måndag 16 februari 2015

För Sverige i tiden - del 2

För att detta inlägg skall bli begripligt måste du först ha läst del 1.

Inför publiceringen av vår tredje lista politikerlistan, eller #föpol-listan, måste vi först föra ett resonemang om politiskt ansvar, säkerhetspolitisk vision och varför ett starkt försvar i allians med andra är det enda alternativet.

Ingen kan på ett seriöst sätt bedriva utrikes- och säkerhetspolitik utan att ta hänsyn till historien. Inget politikområde påverkas så grundligt av historien och de historiska förutsättningarna. Fram till början av 1990-talet kunde politiker och makthavare i mycket stor utsträckning själva skriva historien, något som sedan internets intåg inte längre är möjligt.

Säkerhetspolitik bygger på geostrategiska förutsättningar och på säkerhetspolitiska instrument som försvarsmakt, folkets försvarsvilja och motståndskraft, landets infrastruktur och kanske viktigast - närområdet och grannländers vilja och inriktning.

Som framgår av del 1 så har Sverige historiskt krigat med Ryssland i 500 år. Visst har vi krigat en hel del med Danmark också men det är Ryssland som är ärkefienden. Detta blev särskilt tydligt under det Kalla kriget då Ryssland i form av Sovjetunionen hade långt gångna planer på att anfalla och ockupera Sverige, såväl fysiskt som psykiskt. Med psykiskt menas att Sovjetunionen bedrev en omfattande propaganda, subversion och psykologiska operationer som byggde upp en sympati för Sovjet och en aversion mot USA.

Subversion och psykologiska operationer syftade också till att minska tilltron till den befintliga politiska ledningen, till Försvarsmaktens förmåga och till samhällssystemet som sådant. Genom att lämna bidrag i form av pengar och kunskap "hjälpte" KGB sammanslutningar på de politiska ytterkanterna att sprida den typen av desinformation i Sverige under hela 70- och 80-talet. Man lyckades också att påverka ett stort antal individer i den högsta maktsfären.

Som framgår av del 1 är det inte på något sätt så att Moskva avfärdat metoden. Istället har det varit ekonomiska realiteter som orsakat minskad aktivitet. När den strategiska timeouten var över för Rysslands del, i och med att Putin blev president den 7 maj 2000, så återupptogs den gamla agendan om än inledningsvis i liten skala.

Detta är den bistra verklighet som dagens svenska politiker har att ta hänsyn till. Den period som Putin ser som den största rustningseran i rysk historia - den sammanfaller med den period då Sverige nedrustat kraftigast och snabbast. Först under socialdemokratisk och sedan under en borgerlig regering.

Perioden 2000-2020 har nu passerat till 75%. År 2020 har Ryssland rustat till en nivå att endast USA kan mäta sig med dess militära styrka och förmåga. Samtidigt har alla länder i EU nedrustat. Vissa kraftigare än Sverige. Men det finns en väsentlig skillnad och det är att alla länder med ett geostrategiskt läge som innebär att varje förändring påverkar säkerhetsbalansen globalt - är medlemmar i NATO - utom Sverige och Finland.

För att förstå detta på ett mycket rudimentärt plan - vilket kanske kan vara lämpligt eftersom politiker har många områden att sätta sig in i - så föreslår vi att man tittar på Johan Wiktorins föredrag under Folk och försvars Rikskonferens den 12 januari 2015.

Johan sammanfattar utgångsläget och vägen framåt för svenska försvarspolitiker på 5 minuter. En storartad och gedigen insats! Han beskriver vilken betydelse vårt lands storlek har, att det tar 2-3 veckor för amerikanska styrkor att verka med full effekt i Norden och att vi lever i en säkerhetssymbios med Finland och Baltikum.

När Johan sedan kommer in på hur den politiska styrningen av svensk totalförsvarsförmåga ser ut blir det riktigt intressant. Till syvende och sist är det politikernas uppfattning om nuläget och läget om några år som avgör vilka beslut de tar. Av någon okänd anledning har politikerna valt att inte lyssna på eller helt bortse från de presentationer och underlag man fått från statens experter. Enligt ett antal tillförlitliga källor visar det sig nu att medlemmar i försvarsberedningen och försvarsutskottet erhållit dragningar från MUST, FRA och SÄPO som de inte brytt sig om att analysera, eller ännu värre, trots att analysen visat att åtgärder måste vidtas - struntat i det.

Om detta beror på inkompetens eller att man blivit påverkad av någon annan, starkare part, förtäljer inte historien. Oavsett vilket så är det vi som svenska medborgare och skattebetalare som sitter med svarte petter. Om någonting inträffar, en kris eller rentav ett krig, så är det inte dessa ryggradslösa och/eller inkompetenta försvarspolitiker som kommer att lida för det utan ett stort antal vanliga svenskar, så kallade väljare.

