATO.

Vad var det som hände?

Putin är åter och ordningen är återställd.

Under de gångna veckorna har den viktigaste oppositionspolitikern i Ryssland mördats, Putin har varit frånvarande i 10 dagar, ett kloster i Moskva har brunnit, Ryssland medgav att man hade beredskap att nyttja kärnvapen vid annekteringen av Krim (vad det nu betyder?) och idag så sätts Norra Flottan (40 000 man) i högsta beredskap i samband med en övning.

Det mesta som Ryssland företar sig följer en ganska proportionell eskalering sedan några år. Övningsomfattningen ökar, invasionen av Ukraina följer vad man skulle kunna uppfatta som en plan även om det föreligger viss osäkerhet där. Kränkningar av andra länders luftrum eller territorialvatten ökar stegvis och informationsoperationer inklusive statsmedia mot främst grannländer tilltar i styrka sakta men säkert.

På senare tid har nyckelpersoner i den ryska ledningen uttalat sig något mer spetsigt än för bara några månader sedan. De trotsar öppet USA, de underkänner EU, de pekar ut länder (t.ex. Sverige och Polen) som drivande antiryska krafter och diplomatin liknar mer och mer ett rent bedrägeri där rökridåer, lögner och brutna löften är mycket större inslag än konstruktiv förhandling. Det känns nästan som att diplomatin blir ytterligare ett psyops-verktyg.

Och just det sistnämnda kan eventuellt skvallra om vad som i själva verket är bekymret...

När Kreml vill att vi skall titta långt bort, då är det nära vi skall titta. När de vill att vi skall höja blicken, då skall vi sänka den. Detta har vi beskrivit i ett inlägg som heter "Den store illusionisten".

Rysk strategi är baserad på Sun Zu. För den som inte känner till Sun Zu är det läge att låna hem boken "The art of war". I kapitel 1 vers 18 återfinns följande strof:

All warfare is based on deception. Hence, when we are able to attack, we must seem unable; when using our forces, we must appear inactive; when we are near, we must make the enemy believe we are far away; when far away, we must make him believe we are near.

Detta är grundregeln i rysk strategi. Och inte bara i strategi, hela vägen via operation ned till taktiska förband används metoden. Många svenskar som gjorde lumpen under 70- och 80-talet fick lära sig ordet Maskirovka. Detta är den ryska termen för det som Sun Zu beskriver.

Om man då försöker omsätta de senaste veckornas utveckling med hjälp av Sun Zu så är frågan hur man skall tolka aktiviteterna? Att hota med kärnvapen och att sätta Norra flottan i högsta beredskap borde då snarare tolkas som ett tecken på svaghet - om man skall tro på Sun Zu.

Att Boris Nemtsov mördas är inte ett tecken på att regimen gör som den vill - tvärtom! Det är ett tecken på att någon gör som den vill, trots regimen. Enklare uttryckt - den som vill visa att Putin har förlorat makt genomför ett mord som normalt bara Putin med hjälp av FSB och FSO kan utföra, nära Putins arbetsplats och innanför FSO perimeter.

Att Putin är borta i 10 dagar är - om vi tänker som Sun Zu - inte alls ett tecken på svaghet. Tvärtom kan det vara ett sätt för Putin att visa att han trots händelseutvecklingen kan göra precis vad han vill, om det nu är att plastikoperera sig, vara pappaledig, rehabilitera sig eller - hemska tanke - förhandla med Iranierna om stöd till ISIS.

Han kan göra som han vill, komma tillbaks med ett leende och prata affärer med Atambayev som om ingenting hänt. Det om något är ett oerhört styrkebesked till de som eventuellt tisslat bakom hans rygg.

För slutsatsen av allt ståhej är rimligen att det pågår en maktkamp i Moskva. Nyckelformuleringen här hittar vi hos Rysslands-experten Anders Åslund.

Who is likely to lose first: Medvedev (irrelevant). Next, both Putin and coup makers. But who will win? Russian power lies in the street.
— Anders Aslund (@anders_aslund) 14 mars 2015

Makten i Ryssland finns på gatorna, ordagrant översatt. I stabila demokratier med tydliga politiska block som är vanligt i nordvästra Europa så betyder inte den typen av inrikes maktfrågor särskilt mycket. Men för ryska härskare gäller det att hålla i makten stenhårt. Den utmanas ständigt och den som inte har folket med sig har inte en chans.

Åslund målar upp en bild av en maktkamp där Putin har MVD på sin sida, Ramzan Kadyrov (Tjetjeniens starke man) och Igor Sechin mot en gruppering ledd av Sergei Ivanov påhejad av Alexander Dugin och Igor Girkin (även känd som Strelkov) och Ivanov har dessutom FSB och FSO på sin sida.

Vem är då denne Sergei Ivanov, chef för presidentadministrationen? Han var redan vid valet 2008 en av presidentkandidaterna men han blev också snuvad på premiärministerposten av Dimitri Medvedev. Han har alltså skäl att vara lite bitter. Känner sig dessutom sådana hardliners som Dugin och Girkin trampade på och har dessutom FSB och FSO:s generaler fått mindre pengar och makt till förmån för Shoigu och de väpnade styrkorna - då har vi en riktig häxblandning.

Det är bara att instämma i Åslunds beskrivning - Serious!

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato.

Se upp!

Med anledning av dagens "Twitter-debatt" eller kanske snarare "drev" mot Sven Hirdmans minst sagt olämpliga artikel och Bo Theutenbergs avslöjande om att han rakryggat avgick som UDs folkrättssakkunnige i protest mot "Sovjetpolitiken" på UD under sent 80-tal så är det på sin plats att fundera på vem som säger vad.

Alla har en agenda. Glöm aldrig det. Det spelar ingen roll om man ser sig som en altruistisk kämpe för Sveriges frihet och eviga fred och om man, när man talar i sin sak, anser att en feministisk utrikespolitik är det främsta vapnet eller om det är 30 (eller 100?) miljarder till stridsflygplan, korvetter, ubåtar och stridsvagnar som är den viktigaste faktorn.

Ovanstående är det viktigaste skälet till att vi lagt ut våra faktasidor. För att balansera agendor och för att idka källkritik i strävan efter objektivitet. Man kommer aldrig att nå objektivitet i säkerhetspolitisk och försvarspolitisk debatt. Men man kan sträva dit. Och det gör man bäst genom att ta del av sakkunniga personers kunskaper och insikter. Man gör det också genom att läsa nyheter och ta del av ett brett nyhetsflöde samtidigt som man tillämpar källkritik. Man kan också påverka journalister direkt genom att kontakta dem t.ex. via Twitter och därmed dels visa att man läser vad de skriver, dels också ge konstruktiv kritik om man tycker att de har fel i sak eller att de vinklar nyheter på ett olämpligt sätt.

Det är också - med anledning av diskussioner på Twitter idag - otroligt viktigt att ange vem man är och vilken agenda man har. Att vara anonym är sämre än att inte vara det. Men kanske än viktigare är att ange från vilket håll man kommer. Sven Hirdman mörkar totalt vilka ärenden han går. Tvärtom så framställer han sig utan att skämmas som sakkunnig och expert när han i själva verket driver en rent försvarsfientlig agenda. Många tycker sig också uppfatta att Hirdman går Moskvas ärenden.

Det är precis lika viktigt att de som eventuellt driver en USA eller NATO-vänlig agenda förklarar att de gör det och ibland även varför. Det är också oerhört viktigt att de som går försvarsindustrins ärenden meddelar det. Vårt lands säkerhet, vårt folks frihet och vår välfärd är alldeles för viktig för att köras i diket av särintressen.

Läs gärna våra tidigare inlägg "För Sverige i tiden" del 1 och del 2. I del 2 ställs några, för våra politiker, synnerligen obekväma frågor. Dessa frågor kommer vi sannolikt aldrig få svar på. Läs även "Mediaklimatet och säkerhetspolitiken" samt gästinläggen från Prof Bo Theutenberg, Lars Nicander (FHS) och Fredrik Konnander (MSB).

Slutligen - och viktigast - så kan man ta kontakt med och ge feedback till våra politiker. Genom att vara aktiv på Twitter eller om så behövs, maila direkt till politiker, så meddelar du som väljare vad du anser vara viktigt och vilka åsikter du har. Använd dig av vår sida om Försvarspolitik redan idag.