Just nu finns det tre extrema partier i Riksdagen. Dessa tre partier har en lång historia av tveksamma samarbeten och hög mottaglighet för desinformation och subversion. Utanför Riksdagen finns det två till av samma skrot och korn. De större och etablerade och demokrati-indränkta partierna har i viss mån också fallit till föga för påverkan utifrån.

Det är fortfarande oklart hur personer som Cecilia Widengren m.fl. år efter år kunde häva ur sig felaktigheter om säkerhetspolitik, hotbild och försvarsekonomi. Det är fortfarande oklart varför Fredrik Reinfeldt uttryckte förståelse för den ryska invasionen av Krim. Det är oklart varför försvarsbudgeten kunde detaljstyras från finansdepartementet. Och det är oklart varför den före detta officeren Karin Enström utan att skämmas kunde kalla neddragningar för "satsningar" om och om igen. Så väl i Riksdagen som i massmedia. Alliansen har en landsförrädarspöke hängande över sig. Om kriget kommer någon gång under innevarande mandatperiod är det inte sittande regering som skall klandras, det är Alliansen och Nya Moderaterna som inte bara sänkte Försvarsmakten och hela försvarslogistiken utan också ljög om det och spred desinformation om vad de gjort och varför.

Den förra socialdemokratiska regeringen skall också granskas men man skall komma ihåg att omvärlden såg helt annorlunda ut under Göran Perssons regim. Det var  i början på 2000-talet inte ens säkert att Putin kunde återkomma som president när han obönhörligen skulle avgå 2008. Medvedev-lösningen var då helt okänd. För Anna Lindh och Laila Freivalds var Ryssland ett land som gick i demokratisk riktning och svenska företag med Oriflame och IKEA i spetsen spådde lysande affärer i österled. Och dessutom var EU och Afrika i fokus men även faktiskt NATO och ISAF. Att Sverige fått så gott rykte i NATO och att så många soldater och officerare fått erfarenhet av skarpa insatser skall vi tacka regeringen Persson för.

Sedan kommer ingen officer i Karlstad, Östersund och Strängnäs, att glömma Försvarsbeslut 2004. Och framförallt kommer ingen med koppling till Gotland att glömma vansinnesbeslutet att avmilitarisera ön. Men märkligt nog var Försvarsmakten bättre rustad att försvara Sverige när fokus på internationella insatser var som störst för 10-15 år sedan - än vad den är idag.

Vad gör då den sittande regeringen för att skapa en trovärdig utrikes- och säkerhetspolitik? Tyvärr inte särskilt mycket. Tvärtom har man gjort det ena klavertrampet efter det andra under det knappa halvår man suttit vid makten. Man inleder med att reta upp USA och Israel genom att erkänna staten Palestina. Därefter slår man stenhårt fast att Sverige inte skall söka medlemskap i NATO trots att fler svenskar är för ett NATO-medlemskap än emot.

Därefter följer Hultqvist underliga beteende i Sälen där han lämnar i förtid, Margot Wallströms arroganta avfärdande av NATO-utredning i riksdagens säkerhetspolitska debatt, den lövtunna utrikespolitiska deklarationen där Ryssland nämns en enda gång och nu debaclet där utrikesministern viker sig för Putins krav och kabinettsekreteraren lägger sig i Försvarsmaktens arbete. Det sistnämnda har dementerats från olika håll under dagen, 16 feb.

Nu står Sverige inför det viktigaste säkerhetspolitiska beslutet på 80 år. Vapenvilan i östra Ukraina har brutits, Ryssland fullföljer och Putin har åter visat sitt rätta ansikte. Den ryska ledningen åker i cirklar runt EU:s ledare och Merkel vill inte att USA beväpnar Ukraina. Mot den bakgrunden skall regeringen under våren lägga fram en inriktningsproposition, den som kallas försvarspolitiskt inriktningsbeslut.

Med stöd av försvarsberedningens slutsatser skall regeringen utforma förslag till riksdagen. Förslagen ska bygga på insatsorganisationen med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter och ska ta hänsyn till förmågeutvecklingen i omvärlden och de internationella samarbeten som Sverige deltar i. Förslag på inriktning av det civila försvaret ska också finnas med i propositionen.

Hittills har vi förstått på Försvarsmakten att det krävs rejäla anslagshöjningar. Någon försvarsovänlig journalist på TT slog fast att Försvarsmakten "kräver" fyra miljarder extra per år. Denna formulering snurrade sedan runt i alla media. Det man skall ha klart för sig är att Försvarsmakten inte kräver någonting. Det är politikerna som tar beslut och det är politikerna som sitter på kassakistan. Försvarsmakten redogör för vad det kostar om man skall nå de mål som politikerna sätter upp.

Försvarsministern har öppnat för att värnplikten kan återinföras. Varför inte införa samhällsplikt? Alla män och kvinnor (och kanske alla nyanlända invandrare?) borde genomföra 6-12 månaders samhällsplikt för att förstå vad skattepengarna används till. Nu när vi har nollränta och finansministern tagit på sig spenderbyxorna är detta ett utmärkt tillfälle.

Slutligen: Det finns inget alternativ till NATO-medlemskap! Det spelar ingen roll om politikerna tillför fyra miljarder årsvis och fyrtio miljarder som en engångssumma - vi kommer aldrig att reda ut en säkerhetspolitisk kris ensamma. Inte ens med hjälp av Finland. Kom ihåg Johan Wiktorins ord - "vi lever i en säkerhetssymbios med de baltiska länderna och Finland. Det är win-win eller lose-lose.". I alla krig i världshistorien har segrarna varit i en allians med andra länder. Förlorare är små allianslösa länder med små försvarsmakter. Lär av Georgien. Lär av Ukraina. Lär av Moldavien. Se hur Putin tassar runt Baltikum medan han stövlar in i Ukraina.

Nu kommer vi inom kort att publicera #föpol-listan, som inte är en traditionell lista som #journalistan eller #fötwitt-listan utan snarare en beskrivning av vilka folkvalda som har makten över försvars- säkerhets- och utrikespolitiken. Tanken är att du som väljare, medborgare och skattebetalare skall påverka direkt och indirekt. Dels genom att följa andra försvarstwittrare och bloggare ("tillsammans blir vi klokare"), dels genom att följa journalister och påverka dem att skriva mer neutralt, mer objektivt och dels följa och påverka politiker så att de vet vad du som väljare tycker är viktigt.

Genom #föpol-listan kommer du närmare ansvariga politiker och de kommer närmare dig. De skall inte kunna gömma sig bakom partipiskor eller kollektivitet, de skall få grävande journalister efter sig genom dina tips och de skall känna att deras kunskap, mod och beslutsförmåga har betydelse och gör skillnad. Stor betydelse. Stor skillnad. Hjälp dem i deras arbete, få dem att förstå att de inte kan slarva sig igenom sin mandatperiod. Behövs det verkligen? Döm själv:


 


För övrigt anser vi att Sverige bör gå med i NATO.

5 kommentarer:

  1. Mycket bra skrivet i ett angeläget ämne. Tanken att synliggöra de i sammanhanget viktiga politiska beslutsfattarna är en lysande idé.

    De senaste åren har tyvärr präglats av politisk dårskap, vilken lett fram till dagens farliga och utsatta läge. Prio ett idag måste vara strävan efter att göra återtag, men så småningom måste någon rota I dokumenten, så att vi kan få svar på frågan: "Hur kunde det gå så galet?"

    SvaraRadera
  2. Reservofficer - här kommer ett inlägg från en annan reservofficer. Jag tror det är mycket viktigt att härleda beslut och förslag "bakåt". Vem kommer med förslaget som sedan tröskas igenom beslutsprocesserna? T ex, vem föreslog att man skulle avveckla allt kustartilleri, trots att avvecklingen kostade mer än att bara låta befästningarna stå med luftkonditioneringen på? Resultatet är t ex att ERSTA-batteriet på Slite är borttaget 2004 till en kostnad av 25 miljoner, men det skulle verkligen behövas nu bara 10 år senare. Som sagt - vem föreslog?

    SvaraRadera
  3. Åter, tack för bra artikel.
    Landsförrädarspöket hoppas jag utreds innan det faller i glömska.

    SvaraRadera
  4. Jag hoppas på ett uppvaknande snart...förhoppningsvis utan att en större kris varit väckarklockan.

    SvaraRadera
  5. Bra skrivet. Jag tog medvetet inte upp Natofrågan i mitt senaste inlägg utan fokuserade på själva anslagsfrågan.

    Jag håller helt med Thomas B. Avvecklingen av krigsförbanden inom kustartilleriet var åtminstone delvis ett strategiskt misstag av stora mått. 12/70-batterierna på Landsort, Söderarm och Slite borde självklart behållits tillsammans med en infrastruktur som möjliggjorde sensorövervakning av viktigare skärgårdsområden. Ett och annat lätt batteri och en och annan modern minspärrtropp kunde också ha sparats. Avvecklingen av tre bataljoner 12/80 samt kustrobotbatteriet får fortfarande många att fälla tårar.

    GMY

    Sinuhe

    SvaraRadera