Om politiker aldrig möter väljare utan bara enbart journalister, proffstyckare, PR-folk och lobbyister så blir deras världsbild förvrängd. Genom sociala media som Facebook, Twitter och bloggar eller via mail så kan de få väljarnas och skattebetalarnas syn på världen.

Det är inte klockrent men det är bra mycket bättre. Mindre teknokrati, mer demokrati. Mindre av särintressen, mer av allmänintressen.

För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i Nato! (se där - en agenda)

(Vår agenda? Vi som skriver här är svenska reservofficerare som anser att Sverige skall ha ett väl avvägt finansierbart försvar som möter hotbilden och vi tror inte att det går med mindre än att vi ingår i den för oss lämpligaste försvarsalliansen vilket vi har förklarat och kommer att förklara igen. Vi strävar efter att vara rationella men är medvetna om att det är en utmaning. Vi vänder oss kraftfullt mot propaganda särskilt den dolda, dvs. inflytelser, påverkan, vilseledning och subversion.)

Nu står USA och Ryssland öga mot öga

Nyligen rapporterade vi från firandet av Estlands nationaldag i Narva där amerikanska arméns stridsfordon var en del av paraden - endast hundratalet meter från den ryska gränsen.

Detta kan tjäna som en påminnelse om det oerhört spända läget som uppstått mellan de två kalla kriget-antagonisterna.

Den 6 mars rapporterades också att ryska attackflygplan av typen SU-24 FENCER och multirollflygplanet SU-30 FLANKER använt sig av NATO's och USA's örlogsfartyg i Svarta havet för att "öva" attackscenario.

Man behöver inte vara särskilt bevandrad i militära operationer eller taktik för att förstå vilken anspänning detta innebär. Föreställ dig att vara fartygschef på USS Vicksburg när flera ryska attackflygplan närmar sig på radarn.

Det är inte utan att man kommer att tänka på den här scenen:



Av tillgängliga artiklar framgår inte om NATO's och eller USA's jaktflyg finns eller fanns i luften vid tillfället men det är å andra sidan är det några minuters flygtid från Incirlik så det är ingen begränsande faktor.

Även det turkiska fartyget TCG Turgutreis har fått påhälsning.

Su-30 Flanker

Su-24 Fencer

TCG Turgutreis

USS Vicksburg

Utöver ovanstående pågår operation Atlantic Resolve som fått oerhört lite uppmärksamhet i svenska media. Det är ju ingalunda så att varken USA, NATO eller EU enbart yttrar oro ("are concerned") eller endast använder E:et i PMESII.

Det pågår inom ramen för Atlantic Resolve omfattande övningsverksamhet som i viss mån övergår i krigsförberedelser om man med det avser förberedelser för försvarsstrid i de grupperingar och ställningar som nu etablerats i Estland, Lettland, Litauen och Polen.

173rd Airborne brigade är den amerikanska enhet som varit igång längst med stöd till Östeuropa. De roterade ut från hemmabasen i Vicenza, Italien första gången redan för ca ett år sedan. Nu är de också först in i Ukraina där de från och med mitten på mars 2015 stödjer Ukrainska armén med utbildning och träning. Detta görs på garnisonen i Yavoriv strax utanför Lviv i västra Ukraina. Det är också där som US Army Europe bedrivit övningen Rapid Trident de senaste 10 åren.

Även US Marines och 2nd och 3rd Cavalry division är involverade på marken i ovan nämnda länder. US Marines har dock främst övat i Svarta havsområdet tillsammans med Rumänska armé och specialförband. US Army Europe genomförde för ca ett år sedan operation Saber Guardian med bulgariska armén.

Man skall inte heller glömma den omfattande övningsverksamheten i Grafenwoehr i Tyskland där t.ex. övningen Combined Resolve III genomförts under 2014.

I Storbritannien har det övats lufttankning inom ramen för Atlantic Resolve och vi har sett både B-2 Spirit och B-52 Stratofortress landa på brittisk mark under 2014.

B-52 Stratofortress

B-2 Spirit

Detta är vad vi kunnat läsa om i efterhand. Det lär pågå en hel del just nu som når OSINT-källor långt senare. Och det pågår garanterat verksamhet som aldrig når media